Jens Jerndal (1934-2024), nationalekonom och statsvetare, tidigare förste kanslisekreterare i UD, förste ambassadsekreterare och chargé d´affaires a.i. i Pakistan, professor i holistisk medicin vid Open International University of Complementary Medicines i Sri Lanka. Egen företagare i Spanien och Argentina. Författare och föredragshållare. Styrelseordförande i partiet Enhet.
Något våra svenska politiker till synes inte har förstått är den speciella karaktär av våldsbejakande missionär och maktövertagare som kännetecknar en viss kategori av fanatiska renläriga islamister, och som för dem är inbyggd i religionen som ett krav från Allah på varje trogen muslim.
Text: Jens Jerndal fd svensk diplomat
Kristna samhällen har traditionellt hållit isär kyrka och stat. Så är inte fallet med Islam, där religion, politik och sociala normer gärna sammansmälts på ett sätt som gör det näst intill omöjligt att skilja dem åt.
Vad detta betyder ser vi idag exempel på i alla våra invandrarghetton, där sharialagar tillämpas, där svenskt polis- och rättsväsende saknar makt att ingripa, och där kriminella gäng härskar oinskränkt. Och exakt samma fenomen ser vi idag över hela världen, dit större grupper av muslimer invandrat.
Visserligen fördöms brottslighet som sådan lika starkt av Koranen som av Bibeln, och de allra flesta muselmaner är normala godhjärtade och hårt arbetande medmänniskor, precis som de flesta kristna, men när religiös fanatism släpps loss och skrämmer majoriteten till lydnad och tystnad, då har vi ett allvarligt problem. Och om man dömer muslimer efter de flesta svenskars sekulära likgiltighet för vad som står i Bibeln, ja då är man livsfarligt aningslös.
Islamistiska invandrare tar för givet att deras allsmäktige gud alltid har rätt och måste åtlydas före alla mänskliga lagar och förordningar, när dessa senare strider mot de religiösa buden. Ganska logiskt resonerat, om man är troende, och inga svenska lagar eller polisiära ingripanden kan ändra på detta.
Vi har redan sett hur det ser ut i de många ”utsatta områdena” över hela Sverige, där muslimska enklaver skapats, som lever sitt eget liv utanför det svenska samhället. Som kännare av Islam påpekat, kommer detta att leda till att Sverige undan för undan uppslukas och koloniseras av de växande islamiska samhällena tills en vacker dag, inte alltför långt in i framtiden, de svenska urinvånarna kommer att utgöra en minoritet, som tvingas acceptera den islamistiska kulturen och rättsväsendet, även om de inte tvingas att konvertera till Islam. Jämför indianernas situation idag, efter kolonisationen av Amerika, eller för den skull samernas, hos oss.
Fallet indonesien – en sekulär stat
Jag har ett konkret aktuellt exempel, som jag finner både skrämmande och övertygande: Indonesien. Vi behöver gå tillbaka ett drygt halvsekel i tiden för att uppskatta den utveckling som ägt rum.
Året var 1956. Jag studerade statskunskap i Stockholm och måste bestämma ett ämne för min 3-betygsuppsats. Just då kom jag i kårmatsalen att prata med en indonesisk student som ingick i en grupp stipendiater. Resultatet blev att jag blev god vän med inte bara nämnde student utan hela hans grupp om ett tjugotal studenter i olika ämnen. Genom dem träffade jag också en rad indoneser som var fast bosatta i Sverige. Till saken hör att Indonesien knappt 7 år tidigare blivit en självständig republik efter att ha varit en holländsk koloni i flera hundra år. Och i Stockholm hade man en väl bemannad ambassad med en utmärkt informations- och nyhetsservice, där jag kunde hämta all den information jag behövde för mitt examensarbete.
Den indonesiska republikens grundare valde att skapa en sekulär stat, som visserligen var grundad i enlighet med Islams principer, men med full religionsfrihet, där religion och politik inte fick blandas ihop.
Vad beträffar sin religiösa historia hade Indonesien huvudsakligen dominerats av hinduism och buddhism, båda ganska toleranta religioner, till dess att arabiska handelsmän under 1100-talet började etablera sig i övärlden och därmed introducerade Islam. Så småningom omvändes i stort sett hela arkipelagen till Islam med ett enda notabelt undantag: Ön Bali, som aldrig lät sig omvändas till Islam utan har behållit sin ålderdomliga form av hinduism till denna dag.
Mitt första besök i Indonesien ägde rum 1965, och sedan dess besökte jag landet ett tiotal gånger med mer eller mindre jämna mellanrum fram till 1990-talet. Under hela den tiden fick man intrycket att landet visserligen var muselmanskt, och att många visst besökte fredagsbönen i moskén, men annars märktes egentligen inte religionen mer än i Europa. Mina indonesiska vänner kommenterade också detta, vilket tillskrevs den traditionellt toleranta orientaliska kulturen och det holländska styret, som knappast hade något gemensamt med den arabiska tradition ur vilken Islam stammar. Åtminstone fram till 1990-talet förekom praktiskt taget inte att kvinnor bar Hijab-sjalen kring huvudet, lika lite som den då brukades generellt av bildade muselmanska kvinnor i Pakistan, Indien och Bangladesh.
På 90-talet började man i Indonesien insistera på hijab-sjal redan på skolflickor, och på den vägen är det. Vad som skett under de senaste två eller tre decennierna är att den militanta, intoleranta versionen av Islam tagit upp allt större plats i samhället och fått allt större makt.
2006 kunde man läsa följande i Göteborgsposten:
”I Acehprovinsen, där islamiseringen kommit längst, är det vanligt att kvinnor som inte bär den traditionella huvudduken på ett korrekt sätt stoppas på gatan och bötfälls av den särskilda shariapolisen. På ön Sulawesi har tre distrikt infört särskilda shariadomstolar som dömer i enlighet med Koranens lagar.”
En annan sak jag fäste mig speciellt vid under mina tidiga besök i Indonesien var hur tolerant man kunde vara mot homosexuella män. Det förekom till och med en orientalisk syn på dem som på något sätt nästan heliga, genom att de i likhet med Gudomen själv förenade både manligt och kvinnligt. Intressant nog kommer jag då att tänka på den store andlige filosofen Martinus, som menade att alla själar i sin reinkarnationscykel måste passera ett homosexuellt stadium, där manligt och kvinnligt smälter samman, på väg mot ett högre andligt utvecklingsstadium för själen, bortom fysiska kroppar och kön.
Jag träffade några män i Indonesien från 1970-talet och fram till 90-talet, som var helt öppna med sin medfödda homosexualitet och som var totalt accepterade och mycket uppskattade i sin omgivning för sin kompetens och sina goda mänskliga egenskaper. Men nu – när t.o.m. samkönade äktenskap blivit lagliga i de flesta västeuropeiska länder och Amerika – straffar man brutalt homosexuella män i Indonesien med bl.a. långa offentliga spöstraff!
Detta är alltså vad som väntar oss svenskar, om den nuvarande koloniseringen av Sverige får fortsätta.
Sharia är en naturlig konsekvens av islamifieringen
Jag finner den beskrivna utvecklingen synnerligen oroande, och den ger en högljudd varningssignal till alla som tror att muselmaner generellt kommer att låta sig integreras i västerländska samhällen.
Tvärtom har vi i Sverige många exempel på hur våra muselmanska invandrare – och även andra generationen, som är svenska medborgare – totalt struntar i svenska lagar och traditioner, och i stället följer sina egna traditioner, inklusive sharialagen.
Jag kan nu förvänta mig att den svenska PK-maffian med VOF i spetsen prompt skäller mig för att vara rasist och nazist, förutom min redan väl etablerade hederstitel ”skogstokig konspirationsteoretiker av rang” som jag är mäkta stolt över. PK-maffians åsiktsmatris promoveras av George Soros å globalisternas vägnar i syfte att destabilisera alla nationalstater. De vill ju nämligen inte riskera att den röstande folkmajoriteten blir medvetet om faran med muselmansk invandring i den storleksordning som redan tillåtits i Sverige, eftersom detta kunde försvåra globalisternas plan att rasera alla nationalstater genom split och söndring. Och söndra är något globalisterna behöver för att kunna härska och förverkliga sin New World Order så snabbt som möjligt.
Prick till prick ger överblick
När jag kommit så långt i min plädering mot det slags invandring som våra globalistiska politiker Göran Persson, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt genomdrivit, öppnar sig plötsligt för mitt inre öga ett mycket större perspektiv, och jag börjar inse att ingen tycks ha påtalat det avgörande dolda sambandet mellan olika enskilda händelser i det stora politiska händelseförloppet. På engelska säger man ”connect the dots”. Och på svenska att rita streck från prick till prick tills en begriplig kontur blir synlig.
