Polisbefäl om polishatet – Ett hot mot rättssystemet

DEBATT. Få yrkesgrupper har varit utsatta för det massiva angrepp som svensk polis fått utstå de senaste åren. Som polis får du finna dig i att dagligen kritiseras av media. Det skriver Lars Alvarsjö som är polisbefäl vid polisen i Stockholms län. Han försöker med sin debattartikel upplysa läsarna om polisens perspektiv.

Text: Lars Alvarsjö, polisbefäl vid polisen i Stockholms län | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2013-05-14 | NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln

Reportage och artiklar frossar i påståenden om polisens bristande effektivitet eller påstådda övergrepp. Vid en närmare granskning visar sig beskrivningarna ofta vara kraftigt överdrivna eller rent av felaktiga. Det förefaller som att vissa i journalistkåren ser polisen som ett lovligt villebråd där normal källkritik och pressetiska regler får stryka på foten. Ofta hängs polisen som yrkesgrupp ut för allmän bespottning. Som en extra bonus har media ett hov av ”proffstyckare” som alltid ställer upp när det gäller att kritisera ordningsmakten. För dessa personer verkar det mera handla om att vårda sitt eget varumärke som mediaprofiler på bekostnad av sakligheten.

Självklart skall polisen tåla granskning och kritiseras när det finns sakliga skäl för detta. Det är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Problemet är att medias kritiska inställning till polisen på sikt riskerar att urholka medborgarnas förtroende för rättssamhället. Jag vågar dock påstå att Sverige har en av världens hederligaste och bäst utbildade poliskårer. Polisen har i sin tjänsteutövning rätt och vissa fall skyldighet att använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. De anmälningar som görs mot poliser visar sig ofta vid en granskning vara helt obefogade. De flesta som utsätts för ett ingripande är påverkade och inte sällan våldsamma. Som polis möts du ständigt av våld, hot, spottloskor och glåpord.

Som polis får du aldrig i något läge tappa humöret oavsett hur mycket skit du än får ta emot. Du är som polis skyldig att gå in i situationer som andra aldrig ens skulle drömma om att utsätta sig för. I pressade lägen måste du också på en bråkdel av en sekund fatta livsavgörande beslut.

Beslut som journalister och rättsinstanser i efterhand kan komma att nagelfara i minsta detalj. Har du som polis i en trängd situation fattat ett felaktigt beslut riskerar du därmed avstängning, omplacering och åtal. Vid en fällande dom riskerar du sedan att avskedas.

Med all säkerhet är händelsen dessutom målande beskriven i media. Media framställer det ibland som att rättsystemet skyddar brottsmisstänkta poliser. Det höjs krav på åtgärder och en särskild myndighet för att utreda brott mot polisanställda. Naturligtvis är det orimligt att ha andra beviskrav gällande poliser än de som gäller för medborgare i allmänhet. Poliser har samma rättigheter som alla andra att få en rättvis prövning. Tyvärr tenderar media att försöka påverka åklagare och domstolar när det gäller beslut och domar mot anställda inom polisväsendet.

Det är en omöjlig uppgift att göra alla inblandade nöjda med alla  de tiotusentals polisinsatser som genomförs årligen. Många som blir föremål för ett polisingripande ser sin chans att hämnas genom att göra en anmälan om t.ex. tjänstefel eller övervåld. Att personer som är missnöjda med polisens arbete tipsar media är heller ingen ny företeelse.

De många kritiska artiklarna och TV-inslagen som berör polisverksamheten har lett till att näthatet mot polisen som yrkesgrupp exploderat. Vid många ingripanden filmas polisens arbete med en eller flera mobilkameror. Filmningen sker ofta närgånget och utgör ett stort hinder i polisens arbete. Ofta försöker personer i anslutning till händelsen provocera poliserna för att sedan kunna lägga ut den inspelade sekvensen på nätet. Att ha en kaxig attityd mot polisen grundläggs numera redan i unga år. De flesta ungdomar använder mobilkameran när de konfronteras med polisen.

På ”Youtube” finns en stor mängd filmade polisingripanden – ofta med tillhörande nedsättande kommentarer. Därutöver finns ett antal ljusskygga hemsidor som är fyllda med polishat och där enskilda poliser hängs ut med namn, bild, uppgift om anhöriga och adresser. De flesta tidningsartiklar är numera även försedda med en möjlighet för läsaren att kommentera den aktuella artikeln. I dessa kommentarer frodas polishatet ytterligare med medias goda minne.

Debatterna kring polisens inre utlänningskontroll – det s.k. REVA-projektet och arbetsmetoderna vid biljakter är bara några exempel på medias påverkan. Polisens möjlighet att förfölja ett flyende fordon har diskuterats länge. Frågan är om vi vill ha ett samhälle där endast vanliga medborgare stannar och kan bötfällas vid en poliskontroll. De som vägrar att stanna kommer undan om polisens möjlighet att förfölja och stoppa fordonet begränsas. Dessa förare är ofta kriminellt belastade och inte sällan uppdagas ytterligare brott när de väl fångas in.

En förare som i hög hastighet och med vårdslös körning försöker undkomma polisen har därmed gjort ett medvetet val. Att befria den flyende föraren från eget ansvar och istället lägga detta på polisen är fel väg att gå. Debatten har lett till att många kriminella idag har som vana att inte stanna för polisen. Istället kör man medvetet vårdslöst och ibland mot färdriktningen då man är medveten om att polisen då avbryter förföljandet.

Polisens inre utlänningskontroller i tunnelbanan utmålades i media som en hetsjakt på papperslösa flyktingar. Resultatet var att polisen i stort sett upphörde med sin uppgift att enligt utlänningslagen utföra inre utlänningskontroller.

Ett upprop startades av en Facebook-grupp som uppmanade folk att JO-anmäla polisens påstådda t-bane kontroller. Samtliga anmälningar som sedan inkom till JO skrevs av. Ingen av anmälarna hade själv utsatts för kontrollerna utan anmälningarna grundade sig enbart på uppgifter i media. JO fann att det saknades skäl att gå vidare med dessa ärenden. Uttrycket ”att göra en höna av en fjäder” känns på nytt aktuellt.

De effektivitetsproblem som svensk polis brottas med är framför allt orsakade av brister i ledningsstrukturer och organisation. Våra folkvalda politiker har det yttersta ansvaret att se till att vi får en så effektiv polis som möjligt för våra skattemedel.

Alla ropar på ett effektivare polisarbete och fler uppklarade brott. Problemet är att det inte får kosta några pengar. Alliansregeringen har under sin regeringstid ökad antalet poliser till ca. 20000. Med hänsyn till brottsutvecklingen och utökade arbetsuppgifter borde denna siffra snarare ligga runt 24000 poliser för att fullgöra uppdraget. Den polisiära effektiviteten är också starkt beroende av att hela rättskedjan fungerar. Givetvis är detta en svår ekvation att få ihop och ställer krav på politisk beslutsamhet.

Detta är inget som den enskilde polisen kan påverka i någon större utsträckning. Trots detta görs ofta polisen som yrkesgrupp till syndabockar för rättsväsendets tillkortakommanden.. Välkända debattörer tillåts gång efter annan leverera ogrundade påståenden som att poliser är lata och hellre spelar innebandy eller fikar än att göra sitt jobb.

Den negativa och i många avseenden osakliga bilden av polisen som presenteras i media riskerar att göra kåren passiv. Allmänhetens förtroende för rättsväsendet riskerar dessutom att urholkas ytterligare. Sammantaget kan detta leda till att förmågan att klara upp fler brott försämras ytterligare En sådan utveckling skulle utgöra ett allvarligt hot mot rättsäkerheten och det allmänna rättsmedvetandet. En poliskår som inte känner samhällets förtroende utgör i förlängningen en fara för demokratin.

Text: Lars Alvarsjö