DEBATT. EU har byggts av entusiaster med sug efter makt. Visst fanns det goda skäl, efter ett uppslitande världskrig, att några av de främst inblandade nationerna ville bygga en kommersiell gemenskap kring fri handel och medföljande laggemenskap. Det var mycket klokt. Och har skapat en potential inte bara för fred utan också ekonomisk tillväxt. Jag talar om det som förr kallades den Europeiska gemenskapen, EG.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) som är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. Han färdigställer skrev boken “Ceremonimästarna – en berättelse om rit och rätt”.
Fram till senare delen av 1970-talet fungerade detta viktiga gemenskapsbygge väl. Men sedan 1980 har det enligt min mening gått utför med gemenskapen. Detta sammanhänger med tanken om en union, en överstatlighet, som det första parlamentsvalet 1979 blev ett avstamp för.
Unionstanken har framför allt drivits av Europas mest centralstyrda demokrati, Frankrike. Krigets förlorare Tyskland har något motvilligt hängt på, men engagemanget har blåsts under i och med att den tyska ekonomin skördat frukterna av gemenskapen (något som Frankrike inte alls gjort i samma mån, och absolut inte Italien). Frankrike gillar att se sig som Europas centralpunkt. Och idéer om storskaliga projekt styrda från Paris finns sedan Napoleon Bonapartes dagar. På den tid blev inte resultatet bestående. Mycket talar för att samma sak gäller idag. Varför?
Jag tror att det har göra med själva bygget av EU, dvs hur kroppen för den överstatliga samverkan konstruerats. Om jag fortsätter med byggmetaforen gäller det frånvaron av en fast grund med stabila våningar där ovanför. Jag menar att EU däremot byggts uppifrån. Man har startat med den flotta takvåningen, dvs parlamentet, och sedan hoppats att våningarna i mitten ska bli färdiga bara entréplanet fungerar. Ingången rör valet av medlemmar som har förmåga till politiskt samarbete. Alltså ett typiskt franskt skrytbygge i stor skala. Men på lös grund.
Huvudproblemet med EU är att unionen omfattar stater med helt olika politisk och ekonomisk utveckling. Att enas om handel och tillhörande rättsliga frågor är svårt, men tämligen enkelt jämfört med att få 28 stater att gå i samma politiska riktning. Jag menar inte att en union är omöjlig. Men frågan har väckts på tok för tidigt. Den har dessutom lanserats av politikens andrasortering, dvs personer som av olika skäl flyttas ut ur de olika nationernas centrala politiska sfärer.
Det häpnadsväckande är att detta B-lag har tillåtits bygga upp den överstatlighet, som ett mycket stort antal européer idag står tvekande inför (en majoritet tycks dock för). Även om penningbidrag från Bryssel gärna slukas, så obstruerar flera av de nya medlemsländerna ett fortsatt unionsbygge. Österut, från Polen i norr till Italien i söder, finns en allt starkare proteströrelse mot den fransk-tyska överstatligheten. Med Storbritannien på väg ut ser därför framtiden för unionen dyster ut.
I denna situation tror kloka människor att EU:s ledning skulle dra öronen åt sig och skapa en enklare gemenskap (som även britterna gillar). Det vill säga riva bort en handfull överstatlighetsmoment och bygga en stabil handelssamverkan med möjlighet till expansion, då tiden är mogen för unionstankar. Men det är inte detta som sker i Bryssel. Här gäller ännu fransk-tyskt hej och hå! Anförda av andraplansfigurer som Tusk och Junker drivs i stället en politisk kamp mot regeringarna i den östra halvan av Europa.
Syftet tycks vara att tvinga igenom det slarvbygge som formats kring Napoleons gamla lydstat Belgien. Strategin verkar dödfödd. Den skapar bara ännu mer motstånd hos länder som Polen, Ungern, Tjeckien, Rumänien mfl. Nationer som ännu inte borde ha släppts in i ett unionsbygge, men som förmodligen platsat i en handelssamverkan.
Det är alltså rätt att säga att EU-bygget skälver i sina fogar. Jag skriver detta när ett val till det så kallade europaparlamentet snart äger rum. Jag menar att parlamentet som sådant är en sorglig historia. En typ av europeiskt klotterplank, lyckligtvis utan direkt rätt att besluta för unionens räkning. Men just karaktären av ”hela havet stormar” innebär att parlamentet riskerar att initiera beslut som senare konfirmeras av medlemsländerna – i allmänhet genom majoritetsbeslut. Det nationella valdeltagande i valen till parlamentet är lågt. De valdas legitimitet blir därför också låg.
Till detta kommer det otäcka systemet med lobbyism, som har sitt centrum i Bryssel med kanaler in i EU:s olika delar, inte minst parlamentet. Det rör sig om kanske 30,000 privata aktörer som dagligen vill påverka EU:s politiska inriktning. Bakom står företag och andra organisationer med sina själviska intressen.
Stora arvoden
Det är sjukt att lobbysystemet accepterats inom EU. För ledamöter i parlamentet finns enbart ett dåligt kontrollerat krav på anmälan beträffande mottagna arvoden (inom vissa gränsbelopp). Men rätt att ta emot pengar för att jobba för externa intressen har alltså en ledamot.
Enligt DN 2019-03-12 toppar ledamoten Antanas Guoga från Litauen med sina omkring 8,000,000 kr i sidoarvoden per år från 17 bisysslor. Men om anmälda belopp är sanna vet ingen.
Cecilia Wikström intar en föga hedrande plats nr 13 med drygt 800,000 kronor om året från 2 uppdrag. Beloppen kan jämföras med ledamoten arvode på 900,000 kronor per år från parlamentet (frånsett generösa tilläggsersättningar).
Ett ”moraliskt överlägset” EU
Ett namn som är värt att notera är Guy Verhofstadt, partivän till Wikström i parlamentet. Han är före detta premiärminister i operettkungadömet Belgien. Verhofstadt säger sig dra in ungefär lika mycket som Wikström för en handfull uppdrag. Men belgiska källor uppger att han i själva verket inkasserar över 2,300,000 kronor per år. Skillnaden är alltså stor mellan anmälningarna till parlamentet och de arvoden som faktiskt mottas.
Anledningen till att jag nämner detta namn är att han samarbetar med Frankrikes president Macron och därför är en möjlig toppkandidat för en hög position inom EU efter valet. Macron vill införa ännu mer av överstatlighet i kampen mot de högerkrafter som ansätter Frankrike och EU. Han pläderar exempelvis för ett gemensamt skuldansvar euronationerna emellan. Han talar även om ett ”moraliskt överlägset” EU – en vänsterambition anas.
Därför är det mycket hoppfullt att Merkels efterträdare Annegret Kramp-Karrenbauer (AKK kallad) i dagarna ljudligt protesterat. Jag hoppas att hon tar ledningen för en reformering av gemenskapen. Franska mediers motreaktion är emellertid hotfull. Flera tidningar talar om en konflikt mellan Frankrike och Tyskland och till och med om ”krigets nerv”. Fredsbygget skakar, tycks det.
Jag ogillar med andra ord ett överstatligt EU. Min text förklarar också varför jag hittills inte deltagit i något val till det så kallade parlamentet. Men i höstens val överväger jag att rösta på en kandidat som verkligen vill förändra unionen till en ekonomisk gemenskap i den stil som fanns före 1980. Frågan är om någon sådan modig kandidat finns? Det vill säga en person som vill avskaffa sig själv som ledamot i ett låtsasparlament.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se), professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt
En undring? Kan detta ståhej i Europa vara en avledare för vad som händer i Kazakstan? Centrum av Eurasia.
Ett inlägg om att vägra infinna sig i fållan : https://www.youtube.com/watch?v=qxsQ7jJJcEA
Kenneth
Nydiskat Kenneth, här är vad västmedia dukat bordet med, under det världen väntar på presentationen av Tulsi Gabbard.
https://youtu.be/8-Zm0O6_D_8
Glömde denna l’nk, som mer berör subjektet.
https://youtu.be/3xq-gWv91WM
Angloamerika gläds åt en eventuell splittring Frankrike Tyskland. Går inte att bortse från att deras (frimurar?)agenter förmodligen är orsaken. EU hierarkin är under frimurarnas kontroll. Deras nätverk dominerar hela maktapparaten. Men syns knappt i debatten. Frimurarnas existens är intimt förknippat med förstörelse av nationalstater till förmån för såna företags och finanskarteller som ännu domineras av angloamerikaner. Under större delen av 1800-talet slets Europa sönder av splittrande (frimurar-associerade) krafter. Att britterna var splittringens organisatörer nämns inte av etablerade historiker. Sandström beskriver ganska riktigt Frankrike tillbaka till Napoleon men hans era orsakades av britternas frimurarassocierade konspiration. Han var liksom Karl XII och Hitler en lurad medhjälpare i britternas maktintriger.
EG:s kärna bestod av den inre marknaden, som inkluderade fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor. I grunden nästan lika illa som EU p.g.a. att även EG ledde till ett ”race to the bottom”.
Som vi kan se i Lars Bern diagram från Credit Suisse, så börjar svenska folkets förlust med den allt mer fria globala handeln. https://anthropocene.live/2018/03/16/globalismens-konsekvenser-for-demokratin/
Birgitta
Frånsett, att varje röst i eu-valet, värdemässigt kan jämföras med vilken biobiljett som helst, kan jag inte se att jag får något för den. Tycker att det finns facit i dag. Tippingpoint, kommer förmodligen inte att mätas i procent, utan emaneras ur befolkningarnas insikt att de inte blir friskare, lyckligare eller framgångsrikare av att dubblera och berika överhögheter. Själv är jag 87 år, och befarar att om en sten reses , står det under namnet KONSUMENT. Och efter nig kommer många konsumenter som konsumerat oss till döds. Begravningsbyrån ligger i Bryssel och ägaren är någon promille av Jordens befolkningar.
