Rockefeller och Klimathotet – Del 4: Romklubben och miljörörelsen

För att förstå debatten om klimathotet och det politiska bakgrundsspelet krävs en historisk analys. Jacob Nordangård som är fil dr inom teknik och social förändring reder ut Rockefeller-familjens styrning av politiken om hur de vill att världen ska hantera överbefolkning och klimatförändringar.

Text: Jacob Nordangård, Klimatupplysningen | Bild ovan: ’Club of Rome’. President Luis Echeverria (Mexico), Bruno Kreisky (Österrike), Aurelio Peccei (styrelsen), president Leopold Senghor (Senegal), premiärminister Pierre Trudeau (Kanada), statsminister Olof Palme och premiärminister Joop den Uyl (Holland). Foto: Clubofrome.org/about-us/timeline

Artikelserien:
Del 1: Rockefeller och spelet om klimatet
Del 2: Rockefeller och Sverige – Det militära projektet
Del 3: Kontrollera människan, naturen och den globala politiken
Del 4: Romklubben och miljörörelsen
Del 5: One World

”Man is now degrading his environment at a terrifying rate. The cumulative effects of advancing technology, massive industrialization, urban concentration, and population growth have all combined . . . not only to create imminent danger to the quality of human life, but even to pose threats to life itself.” (Rockefeller Foundation, Annual Report 1969)

I mars 1963 stod Rockefellerfamiljens Conservation Foundation som arrangör för den första internationella konferensen som specifikt behandlade koldioxidens inverkan på klimatet. Här samlades sju forskare som under det föregående decenniet utvecklat teorin (däribland Gilbert Plass, David Keeling och Bert Bolins kollega Erik Eriksson) med bidrag från den amerikanska militären.

Resultaten från David Keelings mätning av koldioxidnivåerna i Mauna Loa kunde nu bekräfta en stigande trend. Det diskuterades på konferensen hur detta skulle kunna resultera i en temperaturökning som kunde få negativa följder och man föreslog en vetenskaplig kommitté som skulle utreda konsekvenserna.

Roger Revelle blev ordförande för gruppen, vars resultat presenterades i president Lyndon Johnsons miljörapport 1965. Johnson höll samma år ett tal om koldioxidens inverkan på klimatet där han yttrade:

“This generation has altered the composition of the atmosphere on a global scale through radioactive materials and a steady increase in carbon dioxide from the burning of fossil fuels.”

Hans talskrivare Richard Goodwin hade noggrant förberett språket i talet tillsammans med inrikesminister Stewart Udall och Laurance Rockefeller.

Laurance var som en av USA:s mäktigaste inom naturvårdsområdet djupt involverad med landets politik inom området. Efter att ha påverkat landets ledning påbörjades förberedelser för att föra ut miljö- och befolkningsfrågorna till de breda folklagren.

En av pionjärerna var svensk-amerikanen Georg Borgström som under ett drygt decennium hade varnat för konsekvenserna av människans rovdrift på planeten och förespråkat hård barnbegränsning, rättvis fördelning av resurserna samt även inrättandet av en världsregering.

1963 hade Rockefeller Foundation avsatt 600 000 dollar till etablerandet av Center for Population Studies på Harvard University. Detta center skulle, förutom undervisning, specifikt arbeta med projekt som handlade om hur befolkningsproblemet kunde lösas genom olika former av befolkningskontroll. Centret startades 1964 med Roger Revelle som föreståndare. Klimatfrågan började nu sammanföras med skräcken för en otyglad befolkningstillväxt i förhållande till planetens bärkraft. En minskad befolkning betydde mindre koldioxidutsläpp.

1967 föreslogs av brittiska diplomaten William Penney att en miljökonferens skulle hållas i FN:s regi. Penney var den brittiska atombombens upphovsman och banden mellan britterna och amerikanarna var starka. Det blev dock Sverige som gjorde den officiella förfrågan i generalförsamlingen i december 1967 genom Sverker Åström.

Bakgrundsdokumentet som skrevs av Hans Palmstierna inkluderade oron för vad ökade koldioxidutsläpp skulle kunna leda till. Palmstierna var aktiv som opinionsbildare och populariserade därefter miljöfrågorna genom sin storsäljande bok Plundring, svält, förgiftning.

USA ställde sig välvilliga till förslaget, vilket inte är så förvånande då det hade tillkommit i ett diplomatiskt samspel mellan Sverige och dem själva. Valet av värdland för konferensen var förmodligen ingen slump utan noggrant övervägt, då USAs egna initiativ ofta möttes med misstro från många av utvecklingsländerna. Stockholm blev då ett idealt val för amerikanerna, med tanke på Sveriges goda rykte i tredje världen.

Club of Rome – Romklubben

Året efter, 1968, skapades den mäktiga miljötankesmedjan Romklubben av italienska biltillverkaren Fiats andreman Aurelio Peccei och OECD:s vetenskapliga chef Alexander King, med bidrag från Fiats chef, Giovanni Agnelli (1921-2003).

Läs mer om Romklubben: Clubofrome.org

Agnelli, som sågs som den mäktigaste kapitalisten i Italien och var nära allierad med David Rockefeller, satt med i Chase Manhattans rådgivande kommitté. Peccei hade 1965 tilldragit sig intresse från den amerikanska utrikesministern Dean Rusk (tidigare styrelseordförande förRockefeller Foundation) under ett tal han höll inför bankirorganisationen ADELA i Buenos Aires.

Talet handlade om globala kriser som befolkningsexplosionen, miljöförstöring, klyftan mellan nord och syd samt behovet av en ny industriell elektronisk revolution med långsiktig planering på global nivå. Detta intresserade också Djerman Gvishiani från Sovjetunionen. Ett internationellt samarbete påbörjades mellan öst och väst som kom att lägga grunden till Romklubben och institut som IIASA i Laxenburg (Österrike) och IFIAS i Stockholm.

Systemteoretikern och cybernetikern Erik Jantsch [ref] vidareutvecklade Pecceis idéer (”Framework for initiating systems-wide Planning on a world scale”) under en konferens vidAcademia dei Lincei i Rom i april 1968. Mötet beskrevs som en flopp och ingen enighet kunde nås, men några av deltagarna, Peccei, King, Jantsch, Hasan Özbekhan, bestämde sig för att gå vidare och tog sig namnet Club of Rome.

Ett av de avgörande mötena för Romklubbens tillblivelse, ”Working Symposium on Long-Range Forecasting and Planning”, ägde rum den 27 oktober till 2 november 1968 vid Rockefeller Foundations konferensanläggning i Villa Serbelloni Bellagio, Italien. Mötet, som organiserades av OECD  och resulterade i Bellagiodeklarationen om planering, handlade om behovet av att planera och skapa ett futuristiskt samhälle. Här medverkade ett flertal av Romklubbens blivande förgrundsfigurer.

Romklubben fick, efter en oorganiserad start, en mer fast grund 1970. Redan några år tidigare hade behovet av ett mer detaljplanerat samhälle diskuterats vid konferensen ”Conditions for World Order” i Villa Serbelloni (finansierad av Congress for Cultural Freedom (en CIA-finansierad frontorganisation), Ford Foundation och American Academy of Arts and Sciences).

Det konstaterades då att:

”The establishment of world order depends not only on its intrinsic desirability and feasibility, but also the support of men and groups who decide to dedicate themselves to achieving this goal. Growing industry of developed and underdeveloped societies begin to realize the urgent need of world order, the viability of its creation, and the fact that it can be achieved through the adoption of measures that are reasonable, by itself, no government will be able to escape public pressure to restore order in the world …

“It is the intellectuals play a crucial role in the formation of pressure groups in favor of world order … the establishment of world order requires the mobilization of groups dedicated to international pressure for the gradual implementation of world order … negotiated the establishment of world order is theoretically possible and feasible, given that, ultimately, the likely effects of a nuclear conflagration made it a viable alternative to the peaceful solution of contemporary problems.”

Detta var som hämtat från tankarna som hade formulerats i Rockefeller Brothers Funds ”Special Studies Project”. Romklubben blev ett verktyg som började agera för att genomföra den ”önskvärda” förändringen; ett globalt systemskifte för att hantera globala kriser som överbefolkning och resursbrist.

Romklubbens filosofi var byggd på systemteori/cybernetik med grund i Ludwig von Bertalanffys syn på världen som ett slutet system med ömsesidigt beroende delar, vilka enligt Romklubben var i behov av central styrning – ett teknokratiskt system med en futuristisk önskan att kunna förutspå och hantera framtidens utmaningar.

Systemteoretikerna använde sig även av John von Neumanns idéer om att kontrollera världen genom att göra matematiska beräkningar om framtidens utveckling. Detta låg till grund för den datamodellering som senare kom att användas som politiskt påtryckningsmedel för att motivera ett globalt systemskifte.

Redan 1946 hade Laurance Rockefeller bildat Rockefeller Brothers Inc. som investerade i nya teknologier, särskilt i informationsteknologi. 1969 omvandlades företaget till Venrock, som blev en viktig finansiär till Silicon Valley och datarevolutionen. Dessa investeringar åtföljdes av Laurance’ stöd till ett antal New Age-gurus och organisationer där den teknologiska revolutionen gavs nyandliga kläder.

Dessa tankar skulle senare omfamnas av Romklubbsmedlemmar, såsom systemfilosofen Ervin Laszlo i den mer andligt inriktade systerorganisation han skapade, Club of Budapest, vars målsättning var att skapa ett globalt medvetande med hjälp av ett teknologiskt sammanflätande av mänskligheten.

Romklubbens uttalade syfte är:

”to promote understanding of the global challenges facing humanity and to propose solutions through scientific analysis, communication and advocacy.”

Målet var skapandet av en planetär civilisation

Banden till Rockefellerfamiljen var täta. Till Romklubbens exekutiva styrelse rekryterades Carrol Louis Wilson från MIT. Han var bekant med Gvishiani från sitt arbete i FN och hade tidigare ingått i RBF:s ”Special Studies Project”. Dessutom var han en ledande figur i Rockefellerdominerade Council on Foreign Relations.

Förutom att, tillsammans med Jay Forrester, ha varit inblandad i tillblivelsen av Romklubbens legendariska bok Tillväxtens Gränser – som utkom lagom till Stockholmskonferensen 1972 – förde han på allvar upp klimatfrågan på den internationella dagordningen under upptakten till Stockholmskonferensen, genom att arrangera de två konferenserna ”Study of Critical Environmental Problems” i Williamstown (1970) och ”Study of Man’s Impact on Climate” (1971).

Dessa initierades av Woods Hole Oceanographic Institute, där Wilson var styrelsemedlem, och genomfördes i samarbete med MIT.

Konferensrapporterna anges ofta som källa till det publika intresset för den framväxande klimatpolicyn och var enligt klimatforskaren och författaren av klimatkapitlet, William Kellogg, obligatorisk läsning för alla deltagare vid Stockholmskonferensen.

Till konferensen i Williamstown (SCEP) hade Wilson samlat 40 vetenskapsmän och experter från ett antal discipliner med syftet att ”höja andelen informerad publik samt att få till stånd en vetenskaplig diskussion och aktionsplan som rörde globala miljöproblem”.

I frågan om klimatet ville forskningsgruppen försöka hitta hävstångseffekter där relativt små mänskliga miljöpåverkande faktorer kunde få en stor och globalt klimatpåverkande effekt. Målet för ”Study of Man’s Impact on Climate” (SMIC), som den andra konferensen kom att heta, var att tjäna som en auktoritativ källa till i stort sätt alla frågor som rörde klimatförändringar och närliggande områden. Den arrangerades symboliskt nog i Svante Arrhenius’ födelseort Wijk  utanför Uppsala.

Ännu fanns det motsättningar om det var koldioxidutsläpp eller aerosoler (sotpartiklar) som var det stora problemet. Aerosolerna ansågs ge upphov till nedkylning medan koldioxiden var uppvärmande. Slutsatsen blev hursomhelst att människan påverkade klimatsystemet genom förbränning av fossil energi. Underlaget skapade ingen större uppmärksamhet under Stockholmskonferensen men skulle snart komma till användning.

Rockefeller Foundation och Ford Foundation startade 1969 sina miljöprogram, “Quality of the environment”. Nu påbörjades ett mer aktivt arbete med att sprida miljömedvetenhet till de bredare folklagren.

Som radikal gren av den tidigare överklassdominerade naturvårdsrörelsen sjösattes 1969 Friends of the Earth med hjälp av finansiering från oljebolagsmagnaten Robert O Anderson. Ordföranden David Brower hämtades från anrika Sierra Club. Romklubbens ordförande Aurelio Peccei ingick i styrelsen.

FoE kom nu att locka ungdomar som stred mot etablissemanget utan att förstå vilka som egentligen drog i trådarna. Under 1970-talet skulle kärnkraften och kärnavfall bli en måltavla för deras engagemang. Brower hade också uppmuntrat Paul Ehrlich att skriva den storsäljande boken The Population Bomb. Ehrlich kom att popularisera Fairfield Osborns (tidigare ordförande för Conservation Foundation) befolkningsskräck från boken Our Plundered Planet från 1948.

Befolkningsfrågan gick som tidigare hand i hand med miljöfrågan. Friends of the Earthtilltalade de radikala som annars skydde Rockefellers inflytande över politik och näringsliv. Detta förhållande med oheliga allianser skulle bestå och utvecklas.

En massiv kampanj med domedagslarm om svältdöd och framtida katastrofer spreds därefter i medierna. Paul Ehrlich spådde att hundratals miljoner skulle svälta ihjäl under 1970- och 80-talet.

