Dr i psykologi efterlyser fusion av experimentell och psykometrisk forskning

Psykologistudenter och andra intresserade kan ibland få intrycket att den forskning som presenteras på grundkurser i ämnet tycks komma från två disparata forskningsfält: dels experiment där man ju arrangerar ett eller flera experimentvillkor för att studera hur folk i allmänhet fungerar, dels undersökningar där man försöker ringa in särskilda begåvningar, personlighetsegenskaper eller diagnoser.

Text: Sven-Erik Fernaeus, fil dr i psykologi (ResearchGate) | Bild: Jonny Lindner. Licens: CC0 1.0, Pixabay.com

En forskningsfråga för den förra inriktningen kan vara huruvida tiden på dygnet kan påverka vakenhetsgrad och prestationsförmåga hos folk i allmänhet. För den andra inriktningen kan frågan i stället vara om prestationsförmåga och vakenhetsgrad under dygnet varierar med olika personlighetsegenskaper. Man brukar traditionellt hänföra dessa båda frågekategorier till experimentell respektive differentiell psykologi. Sällan förenas tyvärr dessa två former av psykologi.

Redan 1904 när Charles Spearman, pionjär inom multivariata statistiska metoder inom differentialpsykologi, publicerade sin General intelligence, objectively determined and measured kunde man spåra en liten schism mellan de båda formerna av psykologi. Då hade Wilhelm Wundt med efterföljare sedan 25 år etablerat psykologiska laboratorier.

Från den andra sidan kom det kritik av experimentalpsykologin pga dess magra laboratorieresultat. William James, den pragmatiske filosofen som som ibland också kallas den amerikanska psykologins fader, etablerade ett liknande laboratorium som Wundt, men övergick av olika anledningar mer och mer till teoretisk psykologi. Spearmans kritik var liksom James nyttoinriktad och gick ut på att experimentalisterna mest sysslade med futiliteter som var svåra att tillämpa, men innan han levererar sin kritik konstaterade han bistert att det redan skapats ”en gapande klyfta mellan (den psykologiska) vetenskapen och verkligheten”.

Omkring sekelskiftet 1900 florerade många idéer om intelligensens natur och för experimentalisternas del lade man stor vikt vid diskriminationsförmåga. Man trodde då att det gick att skapa ett precist mått på intelligens genom att undersöka diskriminationsförmågan för olika sinnen. Den här inriktningen fortsatte några decennier senare med neuropsykologen Ward Halsteads förslag att mäta intelligens genom att bestämma individens tröskelvärde för sk ”flicker fusion”, som är den frekvens vid vilken ett blinkande ljus verkar lysa stadigt (Halstead, 1947).

Charles Spearman återkom 1927 med kritik av nästan all kognitiv forskning som förekom vid den tiden. Han var dock inte negativ till experimentalpsykologins noggrannhet vid testning, utan inriktade sig främst på metodologin och den statistiska analysen, men kritiken var än mer långtgående. Den kan vara väl värd att ta del av för verksamma psykologer, psykiater och alla psykologiskt intresserade. Det värsta var enligt Spearman att experimentalisterna fäste alldeles för stor vikt vid sådant som ”allmän intelligensnivå”, ja medelvärden överhuvud taget.

På The Loyola symposium 1975, där de flesta betydande psykologer deltog, presenterade William Battig en kritisk i det närmaste hädisk artikel, riktad gentemot den nya hegemonin inom experimentell psykologisk forskning. Han ifrågasatte till att börja med definitionen av det nya paradigmet, kognition, därför att han ännu inte erfarit någon entydig och klar begreppsbestämning av vad forskarna egentligen menade med termen. Artikeln hade den för sällskapet något ironiska titeln Within-individual differences in ”cognitive” processes (Battig, 1975).

Nu 44 år senare har det kognitionspsykologiska paradigmet helt slagit igenom, inte bara i USA utan i stort sett överallt i världen där det pågår psykologisk forskning. Ordet cognition hittas på Google tillsammans med ordet psychology nästan 25 miljoner gånger och det finns en myriad av alltmer specialiserade tidskrifter i ämnet.

År 1975 var det dock fortfarande vanligare med information processing som paraplybegrepp när man ville särskilja den nya psykologin från den behavioristiska skolan.

Minnesforskning och datorn som metafor

En mycket använd lärobok på psykologiska institutioner från slutet av 70-talet har varit Human information processing skriven av Peter Lindsay och den kände minnesfoskaren Donald Norman (Lindsay & Norman, 1976). Nu talar man inte längre i allmänna termer om perception, minne och problemlösning, utan artiklar som beskriver mentala fenomen översvämmads av termer från IT som minnessystem, informationslagring och flödesscheman.

Men vad William Battig vände sig emot hade inte främst varit den något överdrivna och kanske underdåniga attityden gentemot den mer robusta systemvetenskapen. I stället för att utveckla algoritmer för mentala processer borde man undersöka varseblivning, minne och andra kognitiva fenomen utan att introducera fantasifulla IT-ord varför Battigs kritik framför allt gick ut på att ifrågasätta det väldigt snäva tillämpningsområde som kognitivisterna skapat.

Ett fenomen inom minnesforskningen som Battig kritiserade var den sk seriepositionseffekten. Den innebär att man vid minnestestning har lättare att lägga på minnet och återge de ord som befinner sig i början eller slutet av en ordlista jämfört med orden i mitten. Den seriepositionskurva man erhåller vid försök med många deltagare ser då ut ungefär som ett badkar i genomskärning.

Enligt minnessystemteorin hänför man då de relativt fåtaliga ord från mitten av listan som man lyckas återge till en framplockning från långtidsminnet medan orden i början och särskilt de i slutet enbart härrör från det sk korttidsminnet eller som man ofta säger: arbetsminnet.

Emellertid, vilket Battig påpekade: efter övning försvinner den här seriepositionseffekten i stort sett och kan därför inte på ett enkelt sätt tas till intäkt för idén om separata system för minneslagring i hjärnan utan går enbart att relatera till inkodningsfasen. Sådana faktorer som verkade ha betydelse under initial inlärning, tex den sk seriepositionseffekten, visar sig alltså ha obetydlig effekt vid testning en vecka senare.

Minnes- och inlärningsforskning före det kognitiva paradigmets genombrott på 60-talet hade varit alltför knuten till enkla inlärningsprinciper och man hade inte heller tillgång till dagens avancerade hjärnavbildningstekniker som fMRI, PET eller SPECT, utan bara EEG. Man ville nu komma ifrån behaviorismens förenklade S-R-scheman och behövde IT som en inspirationskälla och metafor. De tongivande forskarna började alltså de facto betrakta datorsystemet som en metafor god som någon för hur hjärnan fungerar. Det mänskliga intellektet började således betraktas primärt som ett informationsbehandlande system, något som ifrågasatts inte bara av Battig.

Individuella skillnader

En mer vägande kritik mot kognitionspsykologins resultat som Battig framförde 1975 gällde hur man bör behandla individuella skillnader. Han ifrågasatte något som negligeras både av forskare inom den avdelning som explicit sysslar med individuella skillnader och den hängivet experimentella psykologin vilken ju i sina analyser betraktar individuella skillnader som felvarians.

Battig betonade dessutom att det även inom en individ kan finnas mycket intressanta variationer. Han pekade där på något som kan komma att förena de båda sidorna av psykologisk forskning: differentiell psykologi behöver kanske inte bara handla om begåvnings- eller personlighetsfaktorer. Och mentala processer som beskrivs inom den andra huvudfåran, kan verka på helt olika sätt inte bara beroende på den testade individens bakgrund eller andra kontrollerbara villkor, utan även på faktorer som uppstår – i varierande grad – under experimentets gång.

