Christer Nilsson (1941-) är historiker och författare (6 böcker), ledarskribent och recensent av facklitteratur. Han har skrivit för Läkartidningen, Axess, Ale - Historisk tidskrift, Finsk tidskrift, Expressen, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Östgötacorren, Borås tidning och 
DEBATT. Under ett långt liv har jag sett hur demokratibegreppet har förändrats, förvanskats, ja rent av urgröpts på sitt viktiga innehåll. Vid kommunreformen 1952 minskade antalet kommuner från 2498 till 1037 stycken. I dag har vi endast 290 kommuner och 20 landsting.
Vad har det betytt? På 50-talet var närdemokratin en levande insikt för varje invånare, alla kände sina politiker, kunde tala med dem och kritisera dem vid behov. Alla som var intresserade av politik kunde i princip bli invalda om de gick med i ett parti.
Min far som var bonde i vår lilla kommun satt både i fullmäktige och skolstyrelse. Alla förtroendevalda hade ett yrke att försörja sig på, men så är inte fallet i dag.
Många förtroendevalda har politiken som födkrok, blivit partikarriärister och aldrig haft ett civilt yrke. Kända sådana politiska ”broilers” är Carl Bildt, Göran Persson (sämst utbildad av EU:s regeringschefer) och Annie Lööf. Sådana ledare blir med tiden deformerade av makten och förbrukade och då kan folkviljan avsätta dem.
Demokrati innebär lyhördhet inför folkviljan
Utsparken är således demokratins finaste juvel, men med politiker som för sin överlevnad lyssnar mer till det egna partiet och dess ideologiska ambitioner än till folkviljan sätts demokratin på spel. Detta har hänt i Sverige.
Svenska politiker verkar ha svårt att förstå vad demokrati är – lyhördhet inför folkviljan. I stället sätts det egna maktinnehavet och den ideologiska övertygelsen i främsta rummet. Denna bristande (självförvållade) folkliga förankring har öppnat dörren för partier som har bättre koll på folkviljan och människors missnöje med den rådande (o)ordningen.
Glöm inte ursprunget till ordet populus
Runt om i Europa växer populistiska (lat. populus ”folk”) partier sig snabbt stora, trots att etablerade politiker – och statslojala medier – såväl till höger som till vänster öser sitt förakt över dem. Ofta beskrivs de i termer som högerextrema, främlingsfientliga och med nazistisk anstrykning.
Till följd av ett genuint folkligt missnöje med t.ex. invandringspolitiken har demokratibegreppet urholkats så till den grad att såväl politiker som journalister ser ner på en stor del av svenska folket som inte riktigt klarar av att leva upp till sina ledares ideologiska godhetsnivåer.
- Därför frågar jag mig: ryms inte den genuina populismen i det svenska demokratibegreppet?
- Ska man bli kallad för fascist eller rasist om man inte använder ”rätt” ord i sammanhanget?
- Som gammal språklärare förundras jag över statens och politikernas kreativitet i nyspråkets labyrint. Varför denna ångest inför att tala klarspråk?
Några exempel:
Ensamkommande barn, betyder i klarspråk yngre män i åldrarna 17-30 år, utan identitetshandlingar, som oftast ljugit om sin ålder i syfte att bli positivt särbehandlade.
Flyktingar, betyder till övervägande delen människor som, ofta tillsammans med hela släkten, söker ekonomisk trygghet på skattebetalarnas bekostnad. EU-migranter, vanligen en omskrivning för tiggare från Balkanländerna.
Utanförskapsområde, ett uttryck som polisen kallar parallellsamhälle, en invandrardominerad förort dit få utomstående vågar sig in efter mörkrets inbrott.
Eller ordet ”svensk” som har blivit oerhört vagt och t o m riskabelt att använda i fel sammanhang. Om inte allt detta omfattas av demokratins yttrandefrihet och kan diskuteras av alla och envar, öppet och ärligt, överallt och varje dag, i riksdagens talarstol, offentligt i medierna och privat vid köksbordet – då befinner sig landets demokrati på det sluttande planet.
