Historiker: Demokratibegreppet förvanskas steg för steg av politikerklassen

Christer Nilsson - Foto: Johan ArvidssonChrister Nilsson (1941-) är historiker och författare (6 böcker), ledarskribent och recensent av facklitteratur. Han har skrivit för Läkartidningen, Axess, Ale - Historisk tidskrift, Finsk tidskrift, Expressen, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Östgötacorren, Borås tidning och NewsVoice.
publicerad 10 november 2018
- Christer Nilsson
"Cicerone denuncia catilina". Målning av Cesare Maccari (1840-1919), public domain, Wikipedia
Christer Nilsson - Foto: Johan Arvidsson
Christer Nilsson – Foto: Johan Arvidsson

DEBATT. Under ett långt liv har jag sett hur demokratibegreppet har förändrats, förvanskats, ja rent av urgröpts på sitt viktiga innehåll. Vid kommunreformen 1952 minskade antalet kommuner från 2498 till 1037 stycken. I dag har vi endast 290 kommuner och 20 landsting.

Vad har det betytt? På 50-talet var närdemokratin en levande insikt för varje invånare, alla kände sina politiker, kunde tala med dem och kritisera dem vid behov. Alla som var intresserade av politik kunde i princip bli invalda om de gick med i ett parti.

Min far som var bonde i vår lilla kommun satt både i fullmäktige och skolstyrelse. Alla förtroendevalda hade ett yrke att försörja sig på, men så är inte fallet i dag.


Många förtroendevalda har politiken som födkrok, blivit partikarriärister och aldrig haft ett civilt yrke. Kända sådana politiska ”broilers” är Carl Bildt, Göran Persson (sämst utbildad av EU:s regeringschefer) och Annie Lööf. Sådana ledare blir med tiden deformerade av makten och förbrukade och då kan folkviljan avsätta dem.


Demokrati innebär lyhördhet inför folkviljan

Utsparken är således demokratins finaste juvel, men med politiker som för sin överlevnad lyssnar mer till det egna partiet och dess ideologiska ambitioner än till folkviljan sätts demokratin på spel. Detta har hänt i Sverige.

Svenska politiker verkar ha svårt att förstå vad demokrati är – lyhördhet inför folkviljan. I stället sätts det egna maktinnehavet och den ideologiska övertygelsen i främsta rummet. Denna bristande  (självförvållade) folkliga förankring har öppnat dörren för partier som har bättre koll på folkviljan och människors missnöje med den rådande (o)ordningen.

Glöm inte ursprunget till ordet populus

Runt om i Europa växer populistiska (lat. populus ”folk”) partier sig snabbt stora, trots att etablerade politiker – och statslojala medier – såväl till höger som till vänster öser sitt förakt över dem. Ofta beskrivs de i termer som högerextrema, främlingsfientliga och med nazistisk anstrykning.

Till följd av ett genuint folkligt missnöje med t.ex. invandringspolitiken har demokratibegreppet urholkats så till den grad att såväl politiker som journalister ser ner på en stor del av svenska folket som inte riktigt klarar av att leva upp till sina ledares ideologiska godhetsnivåer.

  • Därför frågar jag mig: ryms inte den genuina populismen i det svenska demokratibegreppet?
  • Ska man bli kallad för fascist eller rasist om man inte använder ”rätt” ord i sammanhanget?
  • Som gammal språklärare förundras jag över statens och politikernas kreativitet i nyspråkets labyrint. Varför denna ångest inför att tala klarspråk?

Några exempel:

Ensamkommande barn, betyder i klarspråk yngre män i åldrarna 17-30 år, utan identitetshandlingar, som oftast ljugit om sin ålder i syfte att bli positivt särbehandlade.

Flyktingar, betyder till övervägande delen människor som, ofta tillsammans med hela släkten, söker ekonomisk trygghet på skattebetalarnas bekostnad. EU-migranter, vanligen en omskrivning för tiggare från Balkanländerna.

Utanförskapsområde, ett uttryck som polisen kallar parallellsamhälle, en invandrardominerad förort dit få utomstående vågar sig in efter mörkrets inbrott.

Eller ordet ”svensk som har blivit oerhört vagt och t o m riskabelt att använda i fel sammanhang. Om inte allt detta omfattas av demokratins yttrandefrihet och kan diskuteras av alla och envar, öppet och ärligt, överallt och varje dag, i riksdagens talarstol, offentligt i medierna och privat vid köksbordet – då befinner sig landets demokrati på det sluttande planet.

Text: Christer Nilsson, historiker, författare | Målning: ”Cicerone denuncia-catilina” av Cesare Maccari (1840-1919), public domain, Wikipedia

Relaterat

Donera till NewsVoice

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq