Piller och profiter – Hur jag blev den jag är – Kapitel 1

John Virapen (1943-2015) som tidigare var svensk VD för ett av världens största läkemedelsbolag säger att han var ett redskap åt en industri som dödar människor. NewsVoice publicerar kapitel 1 i hans bok “Side Effects: Death” som på svenska fick titeln “Piller och Profiter”.

Jag är sextiofyra år gammal [2014], har svenskt medborgarskap och talar flytande svenska, trots att det inte är mitt modersmål. Jag är född och uppvuxen i en liten by vid havet i Brittiska Guyana, ett land som i många avseenden står i största tänkbara kontrast till Sverige – och även till Tyskland, där jag idag lever, gift med en tysk fru i mitt tredje äktenskap. Vi har en fyraårig son. Han är min stolthet på gamla dar. Samtidigt är jag mycket orolig för honom och hans framtid och funderar över vilka faror som hotar honom – faror som jag själv delvis har orsakat.

Ingen människa är av naturen skrupelfri, inte jag heller. Att jag i årtionden ställde upp på läkemedelsindustrins smutsiga affärer utan att säga ”nej” eller ens protestera – är oförsvarligt. Men det kanske inte är helt oförklarligt. Det finns ett mönster som redan präglade min barndom. Det är maktens och maktmissbrukets mönster.

Minnen från min barndom och mina ungdomsår ska inte rentvå mig. Biografi är inte en ursäkt. Men den kan bidra till att förklara varför jag gick i de fällor som gillrades för mig, och varför det var så svårt att befria sig från dem.

Uppväxten i Brittiska Guyana

Brittiska Guyana var på 1940-talet fortfarande en brittisk koloni. Min hudfärg är mörk, jag är av indisk härkomst, och detta trots att Brittiska Guyana (som idag är självständigt och nu bara heter Guyana) ligger på Sydamerikas nordöstra kust. Mina förfäder kom som arbetare – så kallade kulis – från Indien till Sydamerika.

I Indien värvades de som ”frivilliga slavar”. Den nya världen beskrevs för dem i lysande färger och de utlovades ett liv som fria och välbärgade människor – åtminstone efter det att de hade arbetat av kostnaderna för överresan (som de naturligtvis inte hade haft pengar till).

Likt så många andra av de vitas löften till de färgade visade sig också detta vara ett tomt löfte.

På sockerrörsplantagerna var det oavbrutet arbete som gällde. Man hittade sätt att binda arbetarna till plantagerna. Arbetarna gjordes bero-ende av plantagerna som blev deras enda livsnäring. Först fick de slita för kostnader för överfarten. Dessa fastställdes helt godtyckligt av olika ägare och följaktligen aldrig till för låga belopp. Mat, kläder och tak över huvudet – allt detta måste betalas av, och för inget av detta fanns det listpriser. Det tog lång tid innan mina förfäder kunde köpa sig sin frihet. Min familj fick aldrig se något av den nya världens välsignelser och otroliga rikedomar. Vi förblev fattiga, förblev andra klassens människor i en kolonialstat, även om vi officiellt var brittiska medborgare.

Den andra starka makten i landet vid sidan av kolonialherrarna var den katolska kyrkan. Mina föräldrar var sedan länge katoliker, men det var varken deras tro eller övertygelse som drev dem till det – det var helt enkelt ett medel för att överleva. De som har mindre värde och är fattiga, de gör klokt i att hålla sig väl med de som har makten. De är beroende av den.

Min far var fiskare och med fångsten han lyckades få upp gick min mor till marknaden, och vi barn hjälpte till. Vi var sex barn; två flickor och fyra pojkar. Dessutom fanns en son till min mors bästa väninna, som mina föräldrar hade adopterat efter att väninnan hade avlidit. Det var en självklarhet på den tiden – man hjälpte varandra, man höll ögonen på varandra, familjer och vänner höll ihop.

Min far blev mycket sjuk. Utan fisket hade vi ingen inkomst. Min äldste bror ryckte in för oss alla. Han övertog båten, och gjorde där – med en stor uppoffring och gav oss alla en gåva, för mina föräldrar var fast beslutna att hjälpa sina barn till ett bättre liv. De sparade varje penny för att investera den i vår utbildning. Men eftersom min äldste bror hade övertagit försörjningsrollen, skulle han aldrig få tillfälle att åtnjuta förmå-nen av en god utbildning. Vi har alla mycket att tacka honom för.

När jag var tre år gammal flyttade vi till huvudstaden Georgetown, som ligger vid kusten, precis som alla samhällen i Guyana på den tiden. Vår vardag förändrades inte mycket genom flyttningen, havet och fisken var fortfarande det dominerande försörjningselementet. Vi hittade fasta kunder för våra fångster. Ändå såg jag aldrig min mor bära en ny klänning under alla dessa år eller köpa några andra saker till sig själv. Hon tyckte att det var lyx, och lyx var onödigt. Min mor och far var analfabeter, och de var fast beslutna att göra det möjligt för sina söner att studera. Allt annat var oviktigt.

Trots de enkla levnadsförhållandena hade jag en lycklig barndom. Jag tyckte om stranden, lekte i sanden och tillbringade hela dagar på fiskebåten. Och jag var en stor cricketentusiast. Vi barn hade stor frihet. Hela staden var vår lekplats, havet låg framför dörren, träden var fulla av frukter och solen sken ständigt. Det riktiga livet utanför vår lilla värld visste vi ännu ingenting om.

