KRÖNIKA. Även om #MeToo ökat medvetenheten om könsojämlikhet i samhället har den även givit helt kontraproduktiva effekter. Nu varnar företagsledare för kvinnor, vilket gör att kvinnors karriärer hämmas, de kan ju vara hysteriska, beräknande eller manshatande. Jag kryddar med egna erfarenheter av farliga kvinnor på arbetsplatser. Ibland måste man ligga för att klara sig.
Text: Torbjörn Sassersson
Två journalister som skriver för Bloomberg Business har intervjuat företagsledare på bland annat Wallstreet i New York och de redogör för hur ett antal män med chefspositioner satt upp förhållningssätt för att i förväg försvara sig mot kvinnor som potentiellt kan vara hysteriska, beräknande och manshatande. Det handlar om att skydda verksamheter, intäkter och för att förhindra skandaler och egna personliga tragedier. Det handlar om eftersvallet som följer på #MeToo-vågen i USA. Samma effekt bör rimligen ske över hela västvärlden.
Företagsledare på Wallstreet menar att det är som att gå på äggskal. En kvinna kan råka tolka något en man säger på fel sätt. Kvinnor som ”folkgrupp” betraktas därför som okända risker, som en ekonomisk rådgivare uttryckte det.
”This is hardly a single-industry phenomenon, as men across the country check their behavior at work, to protect themselves in the face of what they consider unreasonable political correctness — or to simply do the right thing.”
Förhållningssätt för män enligt artiklar i Bloomberg:
- Inga mer middagar med kvinnliga kollegor.
- Sitt inte bredvid en kvinnlig kollega på flyget.
- Boka hotellrum på annat hotell eller våningsplan än din kvinnliga kollega.
- Undvik att ha enskilt möte med en kvinna i ett rum med stängd dörr och utan fönstervägg.
- Särskilt stor risk gäller kvinnor under 35 år.
- Väg varje ord på guldvåg innan du talar.
- Var inte mentor åt en kvinna.
- Stå inte nära en kvinna i hissen.
- Undvik företagssammankomster ”after work” där det finns kvinnor.
- Akta dig samtidigt så att du inte diskriminerar.
Farliga kvinnor
Med ett visst mått av motstånd bjuder jag på några egna erfarenheter från arbetsplatser jag varit på.
Snuttituttpillinuppan
På 1990-talet arbetade jag på ett företagshotell med flera företag inom samma bransch. En kvinna i en mer etablerade position än jag själv fattade tycke för mig och jag avvisade henne vänligt. Från den dagen hatade hon mig. Jag fick passa mig riktigt noga eftersom hon stod min chef mycket nära yrkesmässigt. Den gången klarade jag mig bra.
Lite senare på samma företag fick jag en kväll ett ”inviterande” mail från en kvinnlig kollega, trodde jag. Jag svarade mycket försiktigt för jag ville ju inte att hon skulle hata mig. Efter några mail fram och tillbaka förstod jag att det var en manlig kollega som skojade. Han hade lånat hennes dator. Jag spelade då rollen som mig själv som hade en mail-konversation med min manliga kolega som spelade rollen som kvinnan. Här begick jag ett generalfel. Jag skojade i text och text kan användas som bevis. I ett av mailen skrev jag att jag ”alltid gillat brunetter” och att hon (alltså min manliga kollega) var en riktig liten ”snuttituttpillinuppa”.
Min kollega lämnade kvinnans dator utan att varna mig varpå kvinnan, som också den kvällen arbetade över, satte sig och började läsa mina mail. Hon svarade att nu skulle jag minsann få. Min manliga kollega hade vid det laget gått till pentryt för en kaffe. Fällan hade slagit igen.
Jag fick höra efteråt att kvinnan gråtit stort inför sin chef nästa dag. Först blev jag inkallad till min chef som skällde ut mig. Han hotade med avsked. Jag blev sedan inkallad till kvinnans också manliga chef, som tog hela saken med ro, han hade ju läst hela konversationen och han visste att det var ett ”practical joke”.
