Filmaren Mats G. berättar att IS och ortodoxa muslimer ställt in hårkorset på sufierna och sufismen, den mystiska dimensionen av Islam. Sufismen är en inriktning inom Islam där Gud är en personlig angelägenhet och betydelsen av påbuden tonats ned. ”Ofta vid en konflikt eller invasion går angriparna först på de skikt i samhällena som har en moralisk sammanlänkande roll och man sår split mellan grupper, det som kallas att söndra och härska”, skriver Mats G.
Text: Mats G.| Bild: Sufidansare – Foto: ThePhotoStrand, Wikimedia, CC BY 2.0
Det var för sufismen jag första gången kom till Aleppo denna vackra vårdag i april 2002 inbjuden av Julien Weiss som jag träffat året innan på Falufolkmusikfestival i samband med en konsert med hans orkester Al Kindi.
Julien Weiss som flyttade till Aleppo på 1990-talet hade talat sig varm om staden och den speciella atmosfär – det etos – som särskilt den gamla staden bestod av. Etos brukar översättas som moral, men jag föreställer mig att det kan vara något djupare och mer subtilt i ett samhälle, som ärvts av generationer som binder samman folk genom gemensamma koder.
Julien menade att detta etos i Aleppo till stor del förvaltats av de många sufiska ordenssällskapen som bevarat den traditionella musiken och poesin från sufiska mästare. De sammankomster som hölls i ofta mycket gamla lokaler varje vecka av de olika ordenssällskapen kallas zikr. Jag besökte några av dem och särskilt en av dem gjorde ett stort intryck på mig.
Sufismen brukar beskrivas som den mystiska dimensionen av Islam, men den består av många olika inriktningar och det kanske är mer riktigt att benämna det ”sufismerna”. Den gemensamma nämnaren är dock att det är en inriktning där Gud blir en personlig angelägenhet och betydelsen av lagen och påbuden tonas ned.
Sufismen har alltid varit folklig, men utövare har ofta utsatts för hårda angrepp av ortodoxin och det institutionella Islam som kallat dem för kättare. Detta har gjort att de tvingats hållit en relativt låg profil i de muslimska samhällena.
I Syrien riktade IS tidigt in sig på sufierna och andra minoriteter. Ofta vid en konflikt eller invasion går angriparna först på de skikt i samhällena som har en moralisk sammanlänkande roll och man sår split mellan grupper, det som kallas att söndra och härska.
Sedan förstör man kulturella institutioner. Så gjorde britterna och så var det med ockupationen i Irak där man riktade in sig på plundring och förstörelse av muséer, det kollektiva minnet. Detsamma har skett i Palestina.
Islams ursprungliga budskap har varit under debatt under många år. Debatten var mycket intensiv under tiden fram till Bagdads fall år 1258 och den inflytelserika filosofen al Ghazalis (död 1111) skrifter. Han förnekade den mystiska inriktningen och tolkningen som fick stora konsekvenser för hur islam kom att formas och det är mycket viktigt att förstå att det skedde genom maktstrukturer och att det hela tiden funnits opposition, en kamp om tänkandet.
En stor skillnad mellan den bokstavstrogna tolkningen av koranen och den sufiska tolkningen rör gudsbegreppet. Där ortodoxin väljer att se Gud som bortom skapelsen och med kalifer och imamer som ställföreträdare för Gud på jorden väljer sufierna att se Gud som närvarande i skapelsen. För det står i koranen att Gud är både transcendent och immanent. ”Han är närmare dig än din egen halspulsåder”. Det olika sätten att se på gud skapar i stort sätt två olika religioner ur samma urkunder.
Adonis
Som Adonis skriver:
”för mystikern är koranens skrift en inbjudan att utveckla en annan skrift, som utgör dess förlängning; medan den för Sharias muslim bara är en förebild att efterbilda, till vilken ingenting kan läggas.”
Adonis kritiserar den traditionalistiska riktningen för att den inte skapar något nytt eller strävar efter att upptäcka sanningen utan endast imiterar det förgångna. Många oliktänkare avrättades under Islams första århundradena där en av de mest kända är al Hallaj som proklamerade att ”Jag är sanningen”. Han hängdes på korset i Bagdad 922.
Det är den frånvarande gudens Islam som rått under en längre tid i de muslimska samhällena. Det är den som med koranen i ena handen och svärdet i det andra erövrade stora områden under de första århundradena efter profetens död där huvuden höggs av på löpande band. Det är despoternas och härskarnas Islam. Det är denna Islam som säger att förnyelse och skapande inte är förenligt med religionen.
Adonis i en intervju för SVT från 2005:
”Jag vill inte chockera er, men monoteismen är en missuppfattning, säger han. Monoteismen säger alltid att den har den fulla sanningen; gårdagens, dagens och framtidens sanning.”
”Inom monoteismen är det slutgiltiga budet redan överlämnat. Det innebär att människor enbart har att lyda och samtidigt inte har något mer att säga. Men då har samtidigt inte Gud något mer att säga. Gud gjorde sig till sin egen sista profet”.
”När man pratar om islam måste man vara uppmärksam på vilket islam man avser. Om jag kritiserar islam är det politikernas islam, regimernas islam, inte individernas islam, det måste man skilja på”, säger Adonis.
Men det gör sällan medierna.
”När människor inte längre ställer frågor och söker sanningen blir de dogmatiska”
Jag har rest till Iran, Istanbul, Kairo och Aleppo för att finna ut hur sufismen manifesteras i de muslimska samhällena. Det blev en film jag döpte till ”Kärleken dårar”. För det är kärleken som de många arabiska och persiska poeterna diktar om, den kraft som de anser håller samman världen, allt medan ortodoxin manar till lydnad.
När jag var på besök i Zarrya 2002 med Issa Touma och Julien utanför Aleppo dit tusentals Syrier vallfärdade en gång om året för helgandet av vad de menar är ett medeltida sufi-helgon och för att ta del av dess baraka, är det människor som har en religiositet som inte är fast förankrad inom givna ramar. Det finns element av olika influenser som funnits i Mellanöstern sedan långt innan biblisk tid, bl.a. shamanismen.
Sheikh Houbousch som ofta sjöng sånger av sufiska poeter visste ingenting om sufismen. Sheikh kan översättas med ”vis man”, men han var inte särskilt vis, menar Issa Touma, men han är en duktig sångare. Han såg bra ut på konserterna med Juliens orkester al Kindi. Kunskapen har på många sätt gått förlorad. När människor inte längre ställer frågor och söker sanningen blir de dogmatiska.
Men är det inte på ett liknande sätt här i Sverige? De som söker sanningen stämplas som avvikare och avfällingar. Fast här kallas de konspirationsteoretiker. Visst ställs också folk här inför mediernas inkvisitionen som kättare?
På Juliens innergård som nu är förstörd brukade dansande dervischer virvla på 1500-talet. På videon sitter islamister och tror sig försvara Islams sanna tro, eller vad de nu tror att de gör. Julien är död i cancer och jag funderar mycket på tidens förgänglighet. Kanske kan något bra komma ur detta någon gång. En förnyelse, som fågeln Fenix som reste sig ur askan.
Sufien använder ofta ordet Tawhid. Enheten med det gudomliga betyder det. Den berömda mystikern Ibn Arabi använde begreppet Wahdat al-Wujud för att beskriva extasen vid finnandet av enheten med det gudomliga. Han ställdes inför rätta i Aleppo anklagad för kätteri.
Tillbaka till Aleppo
Jag hade tänkt att åka tillbaka till Aleppo 2011 för att börja på en film om Issa Touma och hans arbete, men osäkerheten gjorde att jag avstod. Men det kom sig att jag istället träffade honom i Gävle 2016. Han hade då fått ett s.k. fristadsstipendium av Gävle stad genom ICORN:S fristadsnätverk som innebär att konstnärer på flykt ska kunna fortsätta arbeta med sin konst.
Stöd gärna min återresa till Aleppo. Jag lovar ett mycket intressant dokument.
Ur platsens gårdag nu av Adonis:
”Öppna dörren, rör vid ljusets och skuggans omfamning i nattens böljande rymd, och du blir en kättare.
Sjung för den nyss utslagna planeten som glänser i poesins skymning, och du blir en kättare.
Säg: Jag har tröttnat på det okända som prackar på mig sina legender och sina nycker, så bli du en kättare.”
Text: Mats G.
Relaterat
- NewsVoice: Mats G.: Bara västmedierna beklagar sig när striderna upphört i Syrien
- Mats G.: SVT och SR gör falska reportage om Aleppo
Aleppo: A year after the end of the battle
