NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Vetenskapsrådet (VR) är en statlig förvaltningsmyndighet med uppdrag att stödja svensk grundforskning. En av dess huvuduppgifter är att fördela det statliga ekonomiska stödet inom alla vetenskapsområden samt att ansvara för uppbyggnad av forskningens infrastruktur. Enligt Regeringens regleringsbrev från december 2017 disponerar Vetenskapsrådet för året 2018 en budget om drygt 6 miljarder kronor.
Text: Johan Thyberg, pensionerad professor i cell- och molekylärbiologi vid KI, legitimerad läkare
Under 2017 beslutades på basen av inkomna ansökningar om anslag till ett totalt värde av 4,8 miljarder kronor för 2018 och de närmast kommande åren. Därutöver gjordes även infrastruktursatsningar om cirka 4 miljarder kronor. Det totala antalet ansökningar som behandlades var 5.805 varav 1.049 beviljades (18%). Den största gruppen utgjordes av ansökningar om projektstöd och där beviljades 680 av totalt 3.785 stycken (18%). I genomsnitt var bidragens storlek drygt 1,3 miljoner kronor per år (uppgifter hämtade från VR:s hemsida).
Särskilt förmånligt bland VR:s bidragsformer är rådsprofessorprogrammet. Syftet med detta är ”att skapa förutsättningar för de mest framstående forskarna att bedriva långsiktig, nydanande forskning med stor potential att åstadkomma vetenskapliga genombrott” (citat från VR:s hemsida). Dessa bidrag gäller normalt för 10 år och det belopp som erhålls är 5 miljoner kronor per år, i båda fallen betydligt mer än vad som gäller för vanliga projektanslag.
I 2017 års ansökningsomgång inom rådsprofessorprogrammet inkom 112 ansökningar. Hur dessa fördelades på olika ämnesområden och vilket utfallet blev sammanfattas i Tabell 1. Beviljandegraden var i genomsnitt 9% vilket visar att konkurrensen om dessa anslag är mycket hård. Det är därför av stor vikt att bedömningen i detta liksom i andra liknande fall sker med strikt beaktande av grundlagens krav på likabehandling, saklighet och opartiskhet (Regeringsformen SFS 1974:152, 1 kap, 9 §).
För att belysa detta har jag valt att titta lite närmare på ansökningarna inom ämnesområdet medicin och hälsa. Dessa var 39 stycken till antalet och bedömningen sköttes av en beredningsgrupp med en svensk ordförande och åtta utländska ledamöter. Man gjorde först en sållning där drygt hälften av ansökningarna valdes ut för vidare utvärdering på basen av sin vetenskapliga kvalitet.
Efter att enskilt ha tagit del av ansökningarna samlades beredningsgruppens ledamöter och gick igenom dem gemensamt. De betygsattes då avseende följande kriterier: nyhetsvärde; vetenskaplig kvalitet; sökandens meriter; genomförbarhet; och mervärde (tillskott till annan pågående forskning).
Slutligen gjordes även en sammanfattande uppskattning av projektets vetenskapliga kvalitet. I samtliga dessa steg användes an sjugradig skala där 1 stod för svag och 7 för enastående. I det protokoll som upprättades gavs i respektive punkt även kortare skriftliga kommentarer, vanligen 1-3 rader långa eller ibland något längre.
Kvalitén och objektiviteten i en bedömnings- och beslutsprocess som denna är svår att uppskatta. Så långt det framgår av beredningsgruppens samlade yttrande så rör det sig här om en subjektiv värdering av de sökandes meriter och förutsättningar inom de ovan nämnda variablerna. Ingenting nämns om kompletterande undersökningar av en mer objektiv natur, till exempel med bibliometriska metoder (statistisk analys av publikationer, inkluderande citeringsanalys).
Oberoende av vad som målas upp i en ansökan är det mycket svårt att bedöma vad en sökande och hans eller hennes grupp kommer att åstadkomma forskningsmässigt under en så lång period som tio år. Särskild vikt måste därför rimligen läggas vid vad den sökande presterat i form av vetenskapliga publikationer under de senaste åren. För att belysa pålitligheten i den utvärdering som VR:s beredningsgrupp gjort valde jag ut de tolv högst rankade av de sökande (två kvinnor och tio män, alla utom en hemmahörande vid Karolinska Institutet) och gjorde en bibliometrisk analys av deras publicerade arbeten under femårsperioden 2013-2017.
Fokus sattes på publicerade vetenskapliga artiklar dels totalt dels som förste eller sista författare (vilket innebär ett större övergripande ansvar för arbetet) samt impaktfaktor (citeringsmått) för de tidskrifter i vilka artiklarna tryckts.
Därutöver gjordes med hjälp av Google Scholar en citeringsanalys där de tio mest citerade arbetena med de sökande som antingen förste eller siste författare identifierades (oberoende av tidpunkt för publikationerna). Inledningsvis skall framhållas att alla de tolv sökande som granskas här hade av VR:s beredningsgrupp getts en totalpoäng av uppemot eller strax över 30 av 35 möjliga och ett sammanfattande betyg av antingen 6 (excellent) eller 7 (enastående).
Resultaten redovisas i Tabell 2 och 3 och visar att den ranking av de sökande som erhållits via den bibliometriska analysen påtagligt avviker från den ranking som VR:s beredningsgrupp gjort. Endast beträffande en av de sökande – D – ses en god överensstämmelse med en topplacering i båda fallen. De övriga tre som av Vetenskapsrådet placerades högst i rangordningen och erhöll bidrag – A, B och C – hade däremot ingen framgång i den bibliometriska analysen och hamnade där långt ned i rankingen.
Det man därför måste fråga sig är om det verkligen är ”de mest framstående forskarna” som premierats av VR? Detta är ju just vad Vetenskapsrådet på Regeringens och svenska skattebetalares uppdrag har haft till uppgift att göra. En avgörande faktor för vilka som skulle tilldelas denna typ av synnerligen attraktiva anslag borde då självklart vara de sökandes meriter i form av tidigare vetenskaplig produktion.
Detta har dock uppenbarligen inte skett och VR:s efterlevande av grundlagens krav på att förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet skall iaktta likabehandling, saklighet och opartiskhet lämnar mycket övrigt att önska.
Alla typer av utvärdering av ansökningar av det slag det här rör sig om är behäftade med svagheter av olika slag. Vetenskapsrådet har i detta fall valt att använda sig av utländska experter för att bedöma de sökande, sannolikt i syfte att minska risken för jäv i enlighet med förvaltningslagens krav (SFS 1986:223, 11 §).
Även om några jävsförhållanden av det slag som exemplifieras i lagtexten inte tycks ha förekommit är det närmast definitionsmässigt så att en evaluering av detta slag blir subjektiv och medvetet eller omedvetet styrs av granskarens egna intresseområden och preferenser. Bibliometriska analyser är också de behäftade med svagheter.
En faktor som kan påverka resultaten är åldern på de studerade personerna. Med högre ålder kan fler publikationer ha hunnit bli till och äldre publikationer kan ha hunnit få fler citeringar än yngre. I det aktuella exemplet rör det sig i samtliga fall om seniora personer (mer än tolv år måste ha förflutit från doktorsexamen fram till ansökningstillfället) men trots detta är åldersspannet mellan yngste och äldste sökande uppemot tjugo år. Detta har dock uppenbarligen inte haft något avgörande inflytande på rankingen i detta fall och båda beträffande antalet publicerade artiklar och citeringsfrekvensen så kommer de yngre av de här undersökta forskarna mycket väl ut resultatmässigt.
Sammanfattningsvis kan konstateras att den betygsättning av de högst kvalificerade sökande inom rådsprofessorprogrammet som Vetenskapsrådet gjorde 2017 påtagligt avviker från den ranking som erhålls vid en bibliometrisk analys avseende antalet publicerade artiklar, impaktfaktorn för de tidskrifter i vilka de sökande publicerat samt citeringsfrekvensen för de sökandes mest citerade artiklar. I samtliga fall rör det sig om högt kvalificerade forskare verksamma inom viktiga forskningsområden.
Det faktum att VR:s ranking av de sökande så kraftigt skiljer sig från den ranking som den bibliometriska analysen ger gör därför att man måste ifrågasätta VR:s beslut. Grundlagen kräver att man som förvaltningsmyndighet skall iaktta likabehandling, saklighet och opartiskhet i sitt arbete. Det är tveksamt om så skett här.
Dessvärre är det inte första gången denna typ av tveksamheter har påvisats. Jag har tidigare gett ett par exempel i artiklar på nedanstående länkar.
Läs mer: KI:s satsningar inom regenerativ medicin – En fortsättning på Macchiarini-skandalen
I detta fall gav Vetenskapsrådet en rådsprofessur (10-årsanslag om 5 miljoner kronor per år) till en person som när anslaget började delas ut var 63 år gammal och sedan enligt kontraktet inte behövde redovisa hur pengarna använts och vad som kommit fram resultatmässigt förrän elva år senare, vid 74 års ålder.
Till saken hör att forskaren ifråga redan vadade i pengar. Till exempel hade han kort innan VR visade sin generositet erhållit ett femårigt stöd om totalt cirka 190 miljoner kronor från läkemedelsbolaget AstraZeneca, en nära kommersiell partner som pumpat in flera miljarder kronor i det amerikanska bolag forskaren varit med att grunda. Och detta vår då endast en del av de enorma anslag han vid denna tid försäkrat sig om. Av vilken anledning Vetenskapsrådet då skulle gå in och av skattemedel satsa ytterligare 50 miljoner kronor på denne man är svårbegripligt.
Läs mer: Misstänkt korruption mellan Vetenskapsrådet och Karolinska Institutet
Här rör det sig istället om en förhållandevis ung forskare som inom loppet av ett år lyckas försäkra sig om anslag till ett totalt värde av 6 miljoner kronor för en fyraårsperiod genom att för mer eller mindre identiska projekt först söka anslag från VR inom ämnesrådet för naturvetenskap och teknik och ett år senare istället från ämnesrådet för medicin och hälsa.
Tre år senare – 2017 – ansökte forskaren ifråga om förlängning av detta senare anslag och fick då ett nytt treårsanslag om totalt 2,4 miljoner kronor trots att inte en enda originalartikel ännu publicerats inom ramen för de två tidigare anslagen enligt publikationsdatabasen PubMed. Och det var förvisso inte så att den sökande saknade pengar för sin forskning.
Som framgår av ansökan hade hen sedan 2013 dragit in 41 miljoner i anslag, inklusive de två tidigare bidragen från Vetenskapsrådet. Man frågar sig hur något som detta är möjligt? En bidragande orsak kan eventuellt vara att den sökande arbetade i laboratoriet hos en väletablerad forskare inom Nobelsfären.
Text: Johan Thyberg, pensionerad professor i cell- och molekylärbiologi vid KI, legitimerad läkare
Lösningen?
Om det kan vara fråga om korruption eller vänskapskorruption framgår inte, men det kan kanske vara värt att titta djupare på? Svenska folkets skattepengar bör naturligtvis gå till forskning som har stor chans att leda till bra utdelning.
@ Johan Thyberg, en perfekt uppföljning som också borde kunna uppmärksammas av MSM, tex SVT, vore om du här på NewVoice publicerar en artikel som kopplar just den TYSTNADSKULTUR som är förhärskande på så många områden och då särskilt inom forskarvärlden.
Om du gör det skall jag själv försöka hjälpa till och få tex SVT intresserade.
Jag uppfattar att du inte vore främmande för att få denna korruption belyst också i en större krets, eller hur.
Man kan ju fråga sig varför en sån skandal som Macchiarini fallet inte fått de berörda att ändra sitt beteende, den här sortens korruption kan uppenbarligen inte åtgärdas inom den rådande ordningen. Det måste till ett politiskt ingripande då rättsvårdande myndigheter i vanlig ordning valt att ägna sig sin traditionella ”beskyddarverksamhet”.
Sjukvårdsfrågor har ju på olika sätt seglat upp som en valfråga, kanske vore det idé att peka på de skattepengar som förslösas inom forskningen när samtidigt den vanliga sjukvården av olika skäl går på knäna.
Politiker måste ju uppmärksammas på den här typen av nepotism och korruption, vi bör ju gemensamt innan valet kan avkräva de politiska partierna besked vad de avser att göra för att stävja detta.
Men först ser jag fram emot din uppföljande artikel där du reflekterar vad den rådande tystnadskulturen får för konsekvenser för forskningen men framför allt för Sveriges alla skattebetalare.
Tack Jan för dina kommentarer. Det är rätt många som hört av sig direkt till mig och i stort sett alla instämmer i din oro. Detta gäller även folk inom forskarvärlden men tyvärr är det nästan inga som vågar gå ut öppet med sin kritik. Min tro är att det är den så kallade TYSTNADSKULTUREN som spökar, det fenomen vi fltigt hört talas om under senare år. Man är helt enkelt rädda för att bli bestraffade uppifrån för framförd kritik.
@ Johan Thyberg, Du är min hjälte hela dagen…..
Du blottlägger med dina inlägg en fullständigt horribel korruption inom denna sfär, det gör en illamående att ta del av dina findings.
Tyvärr får såna som jag bara bekräftelse på att allt inte är så illa som många av oss tror, det är faktiskt värre än vi kan föreställa oss.
Frågan vi alla måste ställa oss är Vad vi kan göra åt detta?
Din röst är tyvärr bara värd lika mycket som någon annans, men låt mig genast få påpeka att dina rapporter utgör underlag för den regering som tillträder (vilken färg eller konstellation den än må bestå av).
I förlängningen så måste en tillträdande regering ta på betydligt mer allvar den oro Du ger uttryck för, personligen delar jag din oro till 100%.
Vi behöver alla initierade rapporter av den typ du ger oss andra för att kunna korrigera alla de dumheter som idag förekommer inom tex forskarvärlden.
Johan, den materia Du delger oss andra är inte enkel att ta till sig men ge för Guds skull inte upp, fortsätt att rapportera så att vi alla får initierade rapporter från den korrumperade värld som dagens forskning utgör.
Jag avstår medvetet från att kommentera sakinnehållet i din senaste rapport, konstaterar bara att det ger ytterligare belägg för min redan bestämda uppfattning att det är illa ställt också inom den sk forskarvärlden.
I februari i år publicerades en artikel av Elizabeth Pier med flera i PNAS, den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift, där man utvärderade granskarnas roll i utvärderingen av ansökningar till NIH, det största bidragssystemet i USA.
Sammanfattningen av artikeln återges nedan. Den visar med förskräckande tydlighet hur otillförlitligt systemet är.
Obtaining grant funding from the National Institutes of Health (NIH) is increasingly competitive, as funding success rates have declined over the past decade. To allocate relatively scarce funds, scientific peer reviewers must differentiate the very best applications from comparatively weaker ones. Despite the importance of this determination, little research has explored how reviewers assign ratings to the applications they review and whether there is consistency in the reviewers’ evaluation of the same application. Replicating all aspects of the NIH peer-review process, we examined 43 individual reviewers’ ratings and written critiques of the same group of 25 NIH grant applications. Results showed no agreement among reviewers regarding the quality of the applications in either their qualitative or quantitative evaluations. Although all reviewers received the same instructions on how to rate applications and format their written critiques, we also found no agreement in how reviewers “translated” a given number of strengths and weaknesses into a numeric rating. It appeared that the outcome of the grant review depended more on the reviewer to whom the grant was assigned than the research proposed in the grant. This research replicates the NIH peer-review process to examine in detail the qualitative and quantitative judgments of different reviewers examining the same application, and our results have broad relevance for scientific grant peer review.