Min manliga kollega blev lite skamsen och inkallade till ett möte med honom, mig och den ”utsatta” kvinnan, som knappt ville kliva in i rummet, medan hon på tröskeln till rummet tårögt stirrade på mig som om jag vore ett odjur. Bakom sin rygg hade hon den första kvinnan som jag några månader tidigare hade avvisat som en gentleman. Det gick inte många minuter av skakig konversation innan min chef stormade in och skrikande frågade varför jag (alltså inte min kollega) startat ett ”jävla terapisamtal”. Jag blev utvisad ur rummet och placerad i mitt eget arbetsrum, och nu var jag extremt nära avsked.
Alla lugnade sedermera ned sig och jag fick behålla jobbet, men ryktet gick ändå i korridorerna om mig som manschauvinist.
En till arg kvinna som försökte också få mig sparkad
Några år senare på en annan större arbetsplats blev jag ”approcherad” av en kvinnlig mellanchef. Hon gjorde ett kvinnligt närmande som jag faktiskt gillade, men valde ändå att milt tacka nej, mellan raderna. Hon fattade vinken och började hata mig. Nu startade projekt: bli-av-med-den-jäveln. Eftersom mellanchefen vid tillfället var min andra kvinnliga chef passade hon på att ge mig tråkiga och detaljerade arbetsuppgifter. Jag följde dem, men valde ibland att avvika från instruktionerna en aning eftersom jag gjorde egna bedömningar om vad som behövde göras. Det renderade omedelbart konsekvenser.
Mellanchefen hade upprörda samtal med min huvudsakliga kvinnliga chef som kallade in mig på hennes rum för flera allvarliga samtal om varför jag inte följt instruktionerna. Jag försökte förklara och klarade mig, men problemen fortsatte varpå huvudchefen tilldelade mig en ny chef som skulle överse mitt arbete. Den tredje chefen – också kvinna – var vid tillfället säkerhetschef. Say no more.
Försåtsminerande kvinna
På 00-talet arbetade jag ibland som inhyrd konsult ute på företag. Vid kontorsbordet framför mig i kontorslandskapet hade jag en kvinna med retorisk spänst. Hon hade under en längre period haft mycket humoristiska konversationer med en manlig latinokollega. De var ett grälande omaka par där han med sin latinobakgrund körde stilen som dominerande alfahane medan hon spelade rollen som upprorisk, frigjord och uppnosig kvinna. De två hade helt klart känslor för varandra och kontorslandskapet undrade varje dag hur deras underhållande gräl skulle bli.
Deras teatraliska gräl urartade med tiden och en dag satt de båda tysta som möss och alla förstod att de fått tillrättavisningar av sina respektive chefer. Jag noterade att det kröp i henne. Hon fick ju inte gräla med latinokillen längre. Hon började först snegla på mig och sedan steg för steg drog hon in mig i samtal. Hon ställde mest personliga frågor som jag med viss eftertanke försökte besvara. Vi satt ju trots allt i ett kontorslandskap och folk lyssnade. Dagarna gick och hon fortsatte att ställa frågor medan hon vävde in små humoristiska provokationer. Jag beslöt mig därför att ställa matchande motfrågor, ett stort misstag. Hon ställde sig plötsligt upp och lämnade upprört kontorslandskapet. Jag förstod att det nu var det kört.
Det tog inte långt tid innan jag kallades in på min chefs rum. Han inledde med orden: ”Jag hoppas du förstår att du passerat en gräns”. Misstaget jag gjort var att jag frågat henne om hon själv inte ville ha egna barn, vilket var min respons på att hon ställt frågor om mitt liv som singel. Jag fick veta att kvinnan var barnkär, men hittills inte hade lyckats få några egna barn, ett mycket känsligt ämne för henne. Det hela framställdes som om jag varit inne och ofredat hennes livmoder. Jag fick inte sparken, men från och med den stunden hade både min chef (man) och förmodligen hela den kvinnliga kåren på företaget en hållhake på mig som potentiell återfallande skitstövel.
Förhållningssätt för män på arbetsplatser enligt mina egna erfarenheter
- Skoja aldrig, varken i text eller verbalt med en kvinna. Det kan användas emot dig.
- Att prata i ett kontorslandskap innebär inte att du är säker.
- Utgå ifrån att trots dina egna goda intentioner kan allt ändå gå åt helvete. Försök preventivt komma på hur det kan gå åt helvete.
- Håll distans till kvinnor, men om en kvinna med högre position än du flörtar måste du ligga med henne om du vill behålla jobbet. Har du tur eller otur (beroende på hur du ser på det) kan du bli en vandringspokal.
Text: Torbjörn Sassersson, NewsVoice
För att skarva på lite om emotionell skala, blir en väg uppför skalan även en väg ur rädsla, alltså modet stiger, fler talar ut. Ex.: https://www.americamagazine.org/faith/2018/12/12/cardinal-pell-top-advisor-pope-francis-found-guilty-historical-sexual-offenses
Gå tio år tillbaka i tiden och finn något om höga prästers oanständigheter mot barn. Nada!
Kunskap får modet att stiga och enbart vetskap om skalan får liknande effekt. Kunskap får ett sinne att bli större en MATRIXen.
# Ale
Läs in om ”emotionella skalor”, emotional scales, så hör man på ordanvändningen vilken nivå en person intar.
”The deep state” använder samma skalor i suppressivt syfte. Höger/Vänster-lingot är lika med Öppet hat/Dolt Hat och är verktyget i söndra och härska. Den dagen denna kunskap verker igenom i folklagren är det finito med The deep state. En bra retoriker kan hantera sina emotioner, men med kunskap kan folket analysera sina reaktioner och undvika fällan. Upptakten till WWl visar på bankista-sidans kunskap och folket ignorans.
Till alla företagare, verksamhetschefer, klinikföreståndare, H&R-avdelningar eller rekryterare: min erfarenhet och kunskap säger mig att kompetensen är mycket bristfällig vad gäller konsten att gallra bort människor med emotionell instabil personlighetsstörig eller för den delen individer med antisociala personlighetsstörningar. Har ni någon aning om hur mycket det kostar företagen att ta ombord dylik person – inte bara i reda pengar räknat utan i mänskligt lidande? Psykiatrin är ironiskt nog inte undantagen här.
Skall ni rekrytera kvinnlig chefer, så ser för gudskelov till att det finns en balans mellan hur dem det tar till sig information om hur omvärlden är beskaffad. Det optimala är att en kvinnlig chef har en något övervikt på den logiska sidan men att den emotionella gör sig starkt gällande. Säg en 55/45 fördelning och för manliga chefer det omvända.
Många tror att erfarna chefer som kornkurrat till sig positioner är optimala. Låt mig ge er ett tips här: Chefer med antisociala personlighetsstörningar (män som kvinnor) slår sig ofta fram till maktpositioner, men det kan chefer utan antisociala personlighetsstörningar också göra. Skillnaden ligger i att utan denna störning klarar dem sig inte kvar i samma maktposition. Så lägg extra stor vikt vid hur dem konkurrerades ut. Lyssna mellan orden hur dem upplevde dessa situationer och misslyckanden. Har dem empatiför sig själva, så har dem det för andra också. Detta synsätt är enbart svaghet i den antisociala personlighetsstörningens människosyn.
kanske lite OT, men kul! Vänstertrollen har kört slut på offergrupper och har bara sina hatobjekt kvar att kalla offer!
https://youtu.be/J8d94JOKeQQ
Men låt oss ta Torbjörns artikel på allvar. Finns det farlig kvinnor? Läser man artikeln framgår det ganska snart att de kvinnor som Torbjörn omnämner lider av en emotionell instabil personlighetsstörning. Många symtom gör sig gällande.
Om Emotionellt instabil personlighetsstörning:
Stor instabilitet i känslotillstånden. Skev jag-bild. Avsevärd impulsivitet i beteendet. Relationerna är ofta intensiva och instabila och varierar från stark glorifiering till fullständig ringaktning eller hat. Karakteristiskt för beteendet är rädsla för att bli avvisad svårighet att kontrollera sin vrede om detta skulle ske. Dessa kvinnor är överrepresenterade vad gäller självskadebeende samt självmordsförsök.
Psykiatrin är en kvinnodominerad värld, där upp till 70 % av personal är kvinnor tillika patienter. Då är det lätt att ana sig till att aktuell diagnos är överrepresenterad bland kvinnor. Så är icke fallet. Kvinnor tar sin information, i övervägande del, om hur sin omvärld är beskaffad från sina emotioner, emedan män i regel tar den från sin logik. Detta få till följ att kvinnor i övervägde del vänder skuld, frustration och aggregation mot sig själva emedan männen, med samma diagnos, lägger skulden utanför sig själva och således är överrepresenterade i utåtagerande och vårdas då inom kriminalvården eller missbrukarvården – inte inom psykiatrin – där av villfarelsen att diagnosen skulle gälla kvinnor i övervägde del.