Junker lär ha en ryggskada men är rädd att bli av med uppdraget.
Torsten, du skriver att det nationella valdeltagandet till låtsasparlamentet är lågt. Förra gången var det, gudskelov, bara 42% av Europas befolkning som röstade. Jag röstade nej till EU och därefter har jag röstat på EU-kritiska partier. Det här året funderar jag på att avstå. Jag tänker mig att min ”röst med fötterna” är den bästa strategin för att ge lobbyistsvansande politiker fingret?
Det skulle vara intressant att få din åsikt om hur du ser på den kritiska nivån rörande valdeltagande i det kommande valet i förhållande till EU-projektets legitimitet. Vid vilken procentsats kan valdeltagandet ha nått en slags ”tipping point” ifråga om legitimitet som får den ruttna EU-skutan att helt förlisa?
En av de värsta ”politikerna” i EU är Drunker som är så ostadig på fötterna så man undrar om han vet vad han heter.
Alldeless rätt skrivet, efter kriget välkomnade man att det äntligen skulle blir fred länderna emellan och man var idealistiskt och positiv tyvärr blev den initiala iden förrådd. Sålänge hotfulla kommentarer mot andra länders åsikter finns har man inget intresse i en fredlig samvarå för alla bästa, bara egoistiska och finansiella planer hur man skall kommer på toppen av pyramiden och valet förefaller precis som vanligt bara ögonvischande för folket Att de förre detta östländer är kritiska, är väl att dom har upplevt diktatur med all dess lögner och är fortfarande sensitiv mot detta.
Nu i Maj har europas folk möjlighet att välja in riktiga representanter till EU Parlamentet som representerar sina väljare (förhopningsvis) och denna direkta val av parlamentariker kan göra stora förändringar i framtiden. Frågan är om folk kommer vakna och se vilka är de riktiga representanter och inte välja s.t.ex. Cecilia Wikström om hon skulle ändra sig och ställa upp.Hon har sagt tidigare att hennes arbetsgivare är inte EU om jag mins rätt. Det är fortfarande rätt tyst angående valet trots att det är bara 2 månader kvar. Hoppas att folk inser att nu finns möjlighet att välja den representant som är mest för folket oavsett vilken parti den representerar. Man behöver inte välja sosse eller liberal även om man har röstat på de i senaste svenska valet. Det måste vara slut med dessa landsförrädare i EU för att förhindra en katastrof som väntar Europa i så fall dessa landsförrädare blir kvar i EU.
Det är vi, folket som är anslutet till EU. En liten del av oss har säkert haft mer än nytta av detta, men flertalet av oss har förlorat den kulturella solidaritet som höll oss i den sociala toppen. Vi har blivit en lydstat, en vasall till en osynlig , maktfullkomlig , krigisk internationell överhet. Osynlig, därför att media som information har tagit på sig rollen som femtekollonnare. Media ljuger, fantiserar, fördummar och döljer. Att vara PK-journalist, är för mig lika skämmigt som att vara bödelns betjänt.
Maktfullkomliga, Våra EU- regeringars deltagande i GB och USAs övergrepp runt Jotden på mönniskors liv, utkomst och stöld av resurser, Politiker, var finns den moyion eller proposition som protesterar och vill en förändring av våra medlemskap i EU och vårt Samhalls motsvarighet FN ?
Snart dags att rösta. Vad skall jag välja i stället för valsedel ? En bild på Kaddaffi, Branden i Odessa, Brinnande bilar i Göteborg. 18 veckors kravaller i Paris. Brinnande lastbilar i Venezuela ?
Detta Sverige är inte mitt. I dag finns endast papperkorgar att lämna protester i.
Neuropa , Hitlers stora tanke utvecklades som bekant åren kring 1938 med hjälp av juristen Walter Hallstein och skulle sjösättas så snart kriget mot ”Untermenschen” var överstökat. Är således förlagan till det EEC/EG/ EU där Walter Hallstein sedan blev ordförande i Kommissionen. Man kan väl bäst karakterisera EU och dess föregångare som en sarkofag över tredje riket. Att det sedan skulle säljas in som fredsprojekt är en annan sak. Det hör till politikens sfärer. Carl Bildt med Ingvar Carlsson som hjälpreda visste allt detta (kanske inte Carlsson). Men nu gällde det att till varje pris få in Sverige i processen. Som Bildt så riktigt konstaterade:”det gäller bara att till varje pris komma med; sedan går det av sig själv”. Ungefär som peristaltiken hos ormen. Den nyliberala kursen mot ökad centralism och överstatlighet är fastslagen i gällande fördrag och lagar. Att tro att detta kan ändras ”inifrån” är naivt! Det spelar naturligtvis ingen roll vad man röstar på. Att rösta tjänar bara till att ge legitimitet åt denna cirkus.
En bra förklaring om hur det fungerar, det är svårt att släppa kanten på köttgrytan.
37 minuter in i videon.
https://youtu.be/6zHIUnA71Vk?t=2209