Varför blev Sverige ett av de mest extrema länderna i Väst?

”…hur kan det komma sig att Sverige blivit ett land där ytterligheter frodas mer än någon annanstans i väst? Hur kan extrema rörelser som radikalfeminism, värdenihilism, salafism, genusteori och lika extrema utopier om mångkultur få sådant fäste och tränga så djupt in i våra offentliga institutioner?” Det frågar sig Jan-Olof Sandgren i en krönika på DGS. Många av NewsVoice läsare har säkert samma fråga.

Text: Jan-Olof Sandgren | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället

Ytterst få människor i Sverige är lockade att leva enligt kommunistisk, nazistisk eller islamistisk standard, och i den mån såna partier dyker upp brukar de få klent stöd i allmänna val.

Så hur kan det komma sig att Sverige blivit ett land där ytterligheter frodas mer än någon annanstans i väst? Hur kan extrema rörelser som radikalfeminism, värdenihilism, salafism, genusteori och lika extrema utopier om mångkultur få sådant fäste och tränga så djupt in i våra offentliga institutioner?

Egentligen borde det vara tvärtom. Sverige vill ju vara lagom! Som individer vill vi inte sticka ut åt något håll, utan känner oss tryggast i mitten. Kanske är det just det som är problemet.

Grunden till dagens mångkultur lades under 70- och 80-talet. En som var med på den tiden var professor Karl-Olov Arnstberg. I den här föreläsningen berättar han om hur det gick till, och vilka som låg bakom. Det som chockerade mig lite när jag hörde föredraget var att eldsjälarna bakom projektet – de som över huvudet på medborgarna modellerade om Sverige från välordnat folkhem till postmodern experimentverkstad – inte var särskilt extrema individer, utan ”lagom-politiker” från den politiska mittfåran.

Folkpartister som Bengt Westberg och Birgit Friggebo, centerpartister som Maud Olofsson, ljusblå moderater som Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt, tillsammans med mainstreammedia som Dagens Nyheter lyckades med det som inga revolutionärer i historien varit i närheten av: att kasta det trygga, demokratiska, välmående Sverige över ända. Trots alla anklagelser som slungas mot vänster- respektive högerpopulism, ligger tyngsta ansvaret hos den politiska mitten.

Hur kan det komma sig? Folk röstar ju på mittenpartier för att de ogillar extremer. Jag tror en del av förklaringen ligger i att politiker som är osäkra på sin ideologi, som inte har någon ideologi (eller ens funderat över vad ordet betyder), av naturliga skäl dras mot mitten. Där löper man minst risk att bli avslöjad. Eftersom mittenpolitik i Sverige är särskilt populär får dessa politiker en betydande makt, som inte står i rimlig proportion till deras kunskaper, vilket föder arrogans.

Okunnighet i kombination med arrogans är två komponenter som krävs för att man, utan att tveka – och utan att ha en aning om vad det får för konsekvenser – ska våga utnämna det land man satts att förvalta till ”humanitär stormakt”.

Kontrasten blir slående när man plötsligt ställs inför verkliga situationer, där starka aggressiva ideologier klampar in på scenen och kräver utrymme. Efter terrordådet på Drottninggatan 2017 var de flesta reaktioner från officiellt håll ganska lågmälda. De handlade mest om att vi efter det som hänt måste ta hand om varandra och att ”hatet aldrig får vinna”. Det mest naturliga (och i linje med våra stormaktsambitioner) hade kanske varit att fördöma de krafter som låg bakom attentatet och utkräva hämnd.

Politiker på ytterkanten brukar vara mer ideologiska och, alldeles oavsett vad man tycker om deras ideologier, ofta mer uppriktiga. När Jonas Sjöstedt intervjuas i SVT:s partiledarutfrågning kan han inte neka till att hans parti faktiskt vill avskaffa kapitalismen. Jimmie Åkesson kan inte sticka under stol med att hans parti vill göra det svårare för fattiga barn att flytta till Sverige. En imam (i varje fall om han sätts under press) har svårt att förneka att islams långsiktiga mål är att erövra världen och avskaffa demokratin.

Politikens mittfält (inklusive S) påminner däremot om en krets ideologiska analfabeter. Så fort man rör sig utanför tydliga ekonomiska fakta, procent på arbetslöshet och sådana saker avslöjar man sig som de oskrivna blad man faktiskt är, och floskelmaskineriet tar över.

Därför var det många som höjde på ögonbrynen när ”De nya moderaterna” lanserades 2005. Plötsligt fanns ett brett ”arbetarparti” i mittfåran av svensk politik, med en självständig ideologisk plattform anpassad för 2000-talet. Istället för klasskamp och snöda egoistiska särintressen talade man om allas lika värde. Reinfeldt och hans nya moderater ville föra in mer universella värden i politiken.

Det låter ju bra, men universella värden kallas universella just för att de (likt surorna i Koranen) är så grundläggande att de knappast kan ifrågasättas. Så det ligger en totalitär tanke inbakad i konceptet. Istället för ett fritt utbyte av tankar och idéer, som förutsättningslöst tävlar med varandra, får vi en ”värdegrund”.

Problemet med värdegrunden är att ingen riktigt vet vad den innehåller (och på det viset liknar den mittpolitik i övrigt), samt att den saknar förankring i sinnevärlden. Med den som kompass blev det ganska svårt att tolka vad som faktiskt sker ute i samhället. Den verklighetskontakten förbehölls istället ett mycket litet parti på högerkanten.

Endast SD hade klarsyn

Många har förvånats över att ett så udda (och på den tiden extremt) parti som Sverigedemokraterna i slutändan kunde få så rätt. Sanningen är att de just på grund av sin extremism – och just på grund av att de var så illa tålda i politiska sammanhang – befanns tillräckligt långt borta från mitten, för att med ogrumlad blick kunna se vad som höll på att hända.

Den klarsynen har de etablerade partierna, fram till idag, aldrig kunnat förlåta dem.

Text: Jan-Olof Sandgren, Det Goda Samhället