Allt detta ändrade sig i skolan. Jag var fem år gammal och min mor ansåg att det redan var dags för livets allvar. Klockan tre på morgonen väckte hon mig: jag skulle fånga krabbor på stranden. Medan hon sålde krabborna på torget gick jag till skolan.

Det gjorde mig inget att tvingas stiga upp tidigt och arbeta vid havsstranden – men med skolan var det annorlunda. Jag hade lätt för att lära. Jag har lätt för att fatta. Därför kom jag snart till en punkt där jag fick en känsla av att skolan inte kunde ge mig mycket mer – i synnerhet som det var fråga om en katolsk skola. Nunnorna talade mycket om himmel och helvete, men på de frågor som jag funderade över fick jag inga svar. Varför var en del människor fattiga och andra rika? Varför var mörkhyade människor mindre värda än vita? Standardsvaret löd: Det är syndigt att ifrågasätta det rådande systemet.

Men till slut hade skolan ändå en läxa för livet i beredskap åt mig. Det var en söndag. Eftersom även den katolska skolan och prästseminariet hörde till familjens bästa kunder, var jag tvungen att bli en särskilt ivrig katolik, för när allt kom omkring var det livsviktigt att försöka göra ett gott intryck på herrarna. Således blev jag korgosse (jag tycke verkligen om att sjunga), ministrant (jag kunde stå ut med det) och gick till en söndagsskola som huvudsakligen bestod i undervisning i den katolska katekesen. Prästerna var vänliga och hade tålamod. Jag lärde mig snällt, men utan övertygelse. En av prästerna hade blivit ett slags fadersfigur för mig – han hade ibland med sig godsaker från köket åt mig, prisade min iver och ägnade särskild uppmärksamhet åt mig.

Jag var stolt. För en mörkhyad pojke som jag var det något alldeles särskilt att bli så gynnad av en vit. Att aldrig några andra elever var med på dessa lektioner, att det var exklusiva privatlektioner, verkade vara ytterligare ett tecken på min nya ställning. Och inte heller när prästen allt oftare nöp mig i kinden, klappade mig på huvudet och kramade om mig misstänkte jag att det skulle vara något ont i det.

En dag efter skolan berättade han med stort allvar för mig att min kropp var syndig och att den måste renas. Jag förstod inte alls vad han menade. Han kramade mig igen, smekte mig. Han var en stor man med fräknar, en lång och mager irländare. Jag nådde bara upp till magen på honom. När han med heliga besvärjelser tryckte mig hårt till sin kropp höll jag andan. Jag var en bra dykare på den tiden. Han stoppade ner handen i mina byxor. Var det av misstag? Han fortsatte att mumla litanian om syndernas fördrivning. Han släppte mig inte förrän jag energiskt drog mig undan. Först nu märkte han min motvilja. Han slutade upp att be och sa i samtalston, nästan godmodigt:

”Din familj levererar väl fisken åt skolan och prästseminariet, inte sant? Jag kan slå vad om att de inte blir glada om de skulle förlora uppdraget på grund av dig.”

Han behövde inte säga något mer. Han bytte tonfall. ”Så sluta trilskas, för annars…”

Jag var bara fem år, men jag förstod precis: ”Det är jag som har makten. Du är hjälplös. Gör det, för annars…”

Där stod jag, den lilla stela pojken, med de slitna kläderna, och stödde mig med en hand mot muren för att inte ramla omkull. Varje sekund som den långa prästen höll på med mig, försvann något i mig, gick något av mitt människovärde förlorat, blev jag mer och mer underlydande, en leksak, ett föremål. Efteråt gav han mig ett radband av trä som tröst. Nästa gång fick jag en bönbok. Och ibland fick jag ett mynt.

Detta höll på i en månad. Och varje gång jag försökte att avvärja hans övergrepp påminde han mig om omständigheterna. Hela vår familj var alltså beroende av en prästs nycker och böjelser. För övrigt var jag inte den enda mörkhyade pojken som råkade ut för liknande övergrepp, och han var inte den enda prästen av det här slaget. Jag vet att mina bröder var tvungna att stå ut med samma behandling, även om ingen av oss sa ett ord om det då. Vi fann oss i det. Det var helt enkelt det pris vi var tvungna att betala – för att vi var fattiga, mindervärdiga och maktlösa.

Men sedan fattade jag ett beslut, jag skolkade från söndagsskolan. Istället lekte jag cowboy och indianer i parken, stal frukter i plantagerna utanför staden och tränade på cricketplanen. När min mamma fick det klart för sig blev hon väldigt arg och tog fram bältet. Hon hade ju ingen aning om vilket slags utbildning hennes son fick i söndagsskolan. Hon oroade sig för att jag skulle kasta bort min chans till ett bättre liv. Stoiskt stod jag ut med hennes straffpredikningar. Hellre kände jag min mors bälte på baken än prästens fingrar i mina byxor.

Till slut hade min familj fått ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna skicka min näst äldste bror till studier i utlandet. Det var en dag när vi alla kände oss stolta, han var den förste i vår familj som lämnade Guyana. Hans mål var Nordirland. Katolikerna i skolan hade lovat honom att kyrkan där skulle ta mot honom och ta väl hand om honom. De vitas tomma löften. När vår bror efter lång båtresa kom fram till Nordirland var han helt ensam och övergiven. I sitt första brev hem till oss skrev han att han kände sig främmande, och att allt samtidigt var mycket välbekant. Ett annat land, en annan kontinent – och ändå var allt som förr: Han hörde till den sortens människor som ansågs mindre värda och behandlades också därefter. Ändå klarade han av att påbörja sina studier i medicin.

Till Europa!

När jag var tolv år gammal hade min mamma sparat ihop tillräckligt med pengar för nästa biljett till en bättre värld. En av mina systrar bodde vid det här laget redan i London med sin man. Jag skulle bo hos henne och avsluta gymnasiet där. Några äldre vänner reste med samma destination och höll mig under uppsikt under resan. För mig var resan ett enda stort äventyr. Flygresa till Barbados. Överfart till Genua på ett fartyg, SS Surriento, som var lika stort som alla fiskebåtarna i vår stad tillsammans. Fartyget reste sig över de högsta byggnader jag kände till. Sedan följde tågresa över Alperna med dess snötäckta bergstoppar. Vidare över fält och åkrar och genom städer till Calais. Jag var rädd att jag skulle somna och missa små detaljer, så fantastiskt var allt för mig. Det var överväldigande! Som en svamp sög jag i mig allt – språk, lukter, maträtter och kryddor och underliga seder. Jag var som i ett rus.

Desto mer besviken blev jag när jag kom till London. Trots min brors desillusionerade brev från Irland hade jag i mina drömmar föreställt mig England som ett förlovat land där alla var rika och fria. Guld och gröna skogar. Men jag fick snabbt lära mig att här gällde samma villkor som i Guyana. Min hud var fortfarande mörk, ett fel som inte gick att förbise. De vita kunde med en enda blick placera mig. Det fanns inte ens tid att öppna munnen. De visste inte om jag var intelligent eller dum, vänlig eller ovänlig, skicklig eller klumpig. Och vad spelade det för roll? En sak visste de: jag var mindre värd än de.

Dessutom saknade jag solen i mina hemtrakter; havet, den lätthet och vänlighet som jag var van vid hemifrån och bland våra vänner. Vi var glada, trots vår fattigdom. Här i London kände jag inte något sådant. Min hemlängtan var starkare än mina ambitioner, och jag sa till min syster att jag ville åka hem. Till slut, två år senare, räckte pengarna för en ny resa och min önskan att komma bort från London gick i uppfyllelse.

Men ingen var riktig nöjd med denna lösning – allra minst jag själv. Jag fick bo hos min andra syster, som under tiden också hade gift sig. Hon och bodde med sin man, som hade ett apotek, i en stad på gränsen till Holländska Guyana, nuvarande Surinam. Jag avslutade gymnasiet och började tjäna lite pengar med tillfälliga jobb på fiskebåtarna eller genom att hjälpa till i min svågers apotek.

Det var inte ett sådant apotek som vi är vana vid nuförtiden. Min svåger tillverkade själv de flesta extrakten och salvorna och genomförde också små mediciniska tester. Det var första gången jag kom i kontakt med farmacin. Jag lärde mig att blanda till hostmediciner och röra ihop salvor.

En mindre populär uppgift som jag fick ta hand om, var urintester för att fastställa sockervärden för gravida. Man höll inte som idag en teststicka i glaset med urin, utan det hela liknade mer ett primitivt test, ett försök i kemiundervisningen. Och då och då gick det snett. Då skummade det över och rann över ur provrörets smala hals och stänkte på mina kläder.

Jag kunde inte bestämma mig. Ville jag leva ett sådant här liv även i fortsättningen? Jag levde under trygga omständigheter och var på den säkra sidan, men i en omgivning som bara gav mig mycket begränsade möjligheter att komma vidare. Ville jag fortsätta att undersöka urinprover under resten av mitt liv – eller var jag tillräckligt stark för att gå min egen väg. Ville jag resa tillbaka till London och studera medicin som min bror? I den stad, som trots att den hade avvisat mig, fortfarande var det förlovade landet i mina drömmar. Eller åtminstone porten till det förlovade landet. Jag beslutade mig för att ge London en andra chans.

Ett år senare hade jag själv sparat ihop tillräckligt med pengar för den stora resan. Under min systers beskydd tog jag studenten i London, flyttade därefter till min bror i Nordirland för att som han studera medicin, precis som min familj hade planerat. På loven tog jag varje arbete jag kunde få. Konstigt – det var alltid de vita studenterna som fick de lönsamma extrajobben – assistent hos en professor, biträdande lärare i ferieskolan eller reseledare. För en kuli som jag fanns bara de jobb kvar som ingen annan ville ha – hjälpa bönderna med skörden på åkrarna, konduktör på bussar eller tåg. Ibland hade jag tur och kunde som extraknäck få framträda som sångare – nu fick jag återbäring på min körträning i den katolska skolan.

Första säljträningen

De fyra studieåren gick fort och jag klarade en medicinsk mellanexamen. Eftersom möjligheterna att få arbete var bättre i London flyttade jag tillbaka till min syster. Jag hade tur och fick ett sommarjobb som busskonduktör på Isle of Wight. Arbetet skulle börja först om en vecka så jag kunde njuta av friheten och promenera runt i London. I ett gathörn blev jag hejdad av en amerikan som började prata med mig. Han var välklädd, i trettioårsåldern och föreföll vänlig.

”Hey, letar du efter ett jobb?”, frågade han. ”Har redan ett”, svarade jag ganska stolt. ”Jasså?”

Han lyfte huvudet och lät blicken långsamt glida längs min kropp, som om han betraktade en skämd fisk.

”Som vad då?”

Amerikanen blåste upp kinderna. ”Busskonduktör på Isle of Wight.” Amerikanen började gapskratta. Att folk tittade ner på mig var jag van vid. Men att de fick mig att känna mig dum var något nytt för mig. Amerikanaren skrattade så att han visade tänderna och verkade ha få svårt att samtidigt få fram några ord.

”Bussbiljettförsäljare, va? På det sättet blir du säkert snart miljonär.”

”Så dåligt är inte det jobbet”, svarade jag. ”Och du, vad har du egentligen att erbjuda?”

Tack och lov lugnade amerikanaren ner sig. Han la handen på min axel. ”Kom med, jag bjuder på något att dricka.”

Det skulle tydligen göra ett generöst intryck. Ölen tackade jag inte nej till. Jag följde honom till närmaste pub där han förklarade sitt erbjudande för mig.

”Du känner väl till de stora amerikanska tidningarna och tidskrifterna, inte sant?”, frågade han. ”TIME Magazine, Vanity Fair, Vogue… Vi säljer prenumerationer på dem. Europa är en riktigt het marknad.”

Det lät inte helt illa. Jag hade erfarenhet av att sälja fisk, och fiskar var inslagna i tidningar. Jag skulle säkert kunna sälja tidningar också.
”Vad betalar ni?”, frågade jag.

”Tja, vi reser mycket. Och då sover våra representanter på fina hotell och maten står vi också för. Sedan blir det naturligtvis en fet provision. Ju mer du säljer, ju desto mer tjänar du.”

Här erbjöds jag verkligen andra möjligheter än med jobbet som busskonduktör. Men jag hade en fråga till. ”Finns det verkligen så många människor i Europa som kan engelska tillräckligt bra för att kunna läsa tidningarna?”

Återigen tittade han på mig som om jag var mindre vetande. ”Nej”, sa han nonchalant. ”Vi förklarar naturligtvis för dem att de får
tidningarna på sitt eget språk.”

”Åh. Och sedan får de ändå den engelska utgåvan?” Jag var naiv. Gode Gud, vad naiv jag var.

Han blev tydligare. ”Hörru du, de betalar i förskott.”

Han bokstaverade ”i förskott” som i en diktamen för elever på lågstadiet. Äntligen fattade jag: prenumeranterna skulle överhuvudtaget inte få någon tidskrift. Varken på sitt eget språk eller på engelska eller på esperanto. Jobbet bestod i att lura av folk pengarna. Jag var inte övertygad.

”Du får allt vad du behöver”, fortsatte han sina övertalningsförsök. ”En kostym, slips, en blänkande broschyr och ett snyggt leg. Du berättar för dem att du är en fattig student och tjänar ihop till din nästa termin på det här sättet. De kommer att göra precis som du vill. Med ditt utseende.”

Jag förstod inte vad mitt utseende hade med saken att göra, jag hade aldrig kommit på den tanken när det gällde mitt utseende. Amerikanen hade inte övertygat mig. Den sommaren var jag fortfarande övertygad om att jag skulle kunna nå mina mål med hårt, ärligt arbete. Således tackade jag nej till hans generösa erbjudande och åkte en vecka senare till Isle of Wight för att tillbringa den engelska sommaren i bussar. Peng-arna som jag tjänade skickade jag till min bror på Irland och till min syster i London, där min mor nu också bodde. Själv behöll jag bara vad jag behövde för kost och logi. När busskontraktet tog slut ut återvände jag till London.

Jag hade också bestämt mig för att söka upp amerikanen på en adress i Rotterdam.

Ödets vink

Efter en sommar fylld av arbete gladde jag mig åt att få gå ut och dansa. En av mina favoritställen var danshallen Empire Ballroom vid Piccadilly Circus. Den kvällen blev en vändpunkt för mig. Om jag inte hade gått till Empire Ballroom den där kvällen, utan till en av alla de andra otaliga danshallarna, så hade mitt liv förlöpt på ett helt annat sätt och förmodligen tagit en helt annan vändning. Jag hade antagligen aldrig hamnat i Sverige, hur som helst.

I Empire var det var fullt som vanligt, men jag hade inte ens råd med en drink. Plötsligt avgjordes min framtid. Som så ofta i livet var det en kvinna. Slank, lång, blont hår, ljus hy, blå ögon, kort sagt en dröm – och normalt sett oåtkomlig.

Naturligtvis var jag inte längre en korgosse – det var trots allt i början på sextiotalet, och ungdomsrevolten hade tagit sin början. Ändå hade de engelska flickorna alltid tydligt visat mig var min plats och min ställning var. Mitt exotiska utseende gjorde mig visserligen intressant, men kanske framförallt därför att det hade något av det förbjudnas tjusning över sig. Det var ett tecken på revolt att visa intresse för en kuli – så länge alla inblandade visste att han var och förblev en kuli.