Islam har varit den förhärskande religionen i stora delar av världen i långt över tusen år. Den har levat i fred och samverkan med andra religioner i de allra flesta länder, i Indien under det brittiska imperiet som omfattade vad som idag är de islamiska staterna Pakistan och Bangladesh, och inte minst i Mellanöstern, där avsevärda delar av befolkningen varit judar eller kristna. När hörde man någonsin talas om Islams barbariska sharialag utövad i praktiken? – Jag har själv sett hur muslimer och hinduer och kristna och sikher levde sida vid sida i vänskap och harmoni och utan sharialag i Pakistan, Indien och Bangladesh.
Radikalisering av Islam startade relativt nyligen
Jag har visserligen bara egna erfarenheter att bygga på i detta fall, men jag har rimligt väl följt med min tid och vad som händer i världen. Jag bodde i Pakistan i två år på 1960-talet, och jag har sedan dess rest i många muselmanska länder, inklusive Afghanistan. Många länder i Mellanöstern var på den tiden populära tillhåll för ett slags internationell societet, t.ex. Libanon och Egypten. Jag kan inte uttala mig om Saudiarabien, dit jag aldrig kom. Men jag besökte flera av de arabiska emiraten och sultanaten, liksom Egypten, Libanon, Tunis och Marocco. Aldrig hörde man talas om islamiska övergrepp eller sharialagens grymheter.
Detta får mig att lägga ihop 2 och 3 och upptäcka att det oförklarligt blir 8! Något saknas alltså i ekvationen. Såvitt jag kan bedöma började denna kampanj för en omänsklig radikalisering av islam först på 1990-talet. Och jag kan inte låta bli att koppla den tidsmässigt med det epokgörande och ofta citerade uttalandet av George W. Bush Sr den 11 september 1990, på dagen 11 år före attentaten mot World Trade Center i New York, som sprängde tre av dess byggnader till asbestfyllt damm, och användes som motivering för ett globalt krig mot självskapad terrorism.
Bush uttalande som kan sägas ha officiellt lanserat globalisternas plan på en global diktatur under en världsregering med en centraliserad militärmakt, en valuta, en lagstiftning osv., kom året efter Berlinmurens fall, under det år då Sovjetunionens kollaps inleddes och alltså det kalla kriget upphörde.
Bush nämner i samma tal att han just träffat Sovjets president Gorbachev och antyder att de kommit väl överens om framtiden. Som vi minns hade Gorbachev också en stark supporter i en annan av globalisternas ledare under 1980-talet, Margaret Thatcher. Bush torde alltså ha uppfattat deras dittills framgångsrika nedmontering av Sovjetunionen och därmed det kalla kriget, som klarsignalen för den nya världsordning de haft på sin agenda sedan första världskriget, the New World Order. Och därför valde han att nu lansera den officiellt, på ett noggrant utvalt datum, den 11 september 1990.
Som vi vet övertog Yeltsin makten från Gorbachev den 27 december 1991, sedan Sovjetunionen definitivt upplösts, och därmed öppnades Rysslands enorma tillgångar för fri internationell exploatering under USA:s ledning. På 90-talet blev det så ”fritt för alla” att roffa åt sig av Rysslands omätliga rikedomar, och ingen kunde längre sätta käppar i hjulet på det amerikanska övertagandet av den f.d. kommunistiska sfären. Trodde man. Tills Putin efterträdde Yeltsin och började städa upp bland de utländska profitörerna. Och det är enda orsaken till den maniska ”demonisering” av honom vi upplevt under senare år från den globalistägda västerländska mediavärlden. Medan han på goda grunder är enormt populär hos den ryska befolkningen. Som objektiv utomstående observatör måste jag konstatera att Putin visat prov på statsmannaegenskaper, och en respekt för internationella överenskommelser och internationell rätt, som står i bjärt kontrast till USA:s och NATO:s politiska och militära agerande.
Som den minnesgode också drar sig till minnes, började det första Gulfkriget just 1990 med att Saddam Hussein – efter att ha konsulterat USA och fått klarsignal – angrep Kuweit.