Ett exempel på skillnader inom individen som kan nämnas här är hur till synes omedvetna viktningar påverkar bedömningar av hur perceptionen av två enkla stimuli varierar.  Det sk tidsfelet, ett sedan 150 år känt fenomen, innebär just detta: i en serie försök där man ska bedöma ifall två på varandra förljande toner är lika eller olika, så lägger man olika vikt vid den ena eller andra tonen beroende på konstanter som varierar med individen.

Det här är fenomen som analyserats av Åke Hellström vid Psykologiska institutionen i Stockholm och som visat sig ha med bäring även på demensdiagnostik. Att man tenderar att över- eller underskatta den första eller den andra av två på varandra följande toner är förstås ointressant ur ett psykometriskt perspektiv och forskningen sker helt och hållet inom experimentell psykologi. Men då den kan ha stor betydelse inom demensdiagnostik, så får man betrakta den som en lovande sammansmältning mellan de båda formerna av psykologi.

(Ett annat närmande mellan de två psykologierna, nu inom minnesforskning, gäller hur man utför sk ordflödestest: uppgiften är där att säga så många ord som möjligt på en viss bokstav, enligt Thurstones klassiska upplägg, alltså ett test hämtat direkt från psykometrin. Där psykologer tidigare endast brydde sig om att notera antalet ord efter den minut som står till buds för testpersonen, så har vi kunnat visa hur individen vid ordflödestestning växlar strategi från en initial till en senare fas och att det är möjligt genom multivariata metoder särskilja ”halvautomatiska” och ansträngningsbetonade faktorer inom individen (Fernaeus & Almkvist, 1998). Testpersonen övergår således från ett visst mode, oftast redan efter c:a 10 sekunder, till ett annat mode i sin sökning efter ord. Man kan beskriva det här förloppet inom en person i form av funktionsparametrar baserade på generella exponentialfunktioner eller brytpunktsfunktioner vilket ger avsvärt fler mätvärden jämfört med vid traditionell neurodiagnostik.)

Man kan givetvis gå vidare och mikroanalysera resultat från vanliga sk begåvningstest, som används inom demensdiagnostik. Inom den genren är det ju både patient och psykolog/läkare initialt intresserad av om det möjligen föreligger en allmän intellektuell nedgång eller om det är något mer specifikt inom patienten som fallerar. Ofta kan då en problemsökande intervju med patienten ge mer information och ett väl utformat frågeformulär kan komma väl till pass.

Från början av 80-talet har sådana skattningsformulär för minne och uppmärksamhet tillskapats och använts världen över (Hermann & Neisser, 1978; Broadbent, 1982; Fernaeus & Östberg, 2009). Poängen med sådana mer observationsbetonade och differentialpsykologiska undersökningar är dels att komma åt sådant som är svårt att experimentellt eller psykometriskt ta sig an, dels att ge underlag vid sk screening, där man som forskare vill hitta ett lämpligt urval av försökspersoner.

Men genom att identifiera dimensioner hos individer kan man också avgöra vad som överhuvud taget är möjligt att uppnå i kliniskt hänseende. Personlighetsegenskaper liksom vanemässiga sätt att minnas och tänka är ju dels svåra att modifiera, dels är de viktiga att ha i bakhuvudet vid diagnos. Det är alltid en individ med specifika, ofta starkt genetiskt betingade egenskaper, som har eller inte har en diagnos.

En from förhoppning är att framtidens, ja kanske redan dagens psykologistuderande, psykiater och alla andra med intresse för mänsklig kognition, kan se fram emot en sammansmältning av experimentell och psykometrisk forskning. Det är ju en i sanning konstruerad uppdelning mer styrd av inflytelserika vetenskapliga tidskrifter än av det allmänna behovet av psykologisk kunskap vilket redan Charles Spearman påpekade.

Text: Sven-Erik Fernaeus, fil dr i psykologi (ResearchGate)