Vad jag vill ha sagt är att det inte är kvinnor som är farliga, utan det är den psykiska störningen som är farlig. På samma sätt som en emotionell instabil kriminell drogmissbrukar till man också är farliga, fast farlig på ett annat sätt. Det gemensamma är dock den psykiska störningen.
Skulle vi gå på Torbjörns linje, skulle ju alla kvinnor vara farliga, för att dem är just kvinnor. Då är vi inne i en mycket farlig samhällsomstörtad subversion.
Mycket bra kommentarer Ale!
Tack Öystein! Det värmde. Du som jobbat mycket fackligt måste väl vara bekant med kränkande särbehandling på våra arbetsplatser? Jag skulle nog våga säga att mobbing är vårt största arbetsmiljöproblem, men minst uppmärksammade.
Historien kring Benny Fredriksson (i chefsposition på stadsteatern) är ett exempel om vad som kan drabba offret, när denne tystas. Benny tog sitt liv efter mer än 15 års framgång i rollen. Han vände ett hopplöst konkurshotat teaterbo, till vinst, ökade stadsteaterns popularitet samt dessutom antalet betalande teaterbesökare.
Det finns intressanta iakttagelser att stanna upp vid och begrunda.
Efter mina efterforskningar (kan ha fel?) så grundades anklagelser från Aftonbladet på anonyma källor. En uppgift gjorde gällande att Benny skulle ha tvingat en kvinna att göra abort. Den uppgiften tog Aftonbladet senare tillbaka.
Hur bemöter man påståenden som inte kan styrkas med bevis eller dylikt, baserade på anonyma källor kommande från en av landets största och tyngsta mediehus som privatperson? För även om man är en offentlig person, drabbas i vart fall alltid privatpersonen.
I grunden var jag positiv till Metoo, särskilt när expressen granskat TV4s ledning och chefer, som känt till att en populär hemmasnickare betett sig olämpligt mot medarbetare i åratal men trots detta ändå inte ingripit.
Hur stod det till på expressens redaktion, där unga kvinnor står på rad för att få komma in? Hur gick det till i Kinnevikkoncernen eller för den delen på Aftonbladet? Problemet är inte att män och kvinnor har tolkningsföreträde inför sina egna upplevelser, utan att medierna driver Metoo som en agenda, utan att granska de egna mediahusens tillkortakommande.
Trakasserier, falsk ryktesspridning samt kränkande särbehandling är arbetsgivarens skyldighet att beivra och skall således inte förekomma på våra arbetsplatser. Att ha någon annan inställning från arbetsgivarens sida, är inte bara värt en anmälan hos arbetsmiljöverket utan i övrigt förkastlig och bör vara något för våra medier att granska.
För att summera: den första uppgiften på din ny arbetsplats (börjar redan under intervjun) är inte att anpassa dig för att passa in, utan ta reda på om det råder en mogen/omogen social situation i arbetsgruppen. Det känns i kroppen och framför allt i magen. Rådet det en öppen, trygg och tillitsfull stämning? Den som anger tonen är den officiella eller inofficiella ledaren. Förekommer det antisociala tendenser, undfly situationen, byt jobb eller säg upp dig. Det är döds- och livsfarligt att stanna i en skadlig arbetsmiljö. Du riskerar hela din psykosociala hälsa, som kan bli en mycket kostsam affär med lång tid i rehabilitering som i värsta fall kan leda till permanent utanförskap och till och med sluta i missbruk och utslagning och en för tidig tragisk död.
Några råd på vägen: Ge aldrig, aldrig upp ditt eget narrativ. Ett tyst offer, övertar motparten narrativ och ger per definition alltid motparten rätt – du blir förövarens berättelse och du ger förövarens rätt att utöva makt över dig. Då all maktutövning är smutsig, är målet att maktens hantverk inte skall nå offentlighets ljus, därför är det av yttersta vikt att offret alltid skall bli tystat. Så länge du slåss, kan du inte förlora. Den som identifierar sig som offer, kommer att gå under i sin ”loser-roll” och blir därmed förövarens berättelse och ger där med förövaren också rätt.
