Fd polischef: Därför slutade polisen att prioritera hatbrott

Efter 11/9 tog 90-talets intensiva polisarbete mot hatbrott slut. Att bekämpa terrorism prioriterades och hatbrotten kom inte längre att betraktas som ett hot mot vår demokrati. Detta är en förklaring till varför Malmöpolisen tog så lång tid på sig att se hatbrottsmotivet bakom skjutningarna. Det menar Eric Rönnegård, tidigare polisintendent med lång erfarenhet av polisarbete mot hatbrott.

Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent, debattör | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2010-10-28 och NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln | Rönnegård är författare till boken “Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag”

Den sista vit maktkonsert där jag själv var kommenderingschef var den 13 april 2002. Konserten ägde rum i en hyrd lokal på Jämtlandsgatan i Vällingby i Stockholm. Polismyndigheten tillämpade då Brottby-strategin och hade ett fåtal poliser inne i lokalen för att observera eventuell brottslighet. Då poliserna tvingades ingripa mot brott som förekom i lokalen, kastades flaskor mot poliserna.

Deltagare på sammankomsten försökte även på annat sätt störa polisernas arbete. Jag beslutade därför att med stöd av 2 kap 23 § ordningslagen upplösa den allmänna sammankomsten, det vill säga konserten. Jag bedömde då att det förelåg ”svårare oordning” och ”avsevärd fara för de närvarande”. Fyra personer greps misstänkta för hets mot folkgrupp. Övriga cirka 150 personer lämnade lokalen på polisens uppmaning.

Under åren 1998-2001 prioriterades bekämpningen av rasistiska, främlingsfientliga och homofobiska brott. Regeringen, riksdagen, medierna, Säkerhetspolisen, Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren drev då på arbetet att ingripa mot hatbrott. Min egen polismyndighet i Stockholms län gick i täten, när vi väl kom igång. Jag menar att den prioriteringen gick helt i linje med medborgarnas värdegrund. En mycket stor majoritet av svenska folket tog starkt avstånd från alla former av rasism. Det gällde också inom polisen.

Jag överraskades exempelvis av att så många poliser i Skåne spontant tog upp med oss under en inspektion vi gjorde där för Rikspolisstyrelsen i maj 2000, att vi borde titta närmare på hur myndigheten hanterat en nazistkonsert i Klippan några dagar innan vi kom dit.

Poliser vi mötte under inspektionen var kritiska till att det fanns chefer i deras myndighet som vägrade att prioritera hatbrotten. Det gällde en polismästare och en polisöverintendent. Det kändes bra för oss i inspektionsgruppen att få höra att poliser i Skåne hade den värdegrunden. Desto bekymmersammare var polismästarens och polisöverintendentens inställning.

Några allvarliga rasistiska våldsbrott hade bidragit till att medvetandegöra både allmänhet, media och poliser, exempelvis: bilbomben som skadade två poliser i Malmö och polismorden i Malexander bägge i maj 1999, bilbomben som allvarligt skadade en journalist och hans son i juni 1999 samt mordet på fackföreningsledaren Björn Söderberg i Sätra i oktober 1999. Dessa och liknande händelser förstärkte än mer värdegrunden hos allmänheten och bland poliserna. Vi kände ett påtagligt stöd när vi arbetade med hatbrotten.

Värdegrunden hos omgivningen rörande homofobiska brott var det svårare att få grepp om. Vid inspektionerna, med undantag av Västmanland, fick vi ofta svaret att de inte hade några problem med homofobiska brott. Förundersökningar där det kunde finnas homofobi i motivbilden var det svårt för oss att få fram vid inspektionerna. Sådana ärenden fanns naturligtvis. Men eventuella homofobiska motiv hade inte uppmärksammats när anmälan togs upp eller senare under förundersökningen.

Något särskilt stöd från någon allmänt utbredd positiv värdegrund, kände jag inte att vi hade när vi arbetade med de homofobiska brotten. Det var snarare så att många hos allmänhet, medier och polisen agerade som om dessa brott inte existerade, annat än mycket marginellt. Naturligtvis var det en felsyn. Många homofobiska våldsbrott, även mord, blev aldrig synliga i statistiken. Anledningen till det var troligen både fördomar och bristande kunskap. Mörkertalen för denna brottslighet är sannolikt betydande.

