NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Bristen på poliser är oftast den stora och mest spridda uppfattningen om varför poliserna inte räcker till. Jag har under flera år hävdat att bristen på polisen är en chimär som polismyndigheten skapat för att försvara en impotent organisation som kan svälja hur många administratörer och olika polischefer som helst. Det är dessutom ett verkningsfullt krav för en ökad budget i tron om att teknik löser allt.
Text: Börje Carlsson | Denna krönika kommer från Magasinet Paragraf och återpubliceras med tillstånd i NewsVoice. | Krönikans ställningstaganden är skribentens.
Jag har skrivit öppna brev och olika artiklar där jag begärt att den polisiära organisationen skall ses över. När inte ens hälften av landets poliser arbetar som poliser så måste det vara ett fel någonstans.
Dan Eliassons sista målsättning, inom polisen, var att försöka få minst hälften av poliserna att arbeta som poliser i lokalpolisområdena. Nu blev han, Gud ske pris, förflyttad till MSB innan han hann genomföra det enda vettiga beslut han kommit med.
Brottsligheten, organiserad eller ej, sker till största delen lokalt av lokala brottslingar och lokala brottsobjekt. Det enda som saknas lokalt är poliser.
Nu har Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) gjort en utvärdering som enligt text-TV ser ut så här:
Nio av tio poliser kvar i tjänsten. Bristen på lärare, sjuksköterskor och poliser är omtalad. Men det betyder inte att andelarna som bytt bransch har ökat dramatiskt, enligt Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (Ifau).
Mellan 85 och 90 procent av de utbildade är kvar inom sin profession och så har det sett ut de senaste 20 åren, visar en ny rapport från Ifau som granskat de olika yrkesrollerna mellan 1985 och 2016.
Däremot har andelen som blivit administratörer eller chefer ökat markant under de senaste åren.
Här skapas således den största delen av polisbristen som visar att bara tio procent av de poliser som säger upp sig byter arbetsgivare. Ge denna polisiära organisation några år till och poliser som arbetar som poliser blir ännu mer sällsynta.
Nu ska brottsanmälningarna administrateras bort och poliser med polisarbete kommer att vara långt färre än antalet organiserade brottslingar som nu påstås vara är uppe i 15 244 individer.
15 244 individer förresten, vet forskarna att det handlar om drygt 15 000 unika individer eller är de utlämnade till polisens uppgifter? Polisen har ju ingen anledning att hålla nere siffrorna eftersom dessa kan utgöra en förklaring till polisens tillkortakommanden och ett incitament till fler poliser och mer pengar till myndigheten.
Polisen har dessutom en faiblesse för att skapa de siffror som gynnar dem och förklarar olika tillkortakommanden.
Drygt 15 000 individer är en intressant siffra som väcker min nyfikenhet. Hur har denna siffra kommit till? Har forskarna tagit del av några medlemsregister eller är det grundat på polisens uppfattning eller har den kommit till på samma sätt som när Uppsalapolisen redovisade sina gäng och antalet gripanden?
Med Uppsalamodellen är siffran med stor sannolikhet 35–40% för hög vilket berodde på att flera gangsters greps flera gånger.
Kanske har gängen förändrats men den organiserade brottslighet som jag lärde känna under min tid som polis bestod oftast av väldigt löst sammansatta gäng som skapades för stunden och för det tilltänkta brottet.
Inte en enda gång hörde jag talas om några riktigt slutna och enhetliga gäng om man bortser från Hells Angels där besättningen var enhetlig och sluten.
Dessutom framgår av rapporten att drygt tio procent av de organiserade gängbrottslingarna inte förekommer i misstankeregistret.
Här uppstår direkt frågan om vad som avses med misstankeregistret? Och hur hamnar man i denna statistik över organiserade brottslingar? Så som misstankeregistret omnämns i denna rapport sätter jag likhetstecken mellan misstankeregister och belastningsregister och då blir nog frågan ännu mer berättigad.
Räkna bort de felkällor jag redan nu angivit är plötsligt antalet organiserade brottslingar är ner i 6–7 000 individer. Också denna siffra anar jag är alldeles för hög.
Hur har man knutit dessa organiserade gangsters till en fjärdedel av alla inträffade brott. Är det också en uppskattning hämtat från polisens outsinliga källa av kunskaper?
Med forskarnas rapport i bakhuvudet uppstår tre frågor:
- Hur i hela världen ska de riktiga poliserna hinna med?
- Hur kunde det få bli så här?
- Till Anders Thornberg och Mats Löfving – vad tänker ni göra åt det?
Text: Börje Carlsson
Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef med ett 40-tal medarbetare och åren 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån. Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast: ”En gång snut – alltid snut”.