Denna kvinna var på ett helt annat sätt. Hon var något alldeles särskilt. Vi tittade kort på varandra, flera gånger. Jag gick fram och bjöd upp henne med en bugning – på den tiden dansade man fortfarande parvis – och hon log öppet och vänligt. Ingenting i hennes uppträdande tydde på en känsla av överlägsenhet. Hon intresserade sig för mig som person, som människa, inte som exotisk leksak. Det var något nytt för mig.

Vi dansade till storbandets levande musik, sedan satte vi oss i baren. Hur gärna hade jag inte velat bjuda henne på något, men jag hade inte en penny. Det blev därför ytterst pinsamt för mig när hon sedan betalade drinkarna för oss båda. Men hon verkade tycka att det var helt normalt. Jag berättade för henne att detta var min sista kväll i London, och att jag nästa dag skulle ge mig iväg på en stor Europaresa. Hon var också bara på tillfälligt besök i London som turist. Hon kom från Sverige. Sent på natten, när vi hade pratat mycket och efter några långsamma romantiska danser, skildes vi åt. Hon sov på en båt medan jag hade ställt in mina få ägodelar hos en bekant där jag tillbringade resten av natten.

Det var ett bitterljuvt avsked. Hon gav mig sin adress i Sverige och bjöd in mig att komma och hälsa på henne. Jag lovade att skriva till henne varje dag – ett löfte som jag faktiskt höll. Vi hade båda en känsla av att detta inte var ett avsked för alltid, det var mer som förenade oss än vad vi förstod just då. Jag var förälskad.

Tidskriftsförsäljning i Rom

Nästa morgon gav jag mig iväg. När jag kom till Rotterdam, hade amerikanen och hans grupp av tidningsförsäljare redan åkt vidare till Rom.

Jag ställde mig alltså i gathörnen och sjöng. Ibland räckte pengarna i gitarrfodralet till ett ordentligt mål mat på kvällen och tak över huvudet, ibland letade jag efter något ätbart i soptunnorna bakom restauranger och sov under broar. Ibland engagerade mig någon direkt på stället för ett större uppträdande och jag tjänade tillräckligt för att ha råd med en tågbiljett. Mestadels tog jag mig fram till fots eller liftade.

På så sätt reste jag vidare genom Europa och kom slutligen till Rom. Här stötte jag på amerikanarna igen, och den här gången var jag – efter en längre tids menyer från soptunnor och kullerstenssängar – beredd att inlåta mig i deras spel.

Det visade sig snart att det ”fina” hotell, som chefen hade värvat mig med, var ett skumt ställe ovanför en nattklubb. Maten var inte direkt rikligt tilltagen, men den kom i alla fall inte från en soptunna. Dessutom tänkte jag bara vara delaktig i några veckor för att sedan åka över till Grekland med min ”feta” provision. Det skulle bara bli ett kort mellan-spel, men det var en föresats som inte skulle hålla.

Som utlovat fick jag en glänsande broschyr med bilder på de tid-ningar som erbjöds, och en legitimation som såg mycket officiell ut och som jag bar runt halsen i ett plastfodral. Jag fick en slips, en kavaj och övade in min historia:

”God dag, skulle ni kunna hjälpa en student att fortsätta sina studier? Jag har ett fantastiskt erbjudande för er …”

Du känner säkert till tricket. Skillnaden jämfört med idag var bara att vi då tog emot pengarna direkt vid dörren. Så godtrogna var människor fortfarande på den tiden. Men att hänga på låset hos folk från morgon till kväll var ändå inget lätt jobb. Vi transporterades med bussar till lovande kvarter, och Gud nåde den som ertappades overksam. Mina resultat var inte dåliga. Som chefen hade förutspått tycktes mitt utseende bidra till att folk tyckte synd om mig.

Ändå glömde jag ändå aldrig att varje dag skriva till min svenska flickvän. Slutligen hade vi betat av Rom och amerikanarna ville åka vidare, men tyvärr inte åt mitt håll, och därför bad jag om att få min hittills uppnådda provision utbetald.

Chefen skadade på huvudet. ”Pengarna får ni först när vi kommer tillbaka till London”, sa han. ”Men jag vill till Grekland”, insisterade jag. ”Du är en fri man, du kan gå när du vill.”
Chefen var verkligen storsint. Han räknade antagligen med att jag inte skulle komma särskilt långt utan pengar. Men jag tog honom på orden. Nästa dag åkte jag vidare i riktning mot Rivieran.

Till Europas gränser

Den fortsatta resvägen förde mig till Mellersta Östern. Där försökte jag mig på det gamla prenumerationstricket, men eftersom jag inte hade de rätta attiraljerna, varken broschyr eller kostym, hade jag inga större framgångar. Och medan jag reste allt längre och längre bort växte min längtan efter flickan i Sverige. Så länge jag hade rest i Europa hade jag alltid fått brev från henne, när jag hade någon adress som hon kunde skriva till. Men nu hade jag inte hört något från henne på ett halvår.