Hur sammanhänger nu allt detta med att Islam sedan 90-talet till synes blivit allt mer radikalt och aggressivt? – Jag kan se ett mönster formas, där bakgrunden är, å ena sidan USA:s krav på att kontrollera oljehandeln och den internationella finansvärlden, och å andra sidan Israels säkerhets- och maktintressen. Som vi nu vet genom förre NATO-överbefälhavaren general Wesley Clarks avslöjanden, hade Pentagon redan före ”9/11” beslutat invadera och ”regimförändra” inte mindre än sju muslimska länder, förutom Afghanistan, där man redan förde ett krig.
Efter Irak kom turen först till Libyen och därefter till Syrien. Iran står sist på listan. Å ena sidan skulle det naturligtvis vara till stor hjälp om man kunde skapa en stark folkopinion i resten av världen mot Islam och muselmanska länder som stöd för alla dessa krig. Och ett av sätten att åstadkomma detta var förstås att sprida rykten om vilka grymheter muselmanerna gör sig skyldiga till. Att rekrytera, finansiera, utbilda och stödja en egen proxyarmé i form av ISIS i Syrien och övriga Mellanöstern, som föregiven fiende, tyckte man nog var ett genialt inslag i denna politik.
Så jag tycker mig nu skönja CIA, MOSSAD, MI6 och andra globalistiska säkerhetsorganisationer bakom en verklig utveckling inom muselmanska religiösa centra mot ökad fanatism och betoning av sharia genom aktiv infiltrering.
Samtidigt framhålls och överbetonas detta av media för att skapa fientlighet mot Islam bland andra religioner och kulturer. Avsiktligt skapad rädsla spelar en central roll som maktens i särklass effektivaste redskap.
Inte minst kommer då en medveten taktik till pass, där man på olika sätt främjar fanatiska islamisters utvandring till västerländska länder för att skapa söndring och stridigheter. Att detta har ägt rum, bl.a. genom George Soros organisationer, och var en viktig faktor bakom den extrema invandringsvågen hösten 2015, är klart dokumenterat. På sikt hoppas man så kunna erbjuda en världsregering i t.ex. FN:s namn som lösningen på de problem och den rädsla man avsiktligt skapat, och på den vägen de facto ta över makten.
Låt de som verkligen känner mig döma om jag är ”rasist” eller ej! – För övrigt ett fel använt ord i vår aktuella debatt. Jag menar själv att jag förmodligen är en av de minst rasistiska människor på den här planeten. Jag har bott i muselmanska länder och har haft ett flertal muselmanska nära vänner, underbara människor jag håller mycket av. Jag har likaledes haft vänner från åtminstone fem andra religioner och minst lika många etniska kategorier. Och jag respekterar vars och ens religion, filosofi och åsikter. Men jag accepterar inte att de försöker göra om mitt land om de bosätter sig här, lika lite som det skulle falla mig in att försöka omvandla Irak, Pakistan eller Indonesien till en svensk lutheransk koloni.
För mig har det alltid varit självklart att respektera det land jag vistas i, antingen det är tillfälligt eller permanent, och ta seden dit jag kommer. Det är så vi skall uppskatta varje lands, folks, kulturs och religions särart, och lära av dem där det är motiverat. Men inte att slå samman alltsamman i en stor smältdegel och göra det till en enda likformig röra. Det vore ett grymt och djupt destruktivt attentat mot mänskligheten och dess ovärderliga rikedomar och traditioner i form av äkta färgrik mångfald med olika geografisk hemvist.
Text: Jens Jerndal, Facebook-profil
Jens Jerndal har varit observant till skillnad från många andra kritiker av Islam som tror att det moderna framträdandet av radikaliseringen i huvudsak beror på muslimerna själva.
1990-talet var den period när ett gäng brittiska neoimperialister började bearbeta Usa och dess neokonservativa för att kolonisera MÖ. Bla Niall Fergusson.
Usa visade sig senare inte kolonisera i den väntade meningen utan ist skapa permanent kaos, vilket kanske var avsikten från början.
Men tanken att utnyttja och framhäva reaktionär och aggressiv Islam var det brittiska imperiets plan sen mkt längre tillbaka. Det projektet kom under början av 1900-talet ta sig uttryck i det muslimska brödraskapet (MB) som hela tiden varit associerat med imperiets underrättelsetjänster och aldrig varit ett självständigt muslimskt fenomen.