Text: Christer Nilsson, historiker, författare | Målning: ”Cicerone denuncia-catilina” av Cesare Maccari (1840-1919), public domain, Wikipedia
Relaterat
- Ancient Origins: An Elite Class That Ruled Over the 99%. Sound Familiar? It All Began with the Patricians of Rome
- Fler artiklar av Christer Nilsson i NewsVoice
Kommunikationsexperten Daniel Claesson har skrivit en riktigt bra betraktelse över demokratins tillstånd. Han menar att demokratin är på glid med nya tidens väckelsemöten som t ex MeToo och klimatstrejk.
”Ulf Ekmans väckelsemöten har blivit modellen för politisk styrning. När en fråga eller ett samhällsproblem uppstår anordnas massmöten där den rätta läran förkunnas. Ifrågasättanden tillåts inte och politiken följer lydigt efter”. Politiker låter sig alltså ”ledas av opinionsyttringar som mest liknar religiösa sammankomster. Med det som modell riskerar vår demokrati att hamna riktigt snett.”
När beslut /…/ ska fattas tas de utan ordentlig konsekvensanalys och i strid med grundlagen. I andra verkligt svåra frågor, där politikerna skulle behöva agera, gör man det senfärdigt eller inte alls.”
Idag ska vi alltså ledas av ett barn typ Greta som har en think-thank bakom sig. Lobbyorganisationen planerar och samordnar klimatstrejker av barn världen över. Hur många strejker hade ägt rum om de förpassats till barnens fritid???
https://www.dagenssamhalle.se/debatt/demokratin-pa-glid-med-nya-tidens-vackelsemoten-26740
Mins en månads ”demokratiutbildning” (i brist på bättre ord) då jag gick genomgick en arbetsmarknadsutbildning (ett och ett halvt år mentalskötar- samt undersköterskeutbildning) arbetsgivare betalade lön under tiden vi satt på skolbänken. Poängen var att vi elever inte visste vad det var för sorts start på första terminen, vi utsattes för.
Det hela startade med att psykiatrilärare frågade oss om vi ville ha demokratisk inflytande över utbildningsstrukturen. Vem skulle säga nej på en sådan fråga? Första frågan var om vi skulle läsa in rasten mellan dubbellektioner och därför sluta tidigare på på exempel fredagar? Det var första frågan – det blev aldrig någon andra fråga. Först ropade alla bara ut vad de ansåg: ja eller nej med eller utan motivering. Någon föreslog att vi skulle rösta om saken. Steg för steg införde då läraren frågor till oss. Hur ska majoritets begreppet definieras. Kvalificerad majoritet (75 procent av vallängden) eller de klassiska över 50 procenten? Långdragna högljudda diskussioner som varade flera dagar, tills de kvalificerad majoritets alternativet till synes vann diskussionen. Då vidtog frågan om hur vi skulle rösta om de kvalificerade majoritetsförslaget, med just kvalificerad majoritet eller med de klassiska 50 procenten? Ytterligare flera dagar med diskussioner. Frustrationen steg bland eleverna. Därefter kom frågan upp om om vi skulle ha hemliga eller öppna val? Skulle vi dela in klassen i grupper, och på så sätt skulle alla veta vad alla röstade på? Det beslöts att hemliga val (anonyma lappar i korg) vann. Förslaget med kvalificerade majoritet vann även här. Nu hade vi en konstitution klar. Sedan skulle röstningen äntligen komma till stånd. Det blev aldrig någon kvalificerad majoritet i någon omröstning. Hemliga allianser uppstod bland eleverna och direkt mutor för att få över andra till egna sidan. Spioner som avslöja dessa osv. Mer dissektioner. Till slut revs konstitution upp och en ny valomgång om 50 procent av majoritet antogs. Vid det här laget, var alla så trötta på allt vad demokrati hette att en majoritet föreslog att läraren skulle bestämma utan inflytande från oss. Vi avskaffade själva demokratin till förmån för diktatur.
Detta var alltså vuxna människor med familjer och alla hade arbete osv. Ytterst få var alltså mogna för en demokratisk process – ens i en så trivial grundfråga som att läsa in rasterna. Då ställer jag mig frågan hur skulle man kunna utbilda ett helt folk i demokratis grunder i så närmast oändligt mer komplimenterade frågor som att styra ett helt land?
Demokrati förutsätter mogna människors agerande och insikten att en demokrati inte införs för att den är effektiv.
Detta är ett vittnesmål verkligheten och inte ett inlägg för eller emot demokratin i sig.
Kan man inte sammanfatta det hela med att ordet ”demokrati” är det mest missbrukade ordet av dem alla. Alla säger sig vilja försvara demokratin, utan att verkligen fundera på vad demokratin dels är samt vad som kan utveckla den. Demokrati och upplysning är motsatser mot effektivitet. En effektiv organisation kommer aldrig, definitivt inte, vara demokratisk.
1.) Vad är det som gör de religiösa organisationernas medlemmar så lojala, trots bristen på inflytande och medbestämmande?
2.) Vad är det som gör militären så effektiv?
3.) Vad är det som göra att det privata näringslivet (eller alla arbetsplatser) så konserverande, så till den grad att man kan få människor att komma till samma tråkiga jobb var morgon samt få dem att utföra samma tråkiga arbetsuppgifter dag in och dag ut, oberoende hur dem mår och vad dem anser om det hela?
Svar: frånvaron av demokratiskt inflytande!
Bra Ale, precis så anser jag också att det är. De flesta människorna vill hellre ha effektivitet än en demiokrati värd namnet.
Det är därför vi lever i en demokratur. De flesta tror att det är en demokrati, medan det egentligen är en ”finputsad” diktatur. Denna strategi har onekligen hittills varit effektiv för politiker och övriga kriminella makthavare, vilket gör att de knappast överger den i första taget.
Det som krävs är att folket ”vaknar” och inser detta. Tyvärr är de flesta bekväma, och tycker att det är enklare/bekvämare, att vara foglig (och därmed undertryckt av maktmissbrukare), än att kämpa för en reell demokrati.
Och det ska inte förnekas att kampen för demokratin är svår, då alla makthavare oavsett organisation, här håller ihop för att inte mista denna effektiva, men korrupta samhällsordning.
Christer Nilsson tolkar på vad många av oss känner och tänker men inte vågar säga om man inte är säker på i vilket sällskap man befinner sig.
Vet våra barn vad demokrati är? Kommer våra globalt indoktrinerade barnbarn förstå vad demokrati en gång innebar? Vi som vuxit upp precis som Nilsson med närdemokrati, vi kan se den himmelsvida skillnaden mellan att ha kommunalkontoret i byn och bli företrädda av okända människor i Bryssel. Det senare är skymf mot begreppet demokrati.
En gränslös värld är inte frihet. Det är hemlöst, utlämnat och kaos.
Det är en passus i denna artikel som väcker tankar, när jag läst dessa rader ett antal gånger så började jag fundera på vilket paradigm som egentligen skall gälla.
Christer Nilsson skriver:
”Svenska politiker verkar ha svårt att förstå vad demokrati är – lyhördhet inför folkviljan. I stället sätts det egna maktinnehavet och den ideologiska övertygelsen i främsta rummet.”
Det jag undrar lite över är vad som är den egentliga orsaken till att det med största sannolikhet förhåller sig som Christer så måleriskt beskriver det härovan.
Politiker skall ju per definition utgöra ett tvärsnitt av den svenska befolkningen, är det kanske så att politikeryrket, för ett yrke har det blivit, lockar människor som ser politiken som vilket annat jobb som helst?
Då sätts karriärutvecklingen främst och folket ses av dessa politiker som dumma och lydiga undersåtar. Politiker har ju lyckats odla rollen som bättre vetande på ett plan långt över huvudet på sin befolkning.
För att befästa sin roll som bättre vetande har politikerna börjat omge sig med nya begrepp (tex värdegrund) som de med stor iver hamrar in i medvetandet hos vanligt folk. Aktivt uppbackade av MSM så har den breda, stora och förvillade massan stora svårigheter att värja sig mot detta paradigm.
Om man undantar USA så har detta förhållande stor och global spridning, i USA har nu en väckelserörelse satts igång av Donald Trump. Han klargör ju gång på gång att hans syfte med sin politik är att förbättra livet för en majoritet av USA:s befolkning. Han skyr heller inga medel att ta fajten med vissa av media aktörerna då han ser dem som korrupta fiender till folket. Ett befriande klarspråk om du frågar mig.
Sensmoral blir att Sverige behöver en kraftig polarisation av politiken och då gärna av någon vilken anser sig förmögen att agera med samma kraft och ursinne som Donald Trump.
Demokratibegreppet gäller inte längre som en sanningsenlig beskrivning av västvärldens identitet. Så vad ska vi då kalla den samhällsform som vi upplever. Kanske skulle begreppet kapitaldiktatur passa bättre?! Det är ju till syvende och sist den ekonomiska makten som bestämmer. Nu menar jag inte enstaka hårt arbetande företagsledare som skapar mycket gott för många. Utan jag menar den ekonomiska elit som medvetet styr från bakplan och som ogillar oregerliga typer som Trump, Orban, Salvini mfl. Hellre då en välborstad typ som Macron, som kom direkt från Rotschilds bankvärld eller en Reinfeldt som ”öppnar sitt hjärta” men efter avslutat värv går direkt till bankvärlden. Och på tal om bankvärlden: Hur fasen har ”demokratier” givit privata banker tillstånd att tillverka pengar i rikets valuta genom lån?
Varför all denna skräpkultur, all denna skräpmat, all denna reklam och suggestion via medier. I fjol ökade miljardärerna sina förmögenheter med 20%. För dem är pengarna ointressanta som betalningsmedel men desto intressantare som maktmedel. Så vad tror ni om begreppet kapitaldiktatur, som en sanningsenlig definition av vår samhällsform?
Det som Christer Nilsson (ovan) skriver är självklart rätt och riktigt, men långt ifrån uttömmande. Verkligheten är mycket värre: Demokratin blev, utan att många begrep det, när det väl hände, till en Bolsjevik-diktatur och det i hela Västvärlden. De mot sig själv riktade terrorattackerna, 9/11-2001, var ju en falskflaggad psykoperation, ”A New Pearl Harbor”, en sedan länge planerad operation och nu anbefalld av the Anglo-Zionists skuggregering.
Ett igångsättande av den israeliska Oded Yinon-planen från 1982. Därefter hade flera andra planer tillkommit, de flesta utarbetade av främst [raderat ord] ”neocons” inom den högsta amerikanska regeringsmakten. Israels grannländer skulle splittras och nya ”tillmötesgående” regeringar tillsättas, som tillät att inom överskådlig tid, Eretz-Israel, the National State of The Jewish People, landet från Nilen till Eufrat och vilande på Talmuds läror, nu skulle bli en realitet. Det var likaså tänkt som starten på den av Bush-senior, 1991 publikt annonserade ”Nya Världsordningen”.
Den som under lång tid diskuterats bland ”Bilderbergarna” och de ”Tri-laterala kommissionärerna”. Många svenskar har varit med genom åren, tex Wallenbergs-folket, Carl Bildt och nu även Annie Lööf. Runt året 1998 hade den svenska Eliten och de svenska toppolitikerna bestämt sig för att stiga på tåget mot the NWO, den statslösa nya ordning, med multikultur, multireligiös och en etnisk ”blandsallad”. Smyganslutning till NATO var en annan ingrediens i den kriminella soppan, som då började tillredas ordentligt av ”vår” Överhet.
Statsmedia tilldelades en framtida propaganda-huvudroll, men Bonnierpressen och de till Wall Street sålda AB och SvD, har likaså ljugit och mörkat, efter ”bästa” förmåga”.
Händelserna efter 9/11, tillika en statskupp i USA, behöver jag inte rekapitulera igen. Räcker att säga att läget är mer än prekärt: Vi står inför total kollaps samt ett oundvikligt Folkmord på oss svenskar.
Ett tredje världskrig tycks likaså oundvikligt. Tecken på detta finns i överflöd.
Det allra mesta som du skriver är riktigt. Inte minst 9/11.
Men att hoppa på Israel (som så många gör idag) är svagt, men populärt.
Man kan alltid räkna med applåder från höger och vänster.
Och praktiskt taget ingen kritik.
Tyvärr har 90% av ”publiken” har ingen aning om varken Israel och länderna runt omkring.
Bortsett från propagandan i DN & co.
En viss kännedom om bibeln tycks du i alla fall ha (Nilen och Eufrat – Hav tålamod Ulf, det kommer!).
Läs gärna vidare – inte en enda av bibelns förutsägelser har hittils varit oriktig.
Jeremia
Man har inte en ”demokrati” när fulmedia, som ägs av mediemoguler kopplade till monopolkapitalet, är första statsmakten, samt använder den makten för att hjärntvätta befolkningen in i total dumhet genom repeterade argumentationsfel, floskler, självmotsägelser, illusionism och rena lögner.
Demokratur, plutokrati, maffiavälde eller oligarki är mer korrekta benämningar på tillståndet.