NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
”Skandalen runt Paolo Macchiarini och hans verksamhet med transplantation av konstgjorda luftstrupar på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm och på sjukhus i andra länder är känd över stora delar av världen.” Det skriver Johan Thyberg som tidigare varit professor på KI i denna sammanställning av Macchiarini-skandalen. Detta publicering är exklusiv för NewsVoice och en kortare version har tidigare publicerats i DN.
Text: Johan Thyberg, pensionerad professor KI, legitimerad läkare | Detta är den ursprungliga versionen av en artikel som i förkortad form publicerades på DN Åsikt den 30 september 2018
Skandalen runt Paolo Macchiarini och hans verksamhet med transplantation av konstgjorda luftstrupar på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm och på sjukhus i andra länder är känd över stora delar av världen. Ärendet har beskrivits i ett stort antal artiklar (se till exempel följande sammanfattning) och i flera TV-dokumentärer, bland annat ”Lebensretter Stammzellen – Das Wunder von Krasnodar” (ZDF/ARTE, maj 2013), ”A leap of faith” (NBC, juni 2014), ”Stjärnkirurg till varje pris” (Uppdrag Granskning, SVT, maj 2015), ”Experimenten” (Dokument Inifrån, SVT, januari 2016) och ”He lied about everything” (Efran Films, Discovery Investigation, februari 2018).
En sak som inte närmare uppmärksammats i dessa sammanhang är hur det gick till när Paolo Macchiarini (PM) anställdes som gästprofessor vid Karolinska Institutet (KI) och samtidigt som överläkare vid Öron-, Näs- och Halskliniken (ÖNH-kliniken) på Karolinska Universitetssjukhuset (KS). En hel del om denna process har däremot redovisats i de externa granskningar (PDF) som på uppdrag av ledningarna vid KI och KS utfördes av Sten Heckscher (PDF) respektive Kjell Asplund (PDF). Det kan dock finnas anledning att här titta lite närmare på denna högst anmärkningsvärda värvning.
Det hela började egentligen i juni 2008 då Paolo Macchiarini i samarbete med bland annat Martin Birchall i Bristol (återkommer senare i denna historia) bytte ut den vänstra huvudbronken på en ung kvinna i Barcelona. Implantatet bestod av en bit av luftstrupen som tagits från en avliden och sedan behandlats för att ta bort celler och annat antigent material (decellularisering). På detta hade man sedan sått ut celler isolerade från patienten själv. Resultaten publicerades i den välkända medicinska tidskriften Lancet i december 2008. Metoden beskrevs där som ett sätt att ersätta sjuka kroppsdelar utan behov av immunosuppressiv behandling och utan risk för avstötning.
Artikeln uppmärksammades flitigt både i fackpress och på annat håll och Macchiarini som inte tidigare tilldragit sig något större intresse började plötsligt få stjärnstatus och beskrevs i termer av superkirurgen som skapade nya organ med hjälp av stamceller. Det var dock lite väl tidigt att ropa hej eftersom bara fyra månader hade gått efter operationen när Lancet-artikeln kom i tryck.
Som beskrivits av vetenskapsjournalisten Leonid Schneider kom patientens öde att bli allt annat än problemfritt, bland annat på grund av återkommande infektioner och tvånget av att sätta in stentar (rör av metallnät) för att hålla implantatet på plats. Sålunda blev man 2016 tvungen att ta bort hennes vänstra lunga med tillhörande bronktransplantat (ref).
En som tidigt framförde varningar om den metodik som Maccharini använde, bland annat i Lancet och i tidskriften Transplantation, var den belgiske professorn och ÖNH-specialisten Pierre Delaere. Ett likartat budskap kom han senare att framföra till KI:s ledning. Hans larm hade dock svårt att bli hörda i den hyllningskör som av svårförklarliga skäl uppstått runt den italienske kirurgen.
Rekryteringsprocessen
De första kontakterna mellan Paolo Macchiarini och KI tycks ha skett i samband med ett vetenskapligt symposium i Göteborg i månadsskiftet augusti/september 2009 anordnat av Högskoleverket som en del av Sveriges EU-ordförandeskap. Under ledning av KI:s rektor Harriet Wallberg hölls där ett seminarium med rubriken ”Putting life science to use”.
En av talarna vid denna session var Paolo Macchiarini, presenterad som professor vid University of Barcelona (en titel som han enligt senare uppgift aldrig haft). I sammanfattningen från mötet (PDF) beskrivs hans framförande på följande sätt:
”Paolo Macchiarini presented his impressive project within regenerative medicine and tissue engineering, which bioengineered a new trachea from transplanted stem cells”.
Det påstås här alltså att han ”skapat en ny luftstrupe från transplanterade stamceller”, en osanning så god som någon.
En som uppenbarligen svalde betet med hull och hår var Harriet Wallberg och mellan henne och Macchiarini kom en diskussion igång om att knyta honom till KI. Enligt Heckschers rapport ska Macchiarini ha sagt att det var Wallberg som förde fram idén om en gästprofessur medan Wallberg uppgav att detta var något som Macchiarini själv tog upp.
Hur som helst, redan samma dag som han hållit sitt framförande skickade Macchiarini ett E-postmeddelande till rektors vetenskaplige sekreterare Ulrika Widegren där han uttryckte sitt intresse för en gästprofessur vid KI och bifogade sitt CV. Han berättade även om planerna på ett ”European Airway Institute” inkluderande forskningscentra och sjukhus i Stockholm, London, Barcelona och Florens. Detta kom senare att förverkligas i form av EU-projektet BioTrachea med Macchiarini som projektledare och KI som koordinerande institution med disposition över ett större antal miljoner kronor.
Processen var nu i full gång och flera högt uppsatta KI-forskare efterhördes om sina synpunkter, däribland genetikprofessorn Urban Lendahl och stamcellsprofessorn Jonas Frisén. Kommentarerna var positiva och resulterade i att rektor bjöd in Macchiarini till ett besök vid KI. Detta ägde rum den 11-12 november 2009 och organiserades av Urban Lendahl, Christer Sylvén (chef vid Hjärtlab i Huddinge) och Li Felländer-Tsai (prefekt vid CLINTEC, den institution Macchiarini skulle komma att tillhöra).
Vid besöket höll Macchiarini ett föredrag och ett möte ordnades även med FoUU-direktören Sten Lindahl på KS. Rektor var själv bortrest vid detta tillfälle men synnerligen positiva omdömen från de ovan nämnda personerna förmedlades till henne via den vetenskapliga sekreteraren. Den ende som framförde en del frågetecken var Sten Lindahl. Övriga tycks inte ha funderat närmare på hur rimligt det som Macchiarini sa egentligen var, möjligen en effekt av den charm och övertalningsförmåga han ibland kan visa upp (se den ovan omnämnda dokumentären ”He lied about everything”).
Under de här tidiga månaderna i diskussionerna om en rekrytering av Macchiarini till KI utväxlades enligt Sten Heckschers rapport (utarbetad i samarbete med Ingrid Carlberg och Carl Gahmberg) ett större antal E-postmeddelanden mellan centrala personer på KI med rektors vetenskaplige sekreterare Ulrika Widegren som spindel i nätet.
Dessa meddelanden är noggrant citerade i rapporten med angivande av datum samt namn på avsändare och mottagare. Eftersom beslut om granskningens genomförande togs av KI:s styrelse (Konsistoriet) den 4 februari 2016 och en slutrapport erhölls den 5 september samma år måste kopior av de omnämnda meddelandena alltså ha överlämnats till granskarna någon gång i början av 2016. Inte ett enda av dem finns dock diarieförde och arkiverade i akten rörande rekryteringen (dnr 3234/2010-236).
Uppenbarligen stärkt av de signaler hon fått kallade rektor Harriet Wallberg i december 2009 till ett möte med ett antal personer i centrala positioner och man beslutade där att gå vidare med rekryteringen, nu under ledning av Li Felländer-Tsai (prefekt vid den tilltänkta institutionen) och enligt gällande regler med hörande av Rekryteringsutskottet. Det var nu även dags att på allvar koppla in KS för att diskutera en kombinerad KI/KS-anställning.
Nästa gång Macchiarini kom till Stockholm för att fortsätta diskussionerna var i mars 2010. Han träffade då på nytt bland annat Lendahl, Sylvén och Felländer-Tsai samt därutöver även ett antal kliniker på KS, däribland ÖNH-läkare, kardiologer, kirurger och thoraxkirurger, allt enligt ett E-postmeddelande från Felländer-Tsai till rektor.
Ett tredje besök av Macchiarini i Stockholm ägde rum i mitten av april 2010. Han fick då möjlighet att visa upp sina kirurgiska färdigheter vid en operation tillsammans med överläkaren Jan-Erik Juto på ÖNH-kliniken. Enligt planerna skulle han nu också möta rektor Harriet Wallberg på nytt.
