DEBATT. Flygvärlden har just fått uppleva den andra oförklarliga flygkraschen på kort tid. Dessa gånger handlar det om Boeings modell 737 MAX 8, men det skulle lika gärna varit någon annan av alla ”moderna” flygplansmodeller.
Text: Öystein Rönne | Bild: Boeing 737 MAX. Pressfoto: Boeing.com
Ingenjörer vill allt som oftast framhäva teknikens överlägsenhet över människan, men en trolig stor risk blir att det kan bli svårt att ”koppla ur” automatiken. I teknikens värld vill man ofta, av säkerhetsskäl, att det inte skall gå att koppla ur automatiken, av skälet att operatören kanske gör en felbedömning.
Det är övertron på teknik som är en stor tillkommande risk. All teknik är det någon/några människor som har konstruerat och validerat. Där kommer den s.k. ”mänskliga faktorn” in redan på konstruktionsstadiet. Flygindustrin är definitivt inget undantag.
Nu vet vi ännu inte vad den egentliga orsaken varit till vad de senaste två flygkrascherna beror på, men man kan ändå konstatera att det säkert inte utan orsak har medfört att flygplansmodellen temporärt har förbjudits i en stor del av världen. Alltså, troligen en utbredd osäkerhet om att de tekniska systemen inte fungerar som det är tänkt.
Att utveckla tekniska system som ersätter människans egna beslut och handhavande bidrar säkert i många fall till att eliminera ”den mänskliga faktorn” som risk för att olyckor uppstår, men långt ifrån alltid.
En överdriven tilltro till tekniken riskerar att skapa nya mer svåridentifierade risker i diverse olika tekniska styrsystem. Jag ska erkänna att jag bävar för ”självkörande bilar”. Vem vågar då köra där mötande självkörande bilar finns?
Ändock, tekniska system som ersätter människan eliminerar nog i stor grad ”den mänskliga faktorn” som skäl till att en olycka uppstår, iaf statistiskt sett. Skillnaden blir nog att då det ändå uppstår olyckor, blir dessa svåra att förutse, då det kan bero på en ”felprogrammering” i de tekniska systemen. Effekten riskerar också bli att människorna väder denna teknik ryggen, just för att riskbilden är nyckfull.
Hur vill vi egentligen ha det?
Text: Öystein Rönne