Annie Lööf – En manipulatör som går till svensk politisk historia

DEBATT. Oavsett hur det till slut går för Annie Lööf, kan redan nu konstateras att hon har skrivit in sig i svensk politisk historia, och det med eftertryck. Den skada hennes extremt narcissistiska spel om makten har vållat allmänhetens tilltro till det svenska politiska systemet är av sådan kaliber att det ligger nära till hands att tala om bibliska proportioner.

Text: Stefan Hedlund | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället

Hon har egenhändigt orkestrerat den mest bisarra regeringsbildningsprocess landet någonsin har skådat – från att avsätta Stefan Löfven till att tillsätta Stefan Löfven, via allehanda falskt klingade piruetter om att ”jag vill ha en alliansregering”.

Hon har effektivt gjort slut på många år av framgångsrikt borgerligt allianssamarbete, och i denna process samtidigt lurat sin knähund, Jan Björklund, in i ett vågspel om makten vars slut kan bli att Liberalerna tvingas bort från Riksdagen, ut på en politisk ökenvandring man sannolikt aldrig skulle komma att återvända från.

Hon har krattat manegen för Jonas Sjöstedt att vitalisera och mobilisera landets av väljarna marginaliserade vänsterkrafter, där inräknat en del av socialdemokratin, till en kraftfull ideologisk kampanj emot regeringsalliansens högersväng, detta efter ett val som resulterat i en bastant borgerlig majoritet i Sveriges Riksdag.

Hon har genom sin utpressning drivit en kil djupt in i Socialdemokraterna, som både kommer att leda till ett flöde av arbetarväljare till Sverigedemokraterna och till att återstoden av socialdemokratin väljer att allt mer desperat fria till allehanda islamistiska grupper, i syfte att trygga en ny väljarbas av klanröstande bidragstagare.

Sist men inte minst har hon givit Jimmie Åkesson gott hopp om att sammanbrottet för Alliansen skall leda till skapandet av ett högerkonservativt block med goda förutsättningar att styra landet under lång tid framöver.

Ensam kvar i mitten av detta skarpt polariserade landskap står Annie Lööf, som nu inte skyr några medel för att blanda bort korten kring det egna misslyckandet att tilltvinga sig posten som statsminister. Hennes försök att lägga skulden för Alliansens sammanbrott på Moderaterna, samtidigt som hon påstår sig tro att Alliansen trots allt kommer att återuppstå till nästa val är inget annat än direkt skamlöst.

Det har varit ett sorgligt skådespel att bevittna, och det finns goda skäl att överväga en ändring av grundlagen, i syfte att hindra uppkomsten av nya spektakel där den demokratiska processen tas till gisslan av politiker som inte har annat för ögonen än det egna bästa. Själva grundtanken bakom den parlamentariska demokratin är ju faktiskt att de partier som fått flest röster också skall bilda regering – inte att ledaren för ett parti som fått mindre än tio procent av rösterna självsvåldigt skall kunna diktera vilka av folket valda partier som också har moralisk rätt till representation.

Det enda positiva som till slut kom ut av processen var att Annie Lööfs envisa manövrerande för att tvinga fram en situation där hon själv skulle kunna bli statminister till slut havererade. Hon hade en värdefull tjänst att sälja. Nu är den såld och hon har inget kvar att erbjuda. Så länge Stefan Löfven inte utmanar vänstern genom att infria de löften han givit sina nyfunna allianskolleger, om marknadshyror och ändrad arbetsrätt, sitter han tryggt i sadeln.

Hot från Jonas Sjöstedt om att fälla regeringen är i högsta grad trovärdiga, främst då Ulf Kristersson tydligt har markerat att han kommer att medverka till detta oavsett fråga – även om det skulle gälla den slopade värnskatten. Annie Lööfs hotelser om att i händelse av löftesbrott fälla Löfven framstår i kontrast som direkt patetiska.

Ett nyval baserat på dagens opinionsläge skulle sannolikt leda till att både Liberalerna och Miljöpartiet tvingas lämna Riksdagen, och därmed till att det finns en kraftig majoritet för ett högerblock att ta över regeringsmakten – utan Lööf.

Mest av allt kommer Annie Lööf sannolikt att minnas för att hon gav väljarföraktet ett ansikte. Det mycket tydliga budskap hon har förmedlat till svenska väljare är att det inte spelar någon roll vad ni tycker eller hur ni röstar, det är ändå jag som bestämmer hur politiken skall utformas.

De som väljer att rösta på Sverigedemokraterna skall ha klart för sig att deras röster aldrig kommer att räknas. De som röstar på ett borgerligt parti i förhoppningen om att detta skall ge en borgerlig regering skall veta att detta är helt avhängigt vad jag tycker, och de som röstar för en reducerad invandring skall veta att min moral i denna fråga står högre än väljarnas dom.

Det är svårt att tänka sig någon annan svensk politiker som har gjort mer för att göda politikerförakt och att därmed skada själva grundvalarna för det politiska systemet.

Text: Stefan Hedlund | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället