NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. Professor Johan Thyberg varnade tidigt KI med bla artiklar i NewsVoice för att göra affärer med en grupp av suspekta affärsmän med kopplingar till Panamadokumenten. KI borde inte ha tagit emot 50 miljoner USD, men forskningsminister Helene Hellmark Knutsson verkar tro att mottagandet av suspekta pengar är att arbeta med ”forskningens frihet”.
Forskningsminister Helene Hellmark Knutsson blev den 17 april utfrågad i Konstitutionsutskottet (KU) angående Utbildningsdepartementets och Regeringens handläggning av frågan om etableringen av Karolinska Institutet (KI) i Hongkong och Kina.
Text: Johan Thyberg, pensionerad professor i cell- och molekylärbiologi vid KI, legitimerad läkare
På Riksdagens Webb-TV har jag just genomlidit denna 1 timme och 23 minuter långa, bedrövliga och samtidigt närmast skrattretande föreställning. Jag har i tidigare artiklar på NewsVoice.se från 2015 och framåt beskrivit en del av de mindre smickrande detaljerna runt denna KI-etablering:
- Öppet brev – Fortsättning på historien om Karolinska och dess svindlande affärer
- KI:s satsningar inom regenerativ medicin – En fortsättning på Macchiarini-skandalen
- Johan Thyberg: Vetenskapsrådet fortsätter svindla miljonbelopp på KI
För att ledamöterna i KU skulle vara medvetna om hur det gått till skickade jag dem i god tid före den sedan länge planerade utfrågningen de två senaste och mest ingående av dessa artiklar. För att bara ge en mycket kort sammanfattning av historien så rör det hela sig om att KI av en relativt ung affärsman i Hongkong mottagit en donation om 50 miljoner USD för att på plats där bygga upp en forskningsenhet i donatorns namn, the Ming Wai Lau Centre for Reparative Medicine.
Familjen Laus förmögenhet kommer från företaget Chinese Estates Holdings Ltd där fadern Joseph Lau fram tills 2014 var VD, styrelseordförande och majoritetsägare. Efter att detta år ha blivit dömd till drygt fem års fängelse för korruption och penningtvätt av en domstol i Macau överlät han dock dessa poster till sonen Ming Wai Lau, som inte gärna kan ha varit ovetande om faderns göranden och havanden.
Koppling till Panamaläckorna
För övrigt har fadern numera bland annat på grund av dålig hälsa överfört en stor del av sin majoritetspost i företaget till sonen. Om denne senare kan för övrigt noteras att han flitigt dök upp i de avslöjanden som ICIJ (International Consortium of Investigative Journalists) gjort via de så kallade Panama- och Paradisläckorna [Panamadokumenten]. Där framkommer att den store KI-donatorn har åtminstone ett 60-tal företag registrerade i skatteparadis, många tillsammans med sin far (se tidigare artiklar).
En mycket stor roll i planläggningen av KI-donationen spelade den dåvarande chefsministern i Hongkong, CY Leung. Händelsevis råkar det vara så att dennes son arbetar hos professor Kenneth Chien på KI. Det var för övrigt den senare som genom sina känningar med familjerna Lau och Leung förmedlade kontakterna med Hongkong.
KI:s dåvarande rektor Anders Hamsten, efter Macchiarini-skandalen förpassad till den så kallade ”elefantkyrkogården” på Regeringskansliet, hade en tät mail-korrespondens med chefsminister CY Leung där det framgår att den korruptionsdömde pappan Joseph Lau godkänt donationen och det avtal som därvid skrevs även om det officiellt var sonen Ming Wai Lau som var donator.
Man kan lugnt säga att KI genom att ingå denna allians skämt ut sig. Till och med i kinesiska tidningar ställde man sig frågande och menade bland annat att chefsministern var jävig med tanke på sin sons anknytning till KI.
Hur som helst kom denna sorgliga historia så småningom också fram till Sveriges Riksdag och i augusti 2017 lämnade en av Centerpartiets riksdagsledamöter – Fredrik Christensson – en begäran till KU om ”granskning av Helene Hellmark Knutssons agerande och Regeringens beslut om filial i Hongkong till Karolinska Institutet”.
Bakgrunden till Regeringens inblandning i ärendet var att KI på ett tidigt stadium vände sig dit för att få godkännande för sina planer då svenska statliga myndigheter inte normalt etablerar fristående verksamhet utomlands. Frågan verkar dock på ett eller annat sätt ha varit ”het” och det kom att ta Utbildningsdepartementet och Regeringen ett och ett halvt års tid innan man fattade ett beslut. Och vad blev då detta? Jo INGENTING!
Regeringen lade sig inte i saken och KI fick agera på egen hand med beaktande av gällande lagar och regler. Det går inte att få något annat intryck än att Regeringen inte ville ta i denna heta potatis.
Den 17 april 2018 kom så alltså forskningsminister Helene Hellmark Knutsson att höras i KU. Till saken hör att jag tidigt kontaktade henne och Utbildningsdepartementet när donationen kungjorts och framförde varningar. Hon och departementet har liksom KU också fått mina artiklar och bör om de bemödat sig att läsa dem ha vetat en hel del om denna korrupta historia när de infann sig till utfrågningen.
Helene Hellmark Knutsson hävdar ”forskningens frihet” när KI tar emot suspekta pengar
Som nämndes inledningsvis var det en i högsta grad sorglustig historia att genomlida den närmare en och en halv timme långa KU-utfrågningen.
Helene Hellmark Knutsson uppvisade där alla karakteristiska för en politikerbroiler som inte kan svara klart och tydligt på en enda fråga. Jag vet inte hur många gånger hon lät bli att ge besked om hur Utbildningsdepartementet sett på saker och ting.
Hon föredrog istället att hänvisa till KI och dess dåvarande rektor Anders Hamsten. Lika många gånger (jag lyckade inte räkna dem) hänvisade hon till ”forskningens frihet” utan att tyckas veta vad detta begrepp förmodas betyda. Normalt avses med detta en forskares rätt att fritt välja frågeställningar oberoende av politiska, religiösa och ekonomiska intressen. För Helene Hellmark Knutsson verkar det istället röra sig om KI:s och andra univertsitets och högskolors rätt att ta emot pengar från vem som helst, i det aktuella fallet en suspekt mångmiljardärfamilj i Hongkong.
Sålunda var det när Regeringen inte ville eller vågade lägga sig i KI:s etablering i Hongkong mycket ofta med hänvisning till ”forskningens frihet”. Man tycks därvid inte ha fäst minsta tanke vid det faktum att Hongkong är en del av den kommunistiska diktaturen i Kina där just det som vi normalt avser med forskningens frihet under senare år på nytt alltmer beskurits. Maos kulturrevolution kan i detta sammanhang ses som ett förfärande exempel från förr.
Och varför är ledamöterna i KU så tafatta och försiktiga när de ställer sina frågor? Det är trots allt viktiga saker som behandlas men man liksom tassar fram och undviker allt som kan verka alltför konkret och ifrågasättande. Och när man inte får verkliga svar på sina ibland mycket adekvata frågor så går det i bästa fall att upprepa frågan med lite andra ord ytterligare en gång men sedan går ordet vidare till nästa ledamot.
Och varför är hela ritualen runt KU-utfrågningarna så till den grad otidsenliga? Det går inte många minuter innan man blir utled på att varje gång en fråga ställs först få höra det utfrågade statsrådet (tilltalas oftast så) tacka ordföranden och därefter KU-ledamoten för den ställda frågan. Skulle det inte kunna räcka om man på sin höjd gjorde detta en gång i början av utfrågningen?
Efter att ha uthärdat detta KU-förhör förstår jag allt tydligare varför vi under senare år tvingats se den ena myndighetsskandalen efter den andra rullas upp inför våra ögon.
Text: Johan Thyberg, pensionerad professor i cell- och molekylärbiologi vid KI, legitimerad läkare
alla svar som någonsin skrivits i något forum jag läst, skulle aldrig vilja ha en REELL förändring till ett samhälle utan krig och elände, för det förutsätter att man gör sig av med det ekonomiska systemet och dess våldsstyrda godtycke. Då försvinner alla de förmåner som de rikare anser si framför de mindre rika och då blir de bara ”vanliga” människor.
Det skulle de aldrig klara.
Hongkong infiltreras och manipuleras av fd imperialistöverhuvudet England med avsikt att skapa en västkontrollerad opposition.
Därför är det ingalunda självklart att det är det övriga Kina som är ett problem i sammanhanget.
Även Maos kulturrevolution med dess kunskapsförakt byggde på jakobinska ideer ympade från sagda imperialistmakt.
@ Åke i Sörmland 25 Apr, 2018 at 06:51,
Intressant inlägg! Tack!
Att peka ut någon att ha fel kan i viss mån ha sitt berättigande, men i avsikt att ändra en ståndpunkt kan det mest vara kontraproduktivt. Fenomenet är att man får en kollision mellan verkligheter och blir den kollisionen för häftig åker brandväggen fram. Därifrån kommer Einsteins formel E=mv2 in i bilden. På det mentala området blir det översatt, att det man ägnar energi åt får man. Problemen samlar på än mer mental energi. En synpunkt att betrakta då blir, att ju mer energi man ger åt lögnen, ju mer väcker man sanning. Omvänt blir då att ju mer sanning som poppar upp, ju mer repression behövs. Blir den totala problemmassan för stor kommer för eller senare en dispersion, kanske våldsam.
Botemedlet är tekniken att låta jämföra på en konfronterbar nivå. Lite boolsk algebra visar tydligt att om man ökar sanningsmängden krymper lögnmängden, men kör man in all sanning på en gång blir energimängden väldigt stor och då krävs ett stark sinne.
Att affärsmän gömmer pengar i skatteparadis beror på att länders regeringar gjort det möjligt. Det är inte olagligt. Vissa länder inom EU betraktas som skatteparadis och de blir fler p.g.a. principen ”race to the bottom”.
Vi människor har också ett ansvar eftersom vi organiserar partier och väljer våra företrädare till riksdagen. Samtidigt vill jag påpeka att det finns vetenskapsmän med karaktär, helt oavsett varifrån pengarna kommer, som INTE låter sig utpressas till forskningsfusk, helt oavsett vilka påtryckningar som kommer uppifrån.
Jag vet att dessa påtryckningar finns. Jag har sett dem och själv utsatts, men man måste faktiskt inte underkasta sig, man kan ta lönen och ändå säga nej ibland.
Det är alls inte säkert att man blir avskedad för den sakens skull. Jag blev inte avskedad p.g.a. att jag sade nej i bland till försäljarna när de ville producera lögn, snarare p.g.a. det generella racet mot bottnen som globalismen och frihandeln skapar.
Visserligen blir anställda som säger nej ibland avskedade för sin karaktär, men ibland exponerar då forskare med karaktär också företagen. Hot kan gå i båda riktningarna.
Men hur många av er som klagar har egentligen röstat för ett av de partier som stöder den korrumperade monopolkapitalismen som pågår? Eller röstat för korruptionens EU-medlemskap, på tal om ”karaktär”? Hur många av er erbjuder ett bättre alternativ? Hur många av er stödjer ett sådant alternativ passivt eller aktivt?
Meditera på saken!
Håller med i princip!
”Forskningens Frihet” är egentligen ett ganska snuskigt argument eftersom den verkar vara huvudanledning till att mycken forskning på samma sak ofta visar motsatta resultat. ”Beställningsjobb” kallas det, och det blir attraktivt att korrumpera institutioner med gott allmänt anseende eftersom man då kan låtsas att de önsakad resultaten är ”vetenskapliga” genom association.
När forskarna ”satt i sina elfenbenstorn” som det beskrevs på slutet av 70 talet och senare, och staten betalade kalaset var risken för prostitution till all slags ”kommersiell forskning” låg. Då var forskningsanslag oftare statsbunden och dess belackare, gissningsvis framförallt pharmaföretag, talade om att forskningen istället borde vara fri, vilken den snart blev, genom enkelt reducerade statsbidrag och fritt fram för ”kommersiell verklighetsförankrad forskning” som man då och tydligen öven nu hävdar. Effekten var däremot värre än den omvända, då en ibland dåligt informerad statlig myndighet, dock oftast utan direkt egetintresse ersattes med finansiärer med istället väl definierade egna syften, där resultat betydde betydligt mindre än efterföljande presentation. Framförallt beträffande medicinsk forskning, då syftet där fortfarande är att få fram och kommersilisera produkter, och forskningsavdelningar där idag ofta styrs av marknadsföring! Peter Goetzsche beskriver detta väl i sin sista bok,”Dödliga mediciner och organiserad brottslighet ”, som borde kunna helt avfärda alla följande argument med hänvisning till ”forskningens frihet”. Regeringens tafatthet i ärendet kan indikera att man tagit råd av personer lierade med industrin.
Att pharma desutom tillåts begränsa tillgången till erhållna forskningsresultat framförallt beträffande sidoeffekter istället för att, vid varje godkännande, tvingas göra alla resultat offentliga är en annan skandal i väntan. Men det lär dröja innan sengågna(?) politiker vill upptäcka hur blålurade vi är.