Nästa stora och mer officiella steg togs den 4 juni 2010 då 14 forskare och/eller läkare vid KI och KS med professorerna Li Felländer-Tsai, Urban Lendahl och Lars-Olaf Cardell i spetsen till Rekryteringsutskottet vid KI lämnade ett ”förslag om att rekrytera Paolo Macchiarini som gästprofessor i klinisk regenerativ medicin och kirurgi förenat med befattning som överläkare på 40% till Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset under 3 år med möjlighet till förlängning 2 år”. Kopia av skrivelsen gick till rektor Harriet Wallberg, sjukhusdirektör Birgir Jakobsson samt FoUU-direktör Sten Lindahl.
I skrivelsen sägs att syftet med rekryteringen av Macchiarini är att vid KI och KS skapa ett ”kliniskt centrum för regenerativ medicin och kirurgi” samt ett ”europeiskt centrum för avancerad regenerativ luftvägskirurgi”, det senare i samarbete med Universitetssjukhuset Careggi i Florens (där Macchiarini var verksam vid denna tid) och University College London (där han tidigare arbetat). Om den man ville skulle leda dessa centra sas bland annat följande: ”Professor Paolo Macchiarini, är den absolut ledande forskaren inom regenerativ luftvägstransplantation. Han har bland annat varit den förste som genomfört en bronktransplantation med decellulariserat allograft, autologa mesenkymala stamceller samt tillväxtfaktorer” (detta var alltså det ingrepp som hade gjorts i Barcelona 2008).
Man fortsätter sedan på liknande sätt och det tycks knappt ha funnits några begränsningar för vilka förhoppningar man sätter till den italienska ”superkirurgen”.
Vad hade man då för grund för dessa storslagna förväntningar? För att vara krass, nästan inga alls som jag återkommer till längre fram. Trots detta rullade processen på. Den 10 juni, sex dagar efter det att Rekryteringsutskottet fått förslaget, skickas det av handläggaren Marie Sandström Akram via E-post över till utskottets vice ordförande Nancy Pedersen med följande fråga: ”Skulle du kunna bedöma nyttan på den här ansökan?” Femtioen minuter senare kommer svaret från Pedersen: ”Godkännes. Tydlig nytta.”
Detta blir också det beslut som Rekryteringsutskottet tar vid sitt sammanträde den 22 september 2010. Där finns bifogat ett protokoll som går under benämningen ”Bedömning av ansökan om anställning som gästprofessor vid CLINTEC, KI, dnr 3234/10-236”. I detta nämns att granskningen har gjorts av Nancy Pedersen, att ämnet för anställningen är regenerativ kirurgi, att tjänsten omfattar 100% varav 40% klinik och att den placeras vid institutionen CLINTEC.
Beträffande finansieringen anges att den ska ske via de SFO- (regeringens satsning på strategiska forskningsområden) och WIRM-medel (Wallenberginstitutet för regenerativ medicin) som KI vid denna tid disponerade under ledning av Urban Lendahl. Resterande del skulle tas från ÖNH-kliniken på KS. En annan notabel anteckning i beslutet är följande: ”Ingen sakkunnigbedömning behöver ske enligt ordföranden i Rekryteringsutskottet” (professor Magnus Ingelman-Sundberg).
Detta är alltså det sätt på vilket en direktrekrytering utan konkurrens kan gå till vid KI.
Processen rullade nu på och den 5 oktober 2010 beslutar prorektor Jan Andersson (i rektor Harriet Wallbergs frånvaro sägs det) att anställa Paolo Macchiarini som gästprofessor i regenerativ kirurgi med placering vid institutionen CLINTEC , förenad med en befattning som överläkare vid KS (dnr 3234/10-236). Närvarande vid beslutet var bland annat universitetsdirektör Karin Röding (senare statssekreterare vid Utbildningsdepartementet när skandalen var ett faktum och hade nått Regeringskansliet). Föredragande i ärendet var Marie Sandström Akram, handläggare i Rekryteringsutskottet.
Samma dag, den 5 oktober 2010, undertecknar Harriet Wallberg (frånvarande denna dag – se ovan?) tillsammans med sjukhusdirektör Birgir Jakobsson (som hade skrivit under redan den 7 september) en överenskommelse om ”inrättande och tillsättning av anställning som gästprofessor i klinisk regenerativ kirurgi förenad med befattning som överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset inom Stockholms läns landsting” (dnr Kl 3234/2010-236, dnr KS 1537-2010).
Vad som sedan hände är som sades inledningsvis känt över stora delar av världen. Det värsta i historien är det mer eller mindre långvariga lidande och den plågsamma död som ett antal patienter fick utstå. I den efterföljande hanteringen av skandalen har mycket lite intresse ägnats dessa och deras anhöriga. Från svensk sida har inte heller några som helst skadestånd utbetalats för att i någon mån kompensera för de tragiska följderna av de ingrepp som utfördes på KS utan tidigare djurförsök och utan lagstadgade tillstånd från Läkemedelsverket och Etikprövningsnämnden.
En serie av grava felsteg
Som nämndes inledningsvis ägnade den kommission som leddes av Sten Heckscher stort utrymme åt själve rekryteringsprocessen och den kritik man framför är synnerligen allvarlig. I slutet av detta avsnitt sammanfattar man sina synpunkter på följande sätt:
”Beredningen av själva rekryteringsärendet uppvisar flera stora brister. Det fanns ingen plan för hur referenser skulle tas. De som ändå togs – eller kom in på annat sätt – dokumenterades inte i själva ärendet, vilket torde strida mot förvaltningslagen. Externa E-postmeddelanden som kommer in till en anställds personliga brevlåda ska skickas vidare till registrator för diarieföring, om det är en allmän handling. Interna E-postmeddelanden som rör ett specifikt ärende hos myndigheten ska diarieföras och läggas i akten när ärendet (t.ex. anställningsärendet) avslutas. I förevarande fall har knappt ett enda E-postmeddelande diarieförts”.
Längre fram fortsätter man som följer:
”Vår slutsats är att rekryteringen av Maccharini som gästprofessor vid KI 2010 drevs igenom på ett olämpligt sätt och dessutom i former som inte uppfyller de krav på dokumentation och ärendehantering som finns”.
”De missgrepp och direkta felaktigheter som förekom under rekryteringsprocessen var många och allvarliga. Ansvaret för detta åvilar i första hand rektor och den berörda prefekten”.
Jag har själv via Registrator på KI försökt rekvirera ett större antal av de E-postmeddelanden rörande rekryteringen av Macchiarini som citeras i rapporten. Med något enstaka undantag har beskedet från KI varit att meddelandena inte finns sparade. Och beträffande det omnämnda undantaget så var det inte i akten rörande rekryteringen (dnr 3234/2010-236) som meddelandet fanns utan på annan plats på KI.
Som Sten Heckscher, före detta justitieråd, säger i rapporten rör detta sig sannolikt om lagbrott. KI har helt enkelt gjort sig av med offentliga handlingar som framställer myndigheten i en högst generande dager. Nu råkar det dock förhålla sig på det sättet att jag via en inofficiell källa lyckats få tillgång till ett antal i sammanhanget viktiga meddelanden.
Om man kort skall sammanfatta de fatala misstag som gjordes i rekryteringsprocessen så är det tre punkter som kan framhållas: (1) man kontrollerade inte riktigheten i CV – detta gjordes först flera år senare och man kunde då konstatera att det innehöll felaktigheter av betydande karaktär som dessutom ansågs avsiktliga; (2) man tog inte in några referenser från tidigare arbetsplatser; och (3) man tillsatte inga externa sakkunniga för att granska Macchiarinis meriter. Frågan är då om det fanns några påtagliga varningssignaler som borde ha lett till att någon anställning aldrig genomfördes? Jo förvisso ett betydande antal!
Som nämnts ovan kom idén om en rekrytering av Macchiarini till KI först upp i början av hösten 2009 då han och rektor Harriet Wallberg träffades vid ett symposium i Göteborg. Den förre presenterades i mötesprogrammet som ”Professor, University of Barcelona”. Hade man kontaktat detta universitet och den tillhörande universitetskliniken skulle det ha framkommit att detta på intet sätt stämde. Han hade bara varit temporärt anställd vid kliniken men tvingats sluta på grund av etiska problem och därefter arbetat vid en mindre klinik i Barcelona.
Sedan mars 2009 var det vidare så att Macchiarini höll på att flytta sin verksamhet till Universitetssjukhuset Careggi i Florens. Dit hade han värvats av Enrico Rossi, sjukvårdsansvarig politiker i Toscanaregionen vid denna tid och från april 2010 president i regionen. Denne hade också vidtalat dekanus vid medicinska fakulteten i Florens med önskemål om en professur för Macchiarini (utan sedvanligt ansökningsförfarande).
Tiden i Florens blev dock minst sagt stökig och ledde även till rättsliga efterspel som inte redovisas närmare här. Det blev även problem med den utlovade professuren. Inom medicinska fakulteten tillsattes en expertgrupp bestående av sju professorer – en medicinare och stamcellsexpert, en allmänkirurg, en thoraxkirurg, en hjärtkirurg, en kärlkirurg, en lungläkare och en farmakolog – med uppgift att kontrollera Macchiarinis CV och meriter.