MB har använts både mot Egypten Syrien Afghanistan och Iran men troligen överallt där radikaliseringen inträffat. Även Hamas har den bakgrunden. Dagens Iran är kanske inte längre lika starkt hopkopplat med MBs ayatollah Khomeini. Shahen av Iran liksom dagens regim ses av imperiet som en olydig rival.
En mkt viktig ideolog, Bernard Lewis med bakgrund i Oxforduniversitet var mentor åt både Kissinger Brzezinsky och Samuel Huntington. Det är den nyss bortgångne Bernard Lewis plan för uppsplittring av MÖ som inspirerat till nuläget.
Både kristen zionism, zionism , kommunism , nazism och modern radikal islam har frambringats som verktyg för samma imperiums världserövring.
En mycket viktig artikel. Håller med om allt. Fattar inte hur Svenskar kan ens tänka sig att acceptera Sharilagar som nänmdemän redan gjort här. Vi bör alla ta seden dit vi kommer. Inte ”ta över”. Mer om Saudiarabien och radikal IMAMskola i Medina har den f.d. Norska ambassadören Carl Wibye, som nu klart deklarerat att han fruktar extremislamismen, skrivit. Detsamma som vi ser vågtopparna av i Sverige idag.
Enligt Wibye exporteras de radikaliserade Imamerna utbildade i Medina till hela Europa idag. Vad gör dom i Sverige? Utbildar skolbarn med statsbidrag för ”hemkulturundervisning”. Med bra valresultat för M och SD kan en hel del av detta stoppas. Annars kan det bli som Torbjörn skriver, för sent.
Kontakter inom svensk nationell säkerhet säger att det är för sent. Inte konstigt att Försvarshögskolan i sin rapport i år går ut med sin egen varning. En annan insatt källa med erfarenhet av att bo i en shariakontrollerad region säger det samma. Nu måste Sverige hantera situationen, säger denne. Point of no return är passerad.
Det sekulära Sverige kommer att konfrontera/konfronteras av religiösa grupperingar.
Det är på denna punkt som Vänstern, Centern och Liberalerna (VCL) står i stark kontrast till Högern.
Medan politikerna inom VCL konstant idealiserar och visionerar om massmigration respektive massintegration så påpekar Högern [via bla Nya Tider, Nyheter Idag, Det Goda samhället] hela tiden blott vad som sker i den fysiska verkligheten, precis som Försvarshögskolan, Säkerhetspolisen, MUST och Försvarsmakten.
Betyder det att svenska försvars och säkerhetsetablissemanget är högerextremister? Nej inte alls. De är bara verklighetsförankrade. Blanda inte ihop detta med att Säkerhetspolisen och Polisen av politikerna tvingas agera beskyddare av VCL:s idealiseringar, men bara tills vidare.
Detta kan svänga efter valet och leda till ett tillnyktrande av förståelsen för den faktiska situationen i Sverige. VCL kommer dock att fortsätta förneka allvaret så länge de kan genom fortsatta projicerande skönmålningar parallellt med projicerande svartmålningar av de som inte håller med dem i önsketänkandet.
Islamiseringen av Sverige har redan gått för långt. Resultatet blir förmodligen ett kommande inbördeskrig med etniska rensningar.
En mycket bra och intressant artikel som jag nu har läst!
Låt mig ändå fråga dig Jens, vad anser du med dina kunskaper och historik att Sverige skall göra nu?
Öystein Rönne: Tack för din uppskattande kommentar till min artikel, och för din fråga. Detta är mitt bästa svar:
Som regeringsansvarig bör man givetvis anlägga många realpolitiska aspekter på varje situation, innan man fattar beslut som berör ens folks och lands öde. Men jag kan aldrig rättfärdiga feghet och undfallenhet gentemot ett ondskefullt psykopatiskt och maktgalet imperium, varigenom man blir indirekt och moraliskt medskyldig till dess många brott mot mänskligheten.
Allra först behöver man genomskåda hyckleri, lögner och propaganda, och realistiskt bedöma ens egna styrkor och svagheter. Sedan söka stöd från och samarbete med likatänkande.
Konkret bör Sverige snabbt lägga om kurs och försöka återgå till sin traditionella officiella alliansfrihet i fred och neutralitet i krig, om detta över huvud är möjligt efter moderaternas och socialdemokraternas förräderi mot svenska folket. Jag syftar främst på det hemliga s.k. säkerhetsavtalet som Carl Bildt – då Reinfeldt-regeringens utrikesminister – tecknade med USA den 13 april 2007, och de s.k. FRA-lagarna som gav USA rätt att ta del av all information som passerar Sveriges gränser till eller från utlandet.