Så såg det ut före den 11 september 2001. Då vände det och nu har vi en ny situation. Hatbrotten är på nytt på väg att bli enbart ett ordningsproblem, inte som det skrevs i budgetproppen 1999/2000:1, ”ett angrepp på respekten för alla människors lika värde”, där det enligt riksdagen var en ”högt prioriterad” uppgift att beivra sådana brott.

Det innebär idag att polisen i allt mindre utsträckning ingriper mot brottet hets mot folkgrupp vid exempelvis rasistiska konserter och demonstrationer, trots sin i polislagen påbjudna skyldighet. Någon inspektion av hur polismyndigheterna sköter hatbrotten, har inte gjorts efter den vi gjorde i Kalmar gemensamt med Riksåklagaren i november 2000.

Det innebär att autonoma aktivister, typ AFA, får vatten på sin kvarn. Det ökar risken att de gör sig skyldiga till våldsamma aktioner, som tvingar polisen att ingripa mot dem, i stället för att ingripa mot dem som gör sig skyldiga till hets mot folkgrupp. Jag tycker mig ha märkt tydliga tendenser till en sådan utveckling under senare år.

Jag tror inte att en sådan utveckling är förenlig med medborgarnas värdegrund. Allmänheten skulle nog hellre vilja slippa se människor som ger uttryck för nazism och rasism. Är det hatbrott då är det min bedömning att allmänheten vill att polisen ingriper. Att inte ingripa är fel signal.

Det blir inte bra om polisen i stället för att ingripa mot rasisternas brott, tvingas ingripa enbart mot autonoma aktivister som begår brott. Exempelvis genom att angripa rasister med stenkastning. Då får rasisterna sin självbild bekräftad. De blir martyrer i egna och delar av allmänhetens ögon.

Främlingsfientliga strömningar i samhället kan komma att gynnas av en sådan polisiär strategi. Jag utesluter inte att det redan kan ha funnits ett sådant samband med framgångarna i det senaste valet för Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna.

Den nuvarande utvecklingen kräver också allt fler poliser för att skydda rasisternas grundlagsenliga fri- och rättigheter. För det skall polisen absolut göra, förutom att ingripa mot dem individuellt när de begår rasistiska brott, typ hets mot folkgrupp. Hets mot folkgrupp är ett allvarligt brott där normalstraffet är fängelse. Det brottet är ett angrepp på rättsprincipen om alla människors lika värde och det demokratiska samhället.

Regeringens nya politik efter den 11 september 2001 tycks ha blivit att terroristbekämpning är angelägnare än ett aktivt och brett arbete mot rasistisk, främlingsfientlig och homofobisk brottslighet. Brott som tidigare hade bedömts utgöra ”ett hot mot vår demokrati, men inte mot vårt styrelseskick”. För mig har det inte varit så lätt att förstå varför vårt land inte ansett sig ha resurser att prioritera bägge uppgifterna. Utan att, som det nu blivit, tvingas låta det ena gå ut över det andra.

Av budgetpropositionen 2006/07:1 framgår att Säpo kraftigt påtalat att organisationen i brist på resurser ”tvingats till interna omprioriteringar” från författningsskyddsroteln till terroristroteln. Jag tror att en kraftig majoritet av svenskarna har samma uppfattning som Säkerhetspolisen i den frågan. Bägge uppgifterna borde prioriteras.

Vid inspektionen i Skåne 2001 var jag som nämnts kritisk till polismästaren och polisöverintendenten som vägrade att prioritera beivrandet av hatbrott – i direkt strid med de beslut som fattats av regeringen, riksdagen och Rikspolisstyrelsen. Jag tog då för givet att hatbrotten skulle fortsätt att vara en prioriterad uppgift för rättsväsendets myndigheter. Men så blev det inte. Åren har rullat på och idag har vi ett slags facit. Det dessa polischefer sade då har närmat sig det som gäller för svensk polis idag. Jag kan bara idag konstatera att de hade rätt och jag hade fel när det gällde att sia om framtiden. Jag är förvånad när jag ser resultatet så här långt.

Denna förskjutning är en rimlig förklaring till varför Skånepolisen inte tidigare tycks ha insett att det kan ligga rasistiska motiv bakom skjutningarna i Malmö 2010.

Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent | Rönnegård är författare till boken ”Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag” | Eric Rönnegård har arbetat som polisintendent med extraordinär brottslighet, sk särskilda händelser, i Stockholm och på riksplanet sedan mordet på Olof Palme samt med närpolisreformen i mitten av 1990-talet.