Alltså ändrade jag min färdväg i riktning mot England. I Bryssel anslöt jag mig åter till amerikanarna. Gruppen bestod av ungefär femton unga män. Några nya ungdomar hade tillkommit och en del kände jag igen från tiden i Rom. Den viktigaste anledningen till att jag anslöt mig till gruppen igen var en ung kanadensare som jag hade blivit god vän med i Rom, och som välkomnade mig som en förlorad broder. Efter det att jag hade fått hanka mig fram på egen hand så länge var det underbart att träffa en människa som brydde sig om mig. När jag nu var försedd med den seriöse prenumerationsförsäljarens insignier gjorde jag återigen bättre affärer. Eftersom cheferna planerade att åka tillbaka till London tyckte jag att det bästa var att åtminstone låta dem betala överfarten. Att jag aldrig skulle få se något av den storstilade provisionen hade jag redan insett.

Misshandeln

Sista kvällen innan vi skulle köras till färjan i Oostende råkade jag gå förbi en av chefernas hotellrum. Dörren var öppen och på bordet låg en tjock bunt med sedlar, dollarsedlar. Ingen syntes till någonstans. Jag tvekade inte, gick in i rummet och tog pengarna. Jag tycke att jag hade rätt till dem. När jag kom tillbaka till mitt krypin stoppade jag bunten i kalsongerna, och gick med min resväska och gitarr till en förvaringsbox på stationen. Jag hade planerat allt mycket noga. Sedan återvände jag till hotellet. Nästa morgon stoppade jag dollarsedlarna i min lilla axelremsväska. Jag försökte spela helt oskyldig när jag kom till bussen, fast hjärtat slog hårt i bröstet på mig av nervositet.

Naturligtvis hade man under tiden märkt att pengarna hade försvunnit. Cheferna kokade av ilska. Att tjuven skulle vara fräck nog att ha pengarna på sig, kunde de antagligen inte föreställa sig. Därför genomsöktes varken vi eller vårt bagage. Stämningen i bussen var minst sagt spänd.

När vi lämnade motorvägen och på allt mindre vägar slutligen kom fram till en enslig skog blev jag rädd. Att amerikanarna inte hade några skrupler när det var frågan om att driva igenom sina uppfattningar hade jag redan tidigare insett.

Men den här gången kände de sig personligt angripna. De ville statuera ett exempel, och normalt sett hade säkerligen valet fallit på mig. Jag var den ende mörkhyade i gruppen. Att hämnden ändå inte drabbade mig berodde bara på att det fanns en pojke i gruppen som hade ett än större handikapp. Han var visserligen vit, men homosexuell.

Utan att säga något drog amerikanarna ut honom ur bussen och slog honom sönder och samman mitt framför ögonen på oss. Ingen sa eller gjorde något – inte heller jag, trots att jag var den ende som helt säkert visste att den som fick stryk inte var den som hade pengarna. Det var första gången i mitt liv som mitt handlande – eller rättare sagt min brist på handlande – skadade någon annan. Och detta är alltjämt ett alldeles för vagt uttryck. Det var tur för pojken att han överlevde misshandeln.

Jag kände mig som en usling.

Jag skrek inte: ”Låt honom vara, det är jag som har pengarna!” Jag var livrädd.

Jag var säker på att vi aldrig skulle få lämna skogen. Amerikanarna slog och slog, och vi andra teg. Mellan slagen rådde en öronbedövande tystnad. Det enda som hördes var hur vinden suckade lätt i träden. För varje slag som de gav den stackaren sjönk min självaktning.

Det var en hemsk svart dag. För trots att jag hade fått stå ut med prästens händer, trots att jag flera gånger hade klarat mig genom att stjäla, tigga eller luras – så var det här, i en belgisk skog, som jag förlorade min oskuld.

Slutligen mattades amerikanarnas slag. Deras ilska hade lagt sig. De torkade sig med ärmarna i ansiktet och nacken, vände sig om och klev in i bussen. Pojken låg kvar där de hade slutat slå honom. Skogen stod alldeles tyst. Vi andra gick också in i bussen. Ingen sa ett ord under resten av resan. Alla stirrade tomt framför sig. När vi äntligen var på färjan väntade jag ivrigt på att den skulle lägga loss. I sista ögonblicket ville jag hoppa i land igen. Det hade varit min plan ända sedan jag hade tagit pengarna, och lagt in mitt bagage i förvaringsfacket. Jag stod i aktern, jag var nervös och väntade oroligt på att motorerna äntligen skulle gå igång.

”Hey, John, vad gör du här? Tänker du på Sverige? Alla de andra är i baren.”

Det var kanadensaren. Jag hade berättat om min svenska flicka för honom. I rena förskräckelsen ramlade jag nästan baklänges över relingen. Han såg genast hur orolig jag var. Kanske hade jag till och med blivit blek under min naturligt bruna hy.

”Vad är det?”, frågade han. ”Du ser ut som om du hade sett ett spöke.” Han visste inte hur rätt han hade. Men spöket, det var avgrunden i min egen själ. Och den kunde inte ens jag springa ifrån. ”Jag mår inte så bra, jag behöver lite frisk luft.”
Det var inte en lögn. Han tittade oroligt på mig. Sedan gick det upp ett ljus för honom.

”Åh, fan också!”

Det var inte en fråga, han visste att jag hade pengarna. I samma ögonblick gick motorerna igång. Vibrationerna som gick genom fartyget nådde mina fötter. Jag såg hur fartygets skrov långsamt gled ut från kajen. Tio centimeter. Tjugo. Kanadensaren tittade på mig.