För att skapa en större miljömedvetenhet arrangerades Earth Day för första gången den 22 april 1970. Senatorn Gaylord Nelson stod som upphovsman medan Anderson återigen lättade på plånboken. Det blev födelsen av den moderna miljörörelsen. Här samlades anti-krigsrörelsen, marxister, hippies och andra radikaler. De var representanter för den nya ”revolutionen”.

Samhället var i förändring och det gamla bröts snabbt sönder. Det var vägen in i det nya systemet. Bland aktivisterna fanns en ny generation Rockefellers som spred det nya budskapet om miljömedvetenhet, feminism, new age, fri sex och global rättvisa (bland annat döttrarna till David; Abby, Neva Goodwin och Eileen).

Revolutionen skedde dock till stor del uppifrån och var inte gräsrotsledd. Den moderna miljörörelsen var tillkommen genom den besuttna överklassens assistans och populariserade de egna malthusianska idéerna. Snart skulle de kopplingarna glömmas bort.

Radikalerna skulle skrika slagord mot samma krafter som skapat dem. De var de nyttiga idioterna. Den destruktiva bilden av människan som en farsot för planeten åt sig in i folksjälen. Under en kort tid skapades mängder med nya radikala organisationer med miljön på agendan. Greenpeace blev tillsammans med Friends of the Earth de mest tongivande.

1971 bildades Climate Research Unit på University of East Anglia i England av Graham Sutton och Lord Zuckerman. Finansieringen kom från BP, Shell Oil och Rockefeller Foundation. Institutet blev knappt 40 år senare mycket uppmärksammat efter Climategateskandalen 2009.

Sekretariatet för Stockholmskonferensen kom att ledas av en vän till David Rockefeller och Carrol Wilson, Maurice Strong (1929-2015). Han agerade också generalsekreterare för konferensen. Finansiering till sekretariatet kom från Rockefeller Foundation där Strong satt i styrelsen (1971-1976) tillsammans med John D. III, hans son John D. IV (1937-) och även den senare klimatskeptikern Frederick Seitz (president för Rockefeller University).

I den amerikanska delegationen, som leddes av Conservation Foundations tidigare ordförande Russell Train (senare WWF och RBF), ingick även Laurance Rockefeller. Sverige och ordföranden, riksdagens talman Ingemund Bengtsson fick spela andrafiolen.

Delar av arrangemanget och agendan utvecklades på Aspen Institute och genom den 1971 bildade organisationen International Institute for Environmental Affairs (IIEA). I styrelsen för IIEA ingick bland annat Robert O Anderson, Roy Jenkins, Joseph Slater, Maurice Strong, Robert McNamara och Jack Raymond. McNamara var nytillträdd chef för Världsbanken och hade dessförinnan varit försvarsminister. Maurice Strong satt även med i styrelsen för Aspen Institute. Det var en tätt sammansatt grupp med otaliga länkar mellan de olika styrelserna.

Mycket kritik riktades från utvecklingsländerna mot konferensen, som ansågs alltför inriktad på industriländerna behov. Misstanken fanns att dessa ville begränsa u-ländernas utveckling och minska befolkningstillväxten.

Genom Founex-konferensen 1971 som Strong arrangerade tillsammans med Barbara Ward (1914-1981) lades dock grunden för ett samarbete, samtidigt som konceptet om en hållbar utveckling tog form. Genom avtalets utformning garanterades att en ekonomisk utveckling kunde gå hand i hand med naturvård.

Brittiska ekonomen och fabianisten Barbara Ward och René Dubos från Rockefeller University (1901-1982) skrev också ett ramverk till konferensen, Only One Earth: The Care and Maintenance of a Small Planet. Detta skedde genom IIEA och finansierades av Ford Foundationoch Världsbanken.

Dubos hade medverkat med material till Bellagiomötet 1968 och ingick i styrelsen till Planetary Citizens (med rötterna i Teilhard de Chardins filosofi).

Samma år, 1972, utkom Romklubbens Tillväxtens Gränser med sina pessimistiska och malthusianska dataprojektioner om framtidens utveckling. Lösningen som predikades var ett systemskifte till global förvaltning och nolltillväxt.

FN:s miljökonferens ledde fram till Stockholmsdeklarationen samt att FN:s miljöprogram UNEP startade med Maurice Strong som ordförande. Det påbörjades dessutom datainsamling om klimatet i samarbete mellan FN-organisationerna UNEP, WMO och ICSU.

Det blev också ett tillfälle för de nya radikala miljöorganisationerna att börja utöva påtryckningar. Stockholmskonferensen skapade ett miljöforum för NGOs och aktivistgrupper. Det skapades också en alternativ konferens med inresta proffsaktivister. På Skarpnäcks flygfält utanför Stockholm byggdes ett tältläger av ett antal organisationer som bildats under hippie-eran.

Där ingick amerikanska hippiekollektivet Hog Farm. Det var en brokig blandning av freds- och miljöaktivister, kommunister, hippies, missbrukare och lokal ungdom. De protesterade bland annat mot USAs krig i Vietnam och var anti-imperalister. Som vanligt under denna tid så uppstod starka skiljelinjer mellan de olika grupperna.

Där syntes inte mycket av den globala enighet som annars predikades. Radikalernas jobb var att protestera mot att besluten inte var tillräckligt långtgående och att kriserna var värre än politikerna ansåg. Deras fiender var de superkapitalister som ytterst hade finansierat både dem och den idévärld som de levde i. De var den kontrollerade oppositionen.

Med tiden kom detta att professionaliseras ännu mer och kom att utgöra den globala miljö- och motrörelsen som fanns med vid varje stor konferens. Det skulle dock dröja till slutet av 80-talet innan klimatfrågan stod på deras agenda.

Trilateralerna gör entré

“The international equivalents of our domestic needs are similar: the gradual shaping of a community of the developed nations would be a realistic expression of our emerging global consciousness? Concentration on disseminating scientific and technological knowledge would reflect a more functional approach to man’s problems, emphasizing ecology rather than ideology. Both the foregoing would help to encourage the spread of a more personalized  rational humanist world outlook that would gradually replace the institutionalized religious, ideological, and intensely national perspectives that have dominated  modern  history.” (Zbigniew Brzezinski)

Året efter konferensen grundade David Rockefeller och Harvardprofessorn Zbigniew Brzezinski Trilaterala Kommissionen. Där ingick såväl Carrol L. Wilson som Maurice Strong. Trilateralerna fick en central roll i att genomföra agendan tillsammans med Romklubben under de kommande decennierna.

Deras mål är att utifrån trilateralernas analyser nå konsensus om lösningen på identifierade problem. Detta rör områden som internationell handel, miljöproblem, brottsbekämpning, befolkningskontroll och bistånd till utvecklingsländer. EnligtDavid Rockefeller bör de skarpaste hjärnorna i världen ansvara för hanteringen av framtidens problem.

Trilaterala Kommissionen

Trilaterala Kommissionen bildades utifrån Rockefellers önskan om att utöka samarbetet i en annan privat elitklubb, Bilderberggruppen, till andra regioner än Europa och Nordamerika. Senare har organisationen utökats till fler regioner i världen. Förutom David Rockefellers egna medel hämtades finansiering från bland annat Ford Foundation och Kettering Foundation.

Medlemmarna är handplockade av David Rockefeller och är hämtade från politikens och näringslivets toppskikt. Här samlades och influerades toppar från näringsliv och politik från USA, Europa och Japan. Snart skulle de besätta viktiga poster i den amerikanska presidentadministrationen och den europeiska gemenskapen. En stor andel av ordförandena för EU-kommissionen var medlemmar av Trilaterala Kommissionen.

Filosofin vilade bland annat på Brzezinskis bok Between Two Ages. Denna beskrev framväxten av ett samhälle i förändring med målsättningen om att skapa ett enat världssamfund under ett elitstyre (teknokrati). Ideologin var tydligt sammanlänkad med Romklubbens synsätt.

1976 gav kommissionen ut rapporten Reform of International Institutions som föreslog ett styrsystem för ömsesidigt beroende stater. Detta var baserat på ett trefaldigt system med en liten inre informell grupp, en bredare grupp med de större länderna samt en formell implementering av besluten genom existerande eller nya universella institutioner^.

Detta realiserades genom bildandet av G7/8-gruppen, G20 och deras samarbeten med otaliga globala institutioner. Initiativtagarna var tungt förankrade i trilateralerna. G7/8 utvecklades till en proto-världsregering där många viktiga globala beslut och åtgärder sedan dess har haft sin grund. Trilaterala Kommissionen finansierades de kommande åren av Rockefeller Brothers Fund,Ford Foundation och Rockefeller Foundation.

Utlösande händelse – Energikris

Trilateralerna gjorde entré samtidigt som den första oljekrisen lamslog världen. Det gjorde att de farhågor som varnats för under de föregående åren nu såg ut att realiseras. Allmänheten blev alarmerad även om krisen var politisk och inte hade något med någon riktig bristsituation att göra.

Skytteldiplomaten och trilateralen Henry Kissinger var djupt inblandad i händelserna som ledde fram till Jom Kippur-kriget mellan Israel och en koalition av arabländer 6-23 oktober 1973.

Frågan om världens energitillgångar hade redan innan denna händelse behandlats vid Aspens andra internationella miljöworkshop The Environment, Energy and Institutional Structures som arrangerades tillsammans med IIED 1972. Idén till detta kom från Robert O. Andersonpersonligen och finansierades av Rockefeller Brothers Fund.

Även personal från Conservation Foundation var med i samarbetet. Resultatet av workshopen blev att en översikt av globala energirelaterade problem utvecklades. Det producerades också en rapport World Energy, the Environment and Political Action. Konsekvenserna av en eventuell oljekris diskuterades också året efter på Bilderbergmötet i Saltsjöbaden mellan 11-13 maj 1973. Med på mötet var bland annat Zbigniew Brzezinski, Robert O. Anderson, Giovanni Agnelli och Carrol Wilson.

Befolkningsfrågan var fortfarande i fokus. Världen fick i och med energikrisen veta hur ohållbar situationen var. 1973 hölls en workshop på Aspen Institute med anledning av FN-konferensen ”World Population Conference” i Bukarest.

På Aspen Institute diskuterades hur stor planetens bärkraft var i förhållande till klimatförändringar, giftiga ämnen, energi, jordar och vatten samt hur sociala och ekologiska problem kunde styras. Året innan hade  Rockefellerkommissionen (under John D. III:s ledning) om befolkningstillväxt rekommenderat att sänka befolkningstillväxten i USA för att minska påverkan på miljö och resurser. Nu skulle den målsättningen föras ut på global nivå.

Maurice Strong och hans senare efterträdare för UNEP, Mostafa Tolba, blev i anslutning till denna workshop undervisade av ett antal ledande experter som Carrol Louis Wilson och René Dubos under ledning av chefen för Aspens klimatprogram Walter Orr Roberts. Strong och Tolba fick även instruktioner av den tyska meteorologen och pionjären inom klimatfrågan, Hermann Flohn. Det hela utmynnade i ett antal rekommendationer för UNEPs fortsatta verksamhet. Roberts, som var medlem av Romklubben, delade synen om behovet av en världsregering och använde sig av vetenskapen för att nå detta mål.

Bild: Walter Orr Roberts (1915-1990). ”Walt was a generalist who understood how science fit into society, an institution builder and an internationalist who used science to further international relations.”

Walter Orr Roberts, som tidigt blev understödd av Laurance Rockefeller, var ledare för Aspen klimatprogram ”Project on Food, Climate and Environment”. Detta ingick i det större projektet ”The Impact on Man of Climatic Changes” som utfördes i samarbete med RomklubbsanknutnaIFIAS i Stockholm, National Center for Atmospheric Research (NCAR) i Boulder ochMeteorologiska Institutet i Bonn (där Hermann Flohn verkade).

Klimatprogrammet sponsrades av Rockefeller Foundation och Rockefeller Brothers Fundoch utarbetades i Bonn. I detta ingick också underprojekt i Japan och Sovjetunionen. Projektet resulterade i ett antal studier om interaktionen mellan klimatförändringar och livsmedelsproduktion som kom från olika delar av världen. Bland annat Sahel i Afrika och Saskatchewan i Kanada. Denna spridning gav intryck av att det var ett globalt orienterat problem.

Dessa studier användes sedan som indikation på att klimatmässiga avvikelser förekom. Anomalierna höjde allmänhetens medvetenhet om att klimatförändringar kunde vara ett problem. Torka hade förstört skördar i Sovjetunionen och den amerikanska mellanvästern, USA hade drabbats av en ovanligt kall vinter 1971-72, fisket hade kollapsat i Peru gå grund av en El Niño-relaterad händelse och Sahel i Afrika hade hotats av en svältkatastrof på grund av ihållande torka.

Priset på spannmål hade dessutom skjutit i höjden. Under ett möte på Rockefeller Foundation i augusti 1974, med experter som Walter Orr Roberts, Stephen Schneider och Lester Brown, rekommenderades nu en internationell koordinering av klimatprognoser för att hantera hotet om ett förändrat klimat.

Den amerikanska utrikesministern Henry Kissinger uppmanade i ett tal till FN:s generalförsamling 1974 ICSU/WMO att utföra bättre forskning om klimatkatastrofer och indikerade USA:s vilja att leda detta arbete.

Olof Palme profeterade därefter i Svenska Dagbladet att ett förändrat klimat skulle vara den viktigaste frågan vid sekelskiftet. Han hade djupa insider-kunskaper och var nära vän med Bert Bolin (som snart skulle spela en av huvudrollerna i klimatspelet).

Samma år startade Rockefeller Brothers Fund sitt miljöprogram. Det var en naturlig utveckling efter deras grundläggande arbete med befolknings- och naturvårdsfrågor under de föregående decennierna. Det innebar också att de tillsammans med Rockefeller Foundation stödde uppbyggnaden av Worldwatch Institute som grundades av Lester Brown (medlem av CFR). Worldwatch skulle utveckla ett varningssystem för globala problem och sociala trender och var baserat på samma futuristiska idévärld som Romklubben. Brown ingick också i den futuristiska tankesmedjan World Future Society som grundats 1966 av Edward Cornish ochBarbara Marx Hubbard med Maurice Strong och Robert McNamara i styrelsen.

Efter Watergateskandalen och Nixons frånträde som president blev Nelson Rockefellervicepresident till Gerald Ford. Det var det närmaste Nelson kom sitt mål (och det hade kanske gått vägen om något av de två mordförsöken på Ford hade lyckats).

World Future Society

1975 hölls konferensen “Crisis and Opportunity” av World Future Society. Den var sanktionerad av familjen Rockefeller med Nelson som öppningstalare. På konferensen diskuterades av ett antal kända futurister hur världen skulle kunna enas under ett gemensamt projekt.

En värld i kris skapade möjligheter till att skapa den planetära civilisation med globalt medvetande och en styrande världsorganisation som det propagerades för av deltagarna. En futuristisk utopisk tanke om att skapa ett perfekt ordnat världssystem.

Klimathotet blev den kris som kunde motivera de förändringar som önskades. Det omfamnades också under de kommande decennierna av flera av konferensens ledande deltagare.

Det hela var kryddat med en dos nyandlighet och miljöaktivism. Deltagarna var en märklig blandning av futurister, globala planerare och New Age-personligheter. Bland annat systemfilosofen Ervin Laszlo och Jay Forrester från Romklubben samt New Age-personligheten Barbara Marx Hubbard. På konferensen gavs uttryck för drastiska metoder om att sänka befolkningstillväxten och målsättningar om att förändra människan och planeten från grunden.

New Age

Ervin Laszlo hade även varit redaktör för boken Cosmic Humanism and World Unity som skrevs av filosofiprofessorn Oliver Reiser och utgavs av FN-tankesmedjan World Institute.  Denna var färgad av filosofen Pierre Teilhard de Chardins idéer om Omegapunkten och Noosfären och presenterade en plan för att förändra världen och skapa ett Vishetens tempel (världsregering) med en gemensam religion där människan skulle integreras i det teknologiska systemet.

Bild: Ervin Laszlo

En teknospirituell och transhumanistisk vision där människan skulle uppgraderas och förbättras för att infogas i den stora världsorganismen. Hubbard beskrev senare framväxten av en ny ras, Homo Universalis, genom utvecklandet av ny teknologi och mänsklig kontroll över evolutionen.

Religionen sågs som ett medel för att samla massorna och boken utgjorde en plan för ett genomförande av de idéer som fanns inom den futuristiska rörelsen. Det var blåkopian till den Stora Transformationen.

Laszlo, Hubbard och Mayakalenderuttolkaren José Argüelles skulle de kommande decennierna få viktiga roller i att föra ut idéerna till en växande New Age-publik.

Klimatförändringar stod högt på agendan. Laurance Rockefeller och hans Fund for the Enhancement of the Human Spirit hade varit aktiva i uppbyggnaden av New Age-rörelsen och stödde organisationer som Esalen Institute (1962), Planetary Citizen och Lindisfarne Association samt ledande profiler inom den nyandliga rörelsen såsom Barbara Marx Hubbard.

Samma år gavs större stöd för koldioxidteorin på klimatkonferensen ”International Symposium on Long-term Cimate Fluctuations”, arrangerad av Climatic Research Unit i Norwich, England. Vägen låg nu öppen för att förankra denna teori djupare i forskarvärlden.

Rockefeller Brothers Fund sjösatte 1976 “The Environmental Agenda Project”. Det var ett projekt som diskuterade de miljöproblem som av ett antal miljöorganisationer hade pekats ut som de viktigaste att åtgärda det kommande decenniet. Här gavs konstruktiva förslag på hur dessa kunde åtgärdas. Miljögrupperna stod alla under Rockefellerfamiljens beskydd och finansiering. Rapporten The Unfinished Agenda publicerades 1977 och innehöll 75 rekommendationer.

Populationsreduktion

Bland annat rekommenderade nolltillväxt eller reducering av befolkningen genom preventivmedel, aborter, steriliseringar, försämrade skattevillkor för de med flera barn än ett, uppmuntrande av barnlöshet och en aktiv barnbegränsningspolitik kopplad till den internationella jordbrukshjälpen. 

Rekommendationer av detta slag hade också tagits upp på World Future Societys konferens.

Miljöagendan blev tydlig i Jimmy Carters presidentadministration, som dominerades av medlemmar från Trilaterala Kommissionen och med Zbigniew Brzezinski som säkerhetsrådgivare. Det spelade ingen roll vilket parti som styrde. Rockefeller hade ändå sina män i administrationen.

Samma år talade Walter Orr Roberts inför ett kongressutskott om behovet att inrätta ett nationellt klimatprogram. Detta förverkligades 1978. Därefter var det dags för att göra det till en internationell angelägenhet.

1980 blev David Rockefeller ordförande för RBF efter Laurance. Detta betydde att John D. Rockefellers favoritbarnbarn nu på allvar tog kommandot. Äldsta brodern, John D. III, hade omkommit i en bilolycka 1978 och Nelson dog i en hjärtattack under en sexakt med sin älskarinna året efter. David slutade 1981 som ordförande för familjens bank Chase Manhattan och kunde nu fokusera på arbetet med miljö, befolkning och klimat.

Samma år utkom den amerikanska presidentrapporten Global 2000 Report som utredde befolkningstrender fram till år 2000. Utsikterna för världen var enligt rapporten dystra. De var helt i linje med Rockefellers syn på hur världen utvecklades. Den var i behov av deras fasta ledning. En föga förvånande slutsats då chefen för kommissionen som författade rapporten varGerald O. Barney, som hade varit huvudansvarig för RBF:s The Unfinished Agenda. Både Rockefeller Brothers Fund och Rockefeller Foundation hade långtgående planer för att stävja befolkningstillväxten. Redan hade stora summor lagts på preventiva åtgärder i utvecklingsländerna och på biomedicinsk forskning.

Snart skulle dock deras initiativ till att reducera befolkningen i utvecklingsländerna omformas till kampen mot klimatförändringarna och en reduktion av den fossila energianvändningen. Bilden av en överbefolkad jord levde kvar, men slogs nu samman med en kamp mot klimatförändringarna.

Text: Jacob Nordangård, Klimatupplysningen.se

Referenser

Rockefellerfoundation.org/app/uploads/Annual-Report-1969.pdf

Dailyclimate.org/tdc-newsroom/2015/02/president-johnson-carbon-climate-warning

Rockefellerfoundation.org/app/uploads/Annual-Report-1963.pdf

Revelle.ucsd.edu/about/roger-revelle.html

Kanninen, Tapio (2012), Crisis of Global Sustainability (Global Institutions), Routledge

Leahmacvie.com/my-work/erichjantsch/

Kristiakis, Alexander (2006), How People Harness Their Collective Wisdom and Power to Construct the Future in Co-laboratories of Democracy, IAP

Files.eric.ed.gov/fulltext/ED044791.pdf

Whoi.edu/fileserver.do?id=20510&pt=10&p=16575

Raymond, Jack (1988), Robert O. Anderson: Oil Man /environmentalist and His Leading Role in the International Environmentalist Movement : a Monograph, Aspen Institute for Humanistic Studies

Numbersusa.org/pages/population-stabilization-and-modern-environmental-movement;

Earthday.org/about/the-history-of-earth-day/

Rockefellerfoundation.org/app/uploads/Annual-Report-1971.pdf

Hironaka, Ann (2014), Greening the Globe: world society and environmental change, Cambridge University Press

Stockholmsfria.se/artikel/21512

Colomer, J (2014), How Global Institutions Rule the World, Palgrave Macmillan

Hyman, Sydney (1975), The Aspen Idea,

New York Times (1990), Walter Orr Roberts Is Dead at 74; Expert on Climate’s Effect on Life, artikel i New York Times 14 mars 1990

Ilankelman.org/glantz/Glantz1976IFIAS.pdf

Svenska Dagbladet (1974), Olof Palme: Förändrat klimat är största hotet, Artikel i SVD 27 november 1974

1984 började de publicera sin kända årsbok State of the World där viktiga miljöproblem som den globala uppvärmningen identifierades.

Spekke, Andrew (1975) The Next 25 Years: Crisis and Opportunity

Reiser, Oliver (1975), Cosmic Humanism and World Unity, World Institute Creative Findings, Routledge

Barbaramarxhubbard.com/ai1ec_event/world-future-society-july-2014-conscious-evolution-2-0/

Gibson, Donald (), Environmentalism: Ideology and Power,

Gpo.gov/fdsys/pkg/STATUTE-92/pdf/STATUTE-92-Pg601.pdf

Rockefellerfoundation.org/app/uploads/Annual-Report-1980.pdf