I december 2009 lämnades en rapport till dekanus där det slogs fast att Macchiarini i motsats till vad som hävdades i hans CV aldrig varit ”full professor” vid något utländskt universitet. Planerna på en professur i Florens lades därmed på hyllan (skildrat i ett öppet brev från professor Sergio Romagnani publicerat i Corriere Fiorentino gällande Macchiarini-ärendet).
I italiensk press skrevs en hel del om den av Enrico Rossi värvade superkirurgen och många tidningar menade att det förelåg en maktstrid där gamla professorer (”Baroni”) försökte motarbeta den nya, unga ”stjärnan”. Det enda mer påtagliga undantaget var tidningen Corriere Fiorentino och dess reporter Alessio Gaggioli som från början gjorde en kritisk granskning av Macchiarini. En artikel som denne publicerade tillsammans med Edoardo Lusena den 30 augusti 2010 är av intresse med avseende på kontakterna mellan Macchiarini och KI.
Enligt artikeln skulle Macchiarini den 29 juli 2010, i anslutning till en presskonferens om de två första luftstrupetransplantationerna med stamceller i Florens, ha meddelat att hans akademiska karriär från och med september skulle fortsätta vid KI i Stockholm. Han beklagade sig samtidigt över att man vid den medicinska fakulteten i Florens, trots flera möten, inte hade kunnat bestämma sig över hans roll vid fakulteten (professur eller inte). I Stockholm däremot, menade han, hade det räckt att titta på hans CV för att ta beslut i saken.
Det var kanske just det som var problemet med Stockholm och KI, man kontrollerade aldrig sanningshalten i det CV man fått. Hade man på ett tidigt stadium kontaktat fakulteten i Florens kunde man ha fått kännedom om vad man där kommit fram till redan under hösten 2009 rörande Macchiarinis avsaknad av akademiska meriter.
Efter att ha fått beskedet om Macchiarinis Stockholmsplaner skrev reportrarna till KI för att fråga om saken och hänvisades då till Anders Franco-Cereceda, professor i thoraxkirurgi (Macchiarinis egen specialitet).
Denne berättade att vare sig han eller någon annan vid hans institution varit inblandad i någon överenskommelse med Macchiarini. Han sade sig även ha talat med flera kollegor – professorn i kardiologi John Pernow, professorn i vaskulär biologi Per Eriksson, professorn i aterosklerosforskning Anders Hamsten (blivande rektor) och professorn i kärlkirurgi Ulf Hedin – som ingen av dem kände till något om en anställning av Macchiarini. För övrigt kände ingen av dem heller till vem denne var. Kommunikationen inom KI om vad som pågick var uppenbarligen undermålig.
Negligeringen av allvarliga varningar
Trots att man vid KI på egen hand inte gjorde några efterforskningar värda namnet så nåddes man av varningssignaler. De mest påtagliga var de som kom via professor Sven-Erik Dahlén vid Institutet för Miljömedicin (IMM), en väletablerad forskare inom lung- och astmaforskning med goda internationella förbindelser. Denne kontaktades i augusti 2010 per telefon av professor Leo Fabbri från Modena i Italien, liksom Dahlén en person inom ledningen för European Respiratory Society (ERS) och delaktig i EU-projektet BIOAIR.
Fabbri undrade om Dahlén kände till att KI planerade att rekrytera Macchiarini, vilket han inte alls gjorde (sammanfattat i en rapport Dahlén sammanställde den 26 april 2016 inför att bli hörd av Kjell Asplunds kommission vid KS). Fabbri berättade då att Macchiarini diskuterats inom ERS och att allvarlig kritik hade riktats mot hans forskning, kliniska omdöme och allmänna vandel. Avslutningsvis föreslår han att Dahlén skall avråda KI från att genomföra rekryteringen.
Den 1 september (efter avslutad semester) talar Dahlén och Fabbri på nytt med varandra per telefon. Den senare lämnar då ytterligare detaljer om problemen i Florens där dekanus vid medicinska fakulteten vid samtal låtit förstå att Macchiarini saknar omdöme, inte bryr sig om etiska tillstånd och har svårt att skapa ett forskarteam.
Det framkommer vidare att Macchiarini tidigare arbetat i Hannover och Barcelona men fått sluta på grund av konflikter och oförmåga att underordna sig gemensamt fattade beslut. Samma dag skickar Dahlén ett E-postmeddelande till Lars-Olaf Cardell, enhetschef på CLINTEC och den vid KI som tillsammans med institutionens prefekt Li Felländer-Tsai nu ledde rekryteringen. Han frågar där om Cardell känner till den allvarliga kritik mot Macchiarini som Fabbri framfört och menar även att rektor bör informeras.