Förekommer det antisociala tendenser i en grupp, identifieras dem alltid på samma sätt, oberoende kön. De tre symtomen du skall vara särskilt observant på är följande: Kontroll, dominans samt underkastelse samt oftast parat med den informella ledarens tendens till narcissism. Råder dessa förhållanden på din arbetsplats, kommer makten att presenters sig för dig tämligen omgående (slå ner på något fel du gjort) och dessa tre symtom känns direkt i kroppen: du förminskas, eller förminskar dig själv, för att anpassa dig och passa in, men ju längre tiden går, ju mer kommer du in i spelet och ser efter ett tag ser du ingenting. Tänk på att när du är ny på en arbetsplats ser du allting.
Intressant artikel, om den är sann? Med sann menar jag just sann. Möte mellan människor är och förblir alltid en upplevelse och kan aldrig bli något annat. Din upplevelsen är alltid sann eller hur? Sann för dig, men kanske inte sann för din motpart. Likväl pekar Torbjörn på hur en situation kan urarta beroende på att en människa kan alltid välja att tolka (medvetet eller omedvetet) en situation som ger en strategiskt fördel längre fram när den emotionella temperaturen skruvas upp. Både män och kvinnor kan vara tämligen intrikat, men är det oftast på väldigt olika sätt. Här måste man lyfta sig över könsskillnaderna och titta på vad som är gemensamt. Låt oss titta på hur kvinnor kan göra: att medvetet misstolka en situation (sexistiskt) enbart i syfte att framställa sin motpart i sämsta tänkbara dager, är typiska symtom på antisociala tendenser. Negativ ryktesspridning samt utfrysning är andra metoder, som kan begagnas. Oftast finns en informell ledarfigur i bakgrunden som anger tonen eller väljer ut vem som skall bli drabbad, till skillnad från en ensam individ som agerar i eget syfte på egen hand; den sist nämnda är så mycket enklare att hantera, om dessa individer har emotionella instabila personlighetsläggningar. Män använder helt andra strategier vid konkurrenssituationer.
De man kan göra är att så fort som möjligt i en organisation identifiera om arbetsgruppen präglas av tillit, öppenhet samt trygghet. Om inte, vem och vad genererar stämning av otrygghet. Förutsatt att du själv är en ärlig och icke korrupt person, kommer du att finna dina själsfränder. Knyt kontakt med dem. Min poäng är att de exempel som Torbjörn tar upp, är exempel på antisociala tendenser och dess källa saknar kön – där med inte sagt att män och kvinnor med dylika divalater (eller störningar) använder sig av samma metoder – långt därifrån.
Måste vara jobbigt när aktivismen kommer tillbaka och biter en själv i skäggbiffen. Men jag tror ändå att den militanta lesbian-feministiska-rörelsen har något gott med sig då den gör att mäns livslängd ökar rent exponentiellt när de slipper lyssna på det bittra post-menopausala gnatet varje dag. Sen görs det stora tekniska framsteg med sexdockor som är unga för evigt och kan föra en konversation på en feminin nivå, samtidigt som de gudskelov går att stänga av. Framtiden blir en fridsam nirvana…
Härska genom att söndra är ett väl valt uttryck som sammanfattar de punkter som finns på dessa kvinnors agenda. Det verkar vara tidens melodi att genomföra kampanjer och lagändringar utan att några konsekvensanalyser gjorts. Min uppfattning är nog att Me Too rörelsen ställt kvinnorna i en sämre position på arbetsmarknaden och att det nu är upp till oss att ständigt visa att vi inte bär på några onda avsikter för att bli en i grabbgänget på arbetsplatsen. Dags för arbetsgivare att investera i storbildsskärmar kanske….. det kan ju inte vara nyttigt att en man och en kvinna skall behöva stå tätt intill varandra för att kunna se på siffrorna på en laptopskärm, eller? Tack för att du delar med dig av egna erfarenheter som berör ett ämne som vi skulle prata mer öppet om.
Sverige och och andra länder i Europa är föremål för ett massivt angrepp från globalistiska krafter som syftar till att bryta sönder nationalstaterna.
DIVIDE ET IMPERA (härska genom att söndra) är en av de strategier som omsätts.
#MeToo är en organiserad del av den subverssiva verksamheten, vilken ingår i ett helt batteri av åtgärder som ska trasa sönder nationalstaten Sverige.
Kan vara så, men alla mina upplevelser vara före #Metoo.
Subversionen har pågått sedan flera decennier.