”Säkerhetsavtalet 2007 har tydligen givit USA rätt att på svensk mark upprätta några av världens mest avancerade och potenta anläggningar för väderkrigföring med den teknologi som går under namnet H.A.A.R.P. och som har förmågan att framkalla och styra orkaner, tortperioder eller översvämningar, och dessutom åstadkomma jordbävningar var som helst och när som helst på jorden.
Med nämnda avtal har Sverige de facto inlemmats i NATOs offensiva militärorganisation, något som ytterligare markerades med det s.k. värdlandsavtalet, som Reinfeldt-Bildt lade fram strax före valet 2014, då de förlorade regeringsmakten. Men Löfvén drev det avtalet vidare och lät underteckna det 2015. Med detta penndrag lämnade han ut Sverige att tjäna som krigsskådeplats för ännu ett i raden av USA:s många proxy-krig, långt från det egna territoriet. Denna gång gäller det en kraftmätning med Ryssland, som har alla utsikter att utvecklas till ett tredje världskrig med kärnvapen. Och det är inte Ryssland som är den aggressiva parten. Att sedan påstå att Sverige fortfarande är alliansfritt och neutralt måste närma sig svenskt rekord i lögnaktighet och politiskt hyckleri.
Hur kan man beskriva en sådan politik, vars innebörd dessutom hemlighållits för svenska folket? – Mig faller inget mildare ord in än landsförräderi.
Vad så beträffar asylinvandringen, borde den vara ganska enkel att hantera, men den kräver ett mått av medvetenhet och kunskap, organisationsförmåga, proaktivt tänkande, konsekvensanalys, och ansvar för gjorda åtaganden inför sina huvudmän, dvs. svenska folket. Alltså inget våra aktuella politiska ledare förefaller ha någon rimlig möjlighet att klara av.
Att av något slags hjärtnupenhet bara öppna gränserna för okontrollerad invandring av vem som helst, utan att veta vem de är, varifrån de kommer, varför de kommer, och vart de tar vägen, är ju så hjärnfattigt att man baxnar. Och dessutom ett monumentalt svek mot svenska folket. Resultatet ser vi i invandrarghetton över hela Sverige, och konsekvenserna på lång sikt för svenska folket kan vi bara ana, men de ser minst sagt olycksbådande ut. Att denna politik enligt det urgamla receptet ”söndra och härska” nog är ett viktigt led i ”globalisternas” plan på obestritt världsherravälde, gör knappast saken bättre.
Det borde inte kräva särskilt många hjärnceller för att inse att det mest produktiva och ansvarsfulla sättet att hantera asylinvandringen är en proaktiv plan, där representanter för Migrationsverket eller någon annan kompetent myndighet, får i uppdrag att räkna ut hur många invandrare – ensamstående och familjer med barn – Sverige kan klara av att integrera snabbt och smidigt . För detta skall vi ha lämpliga bostäder, lämpliga jobb, garanterade platser i skolor och vård, svenskundervisning från dag 1, samt möjlighet till ett socialt nätverk med infödda svenskar och fritidsverksamhet på plats, redan innan de flygs hit till Sverige.
Urvalet av de lyckligt lottade skall ske i samråd med internationella flyktingorganisationer i existerande flyktingläger nära krigshärdarna. Det gäller att bland de mest behövande välja ut sådana som bedöms lättast kunna integreras i Sverige och bäst tjäna Sveriges intressen. Och det skall givetvis vara ett absolut villkor för att de skall få stanna, att de anpassar sig till svenska förhållanden och assimileras i vårt samhälle. Det är de som måste anpassa sig till vårt land om de vill bo här i, inte landet som skall anpassa sig till dem.
På så vis kan både flyktingarna och Sverige som värdland få ut mesta möjliga glädje och nytta av de pengar, arbetsinsatser och uppoffringar en sådan flyktinghjälp kostar vårt folk.
Om vi vill vara osjälviskt generösa och se till att våra altruistiska pengar gör så mycket nytta som möjligt med så lite uppoffringar som möjligt, ja då skall vi kanalisera hjälpen till flyktingfamiljer i läger nära deras hemländer, inte fylla upp svenska institutioner och bostäder med dem.
.