Cardell svarar samma kväll och uttrycker oro över vad han fått höra men meddelar samtidigt att man sett Macchiarini operera och att han då visat sig vara en mycket duktig kirurg. Han nämner vidare att Macchiarini skall komma till Stockholm nästa vecka och träffa rektor för att skriva ett preliminärt anställningskontrakt. Cardell talar också om att han informerat Li Felländer-Tsai om uppgifterna beträffande Macchiarini och ber att få kontaktuppgifter till dekanus i Florens, vilket Dahlén hjälper till med.
Nästa dag, den 2 september, talar Dahlén i telefon med professor Alvar Agusti, Director, Thorax Clinic Institute, Hospital Clinic de Barcelona. Denne säger att man till en början trodde sig kunna ha nytta av Macchiarinis stora kirurgiska kompetens trots de delvis mycket negativa omdömen man erhållit från professor Tobias Welte i Hannover, där den förre tidigare arbetat. Dahlén säger i sin rapport att han inte har några anteckningar från detta samtal men att hans minne är att det främsta skälet till att Macchiarini fick sluta vid universitetskliniken i Barcelona var ”genomförandet av klinisk kirurgisk forskning i avsaknad av etiska tillstånd”.
Dahlén söker därefter Welte och får den 6 september 2010 ett E-postmeddelande från honom i vilket bland annat följande sägs:
”I can give you my opinion which is very similar to what I sent to Barcelona years ago. I have experience in collaboration with Paolo Macchiarini for about two years. He is a brilliant surgeon, very innovative. He is also a real academic researcher with good and relevant research proposals. The key problem with PM is that it is very difficult to negotiate and cooperate with him. He is not a team player. Due to the fact that mainly for pneumo oncology the discussion between pneumologists, surgeons radiologists, pathologists and others is essential for the final decision, someone like PM who does not accept team decisions is hard to tolerate. This was the major reason for us in Hannover not to continue with PM. When he left Hannover, everybody was against him, not due to his surgery possibilities, but due to his habits.”
Denna information vidarebefordras till Felländer-Tsai och Cardell och på kvällen den 7 september har Dahlén ett möte med Felländer-Tsai. Han sammanfattar där de synpunkter han fått av Fabbri i Italien, Agusti i Spanien och Welte i Tyskland. Dagen därefter får Dahlén ett E-postmeddelande från Cardell som rapporterar att rektor fått ”all information om Macchiarini sig tillsänd från Felländer-Tsai”.
Detta senare E-postmeddelande daterat den 7 september klockan 23.08 är det enda jag fått ut från KI rörande rekryteringsprocessen. Felländer-Tsai skriver där att Macchiarini medgett att det funnits åsiktsskillnader mellan honom och medicinska fakulteten i Florens och menar att han har varit utsatt för en förtalskampanj. Felländer-Tsai anser vidare att det är en komplex bild som tonar fram och säger bland annat följande:
”Positiva omdömen om Paolo finns från University College London (Martin Anthony Birchall) som ser mycket fram mot att bygga upp ett samarbete med oss inom regenerativ luftvägskirurgi runt Paolo som ju varit på UCL. Negativa omdömen finns från Universitetet i Florence (Leo Fabbri) och Barcelona (Alvar Agusti och Manuel Bernal). Från Tobias Welte i Hannover tonar en blandad bild fram av en lysande kirurg och vetenskapsman med hög akademisk kompetens och förmåga till banbrytande nya forskningsprojekt men med svårigheter till teamarbete”.
En högst anmärkningsvärd detalj rörande detta E-postmeddelande är vad som står högst upp efter rubriken subject: ”konfidentiellt P.M.” (med fetstil). Varför är då detta så remarkabelt? Jo därför att det säger att man inte vill göra de ytterst negativa omdömen man fått in om den påtänkta gästprofessorn offentliga. Mycket riktigt finns detta meddelande inte heller diariefört och arkiverat i akten. Enligt rapporten från Sten Heckscher med flera strider detta sannolikt mot förvaltningslagen. Uppseendeväckande i sammanhanget är även att de negativa referenserna aldrig vidarebefordrades till Rekryteringsutskottet.
Avslutningsvis undrar Felländer-Tsai om Harriet Wallberg (rektor) vill genomföra eller skjuta upp det möte mellan henne och Paolo Macchiarini som är inbokat till fredag morgon den 10 september. Detta måste ha varit det möte Cardell omtalat i ett E-postmeddelande till Dahlén vid vilket ett preliminärt anställningskontrakt skulle skrivas. Av allt att döma genomfördes mötet och uppenbarligen skrevs då även det just nämnda avtalet. Sven-Erik Dahlén skriver nämligen i sin rapport att han någon dag efter det senaste meddelandet från Cardell (den 8 september) ”får höra att Paolo Macchiarini har anställts vid KI”. Han kommenterar detta på följande sätt: ”Jag blir givetvis också förvånad över att detta beslut togs så snabbt fast dessa anmärkningsvärda förhållanden kommit fram genom referenser tagna under endast några få dagar. Jag hade hoppats man skulle följa upp och penetrera”.
