NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. ”År 2006 mådde jag så psykiskt dåligt och hade gjort så under en väldigt lång tid, att jag var beredd att göra vad som helst för att få lindring av mina besvär.” Det skriver Carina Lundgren som blev övertygad om att ECT-behandling är en ”mirakelmetod” mot depression. Istället blev hon skadad för livet medan myndigheterna ignorerar de dåliga resultaten av ECT.
Text: Carina Lundgren. Artikeln har tidigare publicerats i TV Helse | Temabild: Depression och minnesförlust. Foto: ShiftGraphiX. Licens: Pixabay.com (free use). Kvinnan i fotot är inte samma som skribenten.
Min läkare på Psykiatriska öppenvårdsmottagningen kom med förslaget att jag skulle få ECT-behandlingar. Jag blev väldigt lättad och kände att nu äntligen kommer jag att bli hjälpt. Min dåvarande läkare var väldigt förstående och förtroendeingivande, men givetvis var jag orolig att ECT inte skulle hjälpa mer än de otaliga mediciner jag hade prövat.
Jag fick, som jag uppfattade det, garantier för att ECT skulle hjälpa. Det var en ”mirakelmetod” mot depression. Det kändes ju lite oroande att få elstötar genom hjärnan, men läkarna försäkrade att den enda biverkan som kunde uppstå var tillfällig, övergående minnesproblematik.
Ingen förbättring – bara försämring
Jag var inskriven på sjukhuset under veckorna. På helgerna hade jag permission och då fick jag vara hemma med familjen. Jag orkade inte så mycket hemma, men det var ju givetvis skönt att få umgås med mina barn, som jag saknade enormt under veckorna.
Det var ECT-behandling på morgonen, måndag, onsdag och fredag. Efter de första behandlingarna hade jag inget större hopp om att detta skulle hjälpa, men jag var beredd att fortsätta. Jag blev allt mer orolig efter varje omgång, eftersom jag inte kände någon förbättring.
Efter några behandlingar upplevde jag minnessvårigheter och det påverkade min förmåga att tänka klart. Personalen hävdade att det var normalt och skulle snart gå över. När jag hade fått 9 behandlingar och ingen förbättring hade uppnåtts, avslutade man terapin och satsade istället på olika antidepressiva mediciner.
Två år senare, hösten 2008, var det dags igen. De medicinkurer jag fått under dessa två år hade inte hjälpt nämnvärt och jag mådde nu lika dåligt igen. Jag hade samma läkare som tidigare som nu på nytt rekommenderade ECT. Man planerade nu för 15-20 behandlingar samt uppföljnings-ECT efter det. Trots flera behandlingar ingen förändring. Efter 20 behandlingar avbröts ECT. Ingen förbättring hade då upplevts.
Minns ej ansikten, kan inte fokusera eller läsa normalt, saknar närminne och äldre minnen
Nu är det 10 år sedan jag fick min senaste ECT. Den kortvariga, övergående minnesförlusten