En halv meter. Om han hade försökt hålla fast mig så hade jag inte gjort motstånd. Jag kunde inte röra mig så länge han stod framför mig. Han blinkade och jag såg att han hade tårar i ögonen. Plötsligt drog han mig till sig, kramade om mig och sköt mig mot relingen.

”Gå!”, bad han. ”Stick.”

Jag hoppade. Jag har aldrig sett honom sedan dess.

Jag åkte tillbaka till Bryssel, till min resväska i förvaringsskåpet. På toaletten hade jag ett lugnt ögonblick. Jag räknade pengarna: 3 000 dollar! Jag var rik. Och ändå hade jag aldrig mått så dåligt. När jag räknade dollarsedlarna i mina händer påminde ljudet från sedlarna om trädens suckar i den belgiska skogen. När jag hade lagt sedelbunten i axelremsväskan kändes det som om den vägde flera ton.

Därför kände jag mig på något sätt lättad när väskan blev stulen på stationen. Mina händer fastnade i axelremmen när jag försökte dra ut resväskan ur förvaringsfacket. Jag la axelremsväskan på golvet. När jag drog ut väskan ur det övre facket och sedan ställde ner den på golvet var axelremsväskan borta. Jag stirrade på det ställe där pengarna som fått mig att tiga, nyss hade legat. Händelsen kom som en bekräftelse. Nu hade jag sjunkit så djupt det gick. Jag kände mig helt tom.

Den gode enarmade i Travemünde

Jag visst inte var jag skulle ta vägen. Från flickvännen i Sverige hade jag inte hört något mer. Det hade redan gått ett år sedan mitt sista, dyra telefonsamtal till henne. Och vad skulle jag säga nu? Att hon fortfarande väntade på mig vågade jag inte tro. Men tänk om hon ändå gjorde det?

Jag liftade i riktning mot Hamburg. Det var höst, det regnade, det var kallt. Återigen rotade jag i soptunnor och skakade av köld i fuktiga lador under nätterna.

När jag hade kommit till Travemünde kände jag mig helt nere. Inget var längre viktigt, allra minst framtiden. Jag kunde inte stå ut med hunger och kyla längre, och blåsor på båda fötterna gjorde att varje steg jag tog var en plåga.

Travemünde lever på turister. Men säsongen var sedan länge förbi, de fina hotellen låg där som rensade och urbenade fiskar. Jag såg alla de tomma rummen, men tvingades själv tillbringa ytterligare en natt i regn och kyla. Då kom jag på tanken att helt enkelt ta in på ett av de fina hotellen och tidigt på morgonen hoppa ut genom fönstret. Men jag vaknade inte på natten – jag var alldeles för utmattad och sov länge på morgonen. Jag tog på mig mina kläder som jag hade tvättat på kvällen och hängt upp till tork på elementet. Eftersom jag inte hade mer att förlora gick jag till matsalen där jag beställde den största frukost som fanns på menyn. Denna min sista måltid smakade utmärkt. Kaffe, färska brötchen, olika sorters pålägg, ägg – läckerheter som inte finns i soptunnor. Det enda som störde min njutning var gästen vid bordet bredvid mig. Han stirrade hela tiden på mig. Han verkade vara en krigsinvalid och hade bara en arm. Men det var ingen ursäkt för att förstöra min sista måltid i frihet. När han slutligen reste sig och satte sig vid mitt bord var jag ganska ohyfsad.

”Vad vill du?”

”Min unge man. Du har varken pengar för övernattningen eller för allt det som du stoppar i dig här mitt framför ögonen på mig”, svarade han.
”Än sen då…”, sa jag kaxigt ”vad angår det dig?” Han log.

”Det gör det”, svarade han vänligt och lugnt, nästan med ett glatt leende.

Inget agg, ingen ironi. Det lät nästan som att han beklagade det när han sa: ”Det här hotellet tillhör mig.”

Det blev för mycket för mig. Tårarna började strömmade nerför kinderna på mig. Jag grät som ett barn. Jag berättade min historia för honom. Han satt där och lyssnade. Efter det att jag hade biktat alla mina stora och små synder för honom berättade jag också om min flicka i Sverige.

”Älskar du henne?” frågade han sakligt.

”Spelar det någon roll nu? Jag har skrivit till henne varje dag, men egentligen vet jag inget om henne…”

Det var tydligt att den enarmade inte gillade klagovisor. Han var pragmatiker.

”Varför ringer du inte till henne?”

Jag visste inte vad jag skulle säga. Han förde mig till sitt kontor, på bordet fanns en telefon. Den enarmade lämnade mig ensam. Jag hade inte ringt hennes nummer så ofta, men mina fingrar slog det utan att jag behövde tänka efter. En kvinnoröst svarade med den typiska svenska klangen. Var det mamman?

Jag presenterade mig artigt och frågade efter dottern. Namnet var tydligen riktigt. Hon ropade efter henne.

”Vem är det?”

Det var hennes röst i bakgrunden. Som från en paradisisk trädgård. Det var underbart att höra den igen.

”Det är någon John. John Virapen.”

Det prasslade vid luren, sedan var det hon själv, hennes röst. ”Var är du?”

”Travemünde.”

Det var allt jag fick fram. Sedan följde en lång tystnad. Naturligtvis visste hon att Travemünde låg på vägen till Sverige.

”Du kommer?”, frågade hon.

Men frågan lät också som ett konstaterande. Ett visst hopp började spira i mig. Hon hade talat om att komma.

”Vill du se mig då?”

Hon fnissade. ”Naturligtvis!”

Och nästa mening hörde jag hela dagen inom mig: ”När kommer du?”

När jag efter ett långt tag kom ut från kontoret smålog den enarmade och frågade: ”Du åker alltså till Sverige?” Hans fråga var ett konstaterande. ”Ja.”

”Pengar till färjan?”, frågade han och visste svaret. Men jag hade fått mål i munnen igen.

Jag sa bestämt: ”Har jag inga.”

Han tog fram sin plånbok. Med de omständliga men inövade rörelserna hos den som bara har en hand fiskade han fram tvåhundra tyska mark och önskade mig lycka till. ”Åk till Sverige. Träffa din flickvän. Jag gillar dig. Du har talang. Du kommer att få användning av den. Det vore synd om någon som du skulle slösa bort sitt liv.” Och så gav han mig pengarna.

”Och sluta lipa”, sa han. ”Ta pengarna och gör nåt med dem. För mig räcker det som tack.”

Nästa morgon tog jag färjan till Sverige. Jag stod lutad mot relingen på övre däck med slutna ögon och andades in den saltmättade luften som kom med morgonbrisen från havet utanför svenska kusten.

Sverige – mitt nya hem

Hon hämtade mig i Trelleborg trots att det tog åtminstone tre timmar för henne att köra till hamnen. Hon var precis lika vacker, lika hjärtlig och lika varm som jag hade föreställt mig henne under de mer än tusen ensamma nätterna de senaste dryga tre åren. Som om det vore den naturligaste sak i världen tog hon med mig hem till Göteborg, presenterade mig för sina föräldrar och förklarade att hon älskade mig, och fortsättningsvis skulle jag bo hos dem. Hennes mor log, slöt mig i sina armar och skämde bort mig som sin egen son.
Jag var förbluffad. Bara det att de tog emot mig så vänligt var märkligt. Att de inte alls behandlade mig nedlåtande utan som en jämställd människa – det var otroligt! Samma hållning som hade gjort ett sådant intryck på mig hos min flicka i Empire Ballroom, mötte jag överallt i Sverige. Jag var det stora samtalsämnet i staden, vilket var naturligt eftersom det på den tiden knappt fanns några mörkhyade där.

Men människorna ville bara få veta min historia, ville under de långa mörka vinternätterna höra talas om stränder där solen alltid sken och om träd som alltid dignade av mogna frukter. Men jag behandlades aldrig som en andra klassens människa. Och aldrig var en möjlighet stängd för mig bara för att jag var mörkhyad. Svenskarna visste tydligen inte vad kulier var. På mycket kort tid lärde jag mig svenska, för här ville jag stanna.

Jag hade ambitionen att kunna erbjuda min flicka något, och därför gav jag mig ut på jakt efter ett jobb. På arbetsförmedlingen fanns en skylt med rubriken ”Musik och konst”. Jag skrev in mig som sångare. En vecka senare frågade ett band om jag kunde repetera med dem. Så började min karriär som popstjärna. Här var min hudfärg ett plus. Vi fick ett skivkontrakt. Jag for på turné, skrev autografer och spelade in en skiva. Singeln gick in på listorna! Jag har fortfarande kvar tidningsurklippen, svartvita fotografier med stark kontrast och med stora punkter, så som tidningsbilder såg ut på den tiden. Jag står på en liten scen, inte högre än en halv meter, väggen är bara två steg bakom mig, en musikkällare någonstans, en liten lokal, men där framme, vid rampen; unga flickor som sträcker ut armarna efter mig!

Än idag kan jag höra det bullriga ljudet från de överansträngda högtalarna. Jag sjöng Engelbert Humperdinks ”Please release me” och Tom Jones ”The green green grass of home”. Hits från den gamla goda tiden, som inte har något att säga någon nu längre. Bäst tyckte jag om ”Wonderful World”.

Världen var underbar.

Jag tjänade pengar. Riktiga pengar. Bra med pengar. Jag friade till min flicka och vi flyttade till en egen våning. När vår lilla dotter kom till världen, ett barn vi hade önskat oss, var jag den stoltaste pappan i världen.

Men en vacker dag när jag kom tillbaka från en turné på åtta veckor började mitt fem månader gamla barn skrika då jag böjde mig över hennes säng. Då insåg jag att jag måste börja söka efter ett annat arbete. Min familj, min egen familj, var det viktigaste.

Min fru gav mig sitt stöd. För henne var det viktigare att ha mig i närheten än att vada i pengar. Alltså gav jag upp min sångkarriär och försökte mig på tillfälliga jobb. Jag började ge engelska stödlektioner. Det var fortfarande ingen regelbunden inkomst, men vi klarade oss i alla fall. Vi fick ett barn till, en son. Även om jag var lycklig över att vara hemma mycket och ha barnen kring mig – så började det bli ont om pengar. Jag ville så gärna kunna ge min familj mer än min blotta närvaro.

Text: John Virapen