Även om detta inte var det slutliga beslutet (vilket togs den 5 oktober 2010 – se ovan) var det nu i praktiken klart att Macchiarini skulle anställas som gästprofessor vid Karolinska Institutet och samtidigt som överläkare vid ÖNH-kliniken på Karolinska Universitetssjukhuset.
Som Sven-Erik Dahlén säger avslutningsvis i sin rapport är det svårt att förstå varför KI inte närmare följde upp de mycket allvarliga varningar om Macchiarini som hade kommit in. Man tycks inte ha kontaktat de personer som lämnat varningarna, man kontrollerade inte sanningshalten i CV och man tog inte in några referenser från tidigare arbetsplatser, möjligen med undantag av London som ÖNH-kliniken sedan tidigare hade samarbeten med.
Lars-Olaf Cardell skriver söndagen den 5 september 2010 till den avgående och den tillträdande verksamhetschefen på ÖNH-kliniken att ”riktigheten i hans (Macchiarinis) långa och imponerande CV har ifrågasatts från Florens och vi begärde därför i torsdags kompletteringar i form av intyg på tre nyckelpunkter rörande hans tjänstgöring”. Dessa hade vid denna tid ännu inte kommit in och tycks heller inte ha gjort det senare? I vilket fall som helst har det inte gått att från KI få ut några sådana intyg.
Ett annat högst anmärkningsvärt konstaterande Cardell gör till de två verksamhetscheferna är följande:
”Om hans forskning vet vi egentligen ingenting förutom det som finns på PubMed” (en databas över vetenskapliga publikationer). ”Några referenser från medförfattare/samarbetspartners har vi ännu inte tagit”.
Faktum är alltså att KI i september 2010 håller på att fullfölja anställningen av en gästprofessor om vars forskning man enligt dennes blivande chef egentligen inte vet någonting.
Situationen börjar nu sannolikt kännas rätt besvärande och den 12 september 2010 skriver Li Felländer-Tsai, Lars-Olaf Cardell och Mats Holmström (verksamhetschef på ÖNH-kliniken) ett brev till Enrico Rossi, den sjukvårdsansvarige politikern i Toscanaregionen som hade anställt Macchiarini. Brevet lyder som följer:
“We would like to approach you on a rather urgent matter regarding Dr Paolo Macchiarini. As you might know he has been invited by the Karolinska Institute and Karolinska University Hospital to negotiate the possible creation of a European Center for Advanced Regenerative Airway Surgery involving Stockholm, London and Florence (Azienda Ospedaliero-Universitaria Careggi). We have met with Dr Macchiarini on several occasions and are duly impressed by Dr Macchiarini’s CV and personality”.
“However we have also been informed from different sources about a troublesome situation in Italy not the least in the press and where Dr Macchiarini is involved in an unfortunate way. It is obviously impossible for us to judge the significance of this arid whether it should affect our decision to participate and provide Dr Macchiarini with the planned guest professorship combined with a position as senior consultant here”.
“We would therefore be very grateful if you could formulate a Letter of Intent from your perspective supporting this collaboration with the Karolinska Institute and Karolinska University Hospital regarding the suggested Airway Center and not the least a commitment regarding Dr Macchiarini himself”.
“As you understand we are truly enthusiastic about this project but also slightly concerned which is why we would like to be informed about your opinion”.
Det anmärkningsvärda med detta brev är att det är ställt till politikern Enrico Rossi och inte till någon ansvarig forskare (exempelvis dekanus vid den medicinska fakulteten) eller läkare vid Universitetssjukhuset i Florens. Kan detta möjligen ha berott på att man från det senare hållet på omvägar fått negativa signaler?
På vilket sätt svarar då Rossi på denna vädjan om stöd? I hans svar daterat den 20 september 2010 nämns inledningsvis att han för första gången träffade Macchiarini i december 2008 efter att ha läst om hans bedrifter (det var denna månad den uppmärksammade artikeln i Lancet hade publicerats – se ovan). Rossi frågade då om denne var intresserad av att starta ett kliniskt och vetenskapligt samarbete med Universitetssjukhuset Careggi i Florens och så småningom fullt ut återvända till Italien. Macchiarini nappade omedelbart på förslaget och uttryckte sin vilja att bilda ett:
”European Center for Advanced Regenerative Airway Surgery that would involve Stockholm (Karolinska Institutet), London (University College London) and Florence (Atienda Ospedaliero-Universitarfa Careggi)”.
Notabelt är vad som sägs i nästa mening:
”At that time, the fact that he might also be employed at the Karolinska Institute was also discussed”.
Macchiarini skall alltså redan I december 2008 ha talat om möjligheterna av en anställning vid KI. Var detta ett utslag av hans lösliga inställning till sanningen (se den ovan omnämnda dokumentären ”He lied about everything”) eller hade det redan då startats en diskussion om rekrytering av honom till KI?
I fortsättningen av sitt brev öser Rossi beröm över Macchiarini och menar att denne den senaste tiden blivit utsatt för ett drev i lokala medier i syfte att destabilisera maktstrukturen inom den medicinska fakulteten i Florens. Han avslutar sedan på följande sätt:
“Please accept my deepest apologies for themisunderstandings, conflicts and unpleasant situations that have occurred. I would once again like to confirm that Professor Macchrarini is oneof the most talented minds this region has ever had and we will support him in achieving his goals through whatever means he chooses. This is also the desire of our citizens and patients. I certainly hope that this episode will not affect the recruitment of Professor Macchiarini at the Karolinska Institute”.
Här hade KI från politiskt håll fått det stöd man ansåg sig behöva för att ignorera de mycket allvarliga varningar för att anställa Paolo Macchiarini som man på omvägar fått från höga chefer vid universitet och/eller kliniker där denne tidigare arbetat (Hannover och Barcelona) och där han vid denna tid arbetade (Florens).
Konsekvenser för de ansvariga
Något ämbetsmannaansvar som innebär att grövre tjänstefel inom offentliga myndigheter (KI är en sådan) kan leda till rättsliga påföljder finns inte längre i Sverige. Det avskaffades på 1970-talet. Enligt Thomas Bull, tidigare professor i konstitutionell rätt vid Uppsala Universitet och idag justitieråd i Högsta Förvaltningsdomstolen, var anledningen att det inte minst inom regeringen fanns en inställning att ”allvarliga fel inte förekommer i någon ökad utsträckning inom den offentliga förvaltningen och att straffrättsliga sanktioner inte borde användas annat än i speciella fall” (citat från 2013).
Resultatet av denna ordning har i det aktuella fallet blivit att inga eller ytterst begränsade påföljder har föranletts av den rekrytering som enligt Sten Heckschers kommission ”torde strida mot förvaltningslagen”. Det allvarliga i sammanhanget är att denna rekrytering ledde fram till tragiska konsekvenser för ett antal patienter och deras anhöriga samt allvarligt har skadat Sveriges rykte som ett land med god forskning och sjukvård.
Enligt Sten Heckschers rapport är de två huvudansvariga för den undermåliga rekryteringen Harriet Wallberg och Li Felländer-Tsai, dåvarande KI-rektor respektive institutionschef. Wallberg har som ett resultat av sin roll i Macchiarini-skandalen fått lämna sin post som universitetskansler. Hon har i stället getts en reträttplats som generaldirektör vid regeringskansliet med en årslön om 1,6 miljoner kronor. Li Felländer-Tsai har lämnat prefektskapet vid CLINTEC och är nu chef vid institutionens enhet för ortopedi och bioteknologi.
Detta kan inte anses vara adekvata påföljder för de försummelser som orsakat den största skandalen i modern tid inom svensk medicinsk forskning och sjukvård. Och dessa två är förvisso inte de enda högst ansvariga på KI och KS som kommit undan denna skandal utan adekvata påföljder som skulle kunna få en bredare allmänhet att förstå allvaret i det som förevarit (länk).
Detta kontrasterar bjärt mot vad de fyra visselblåsarna fått uppleva. Efter att ha lämnat in sin anmälan till KI om misstänkt forskningsfusk från Macchiarinis sida blev de av KS polisanmälda, anklagade för olaga intrång i journaler och hotade med avsked. Dessa hotelser kunde avvärjas med fackets hjälp.
Nyligen förklarade Institutet för Medicinsk Rätt att de inte gjort något fel överhuvudtaget. Tvärtom betonades att de gjort just vad som kunde förväntas av dem som läkare för att varna om patientfarlig verksamhet.
Ett svenskt ordspråk med anor från 1600-talet säger att ”skam går på torra land”. Betydelsen av detta är att skammen flödar över alla bräddar. Detta gäller i högsta grad Macchiarini-skandalen på Karolinska institutet och Karolinska universitetssjukhuset.
Text: Johan Thyberg, pensionerad professor KI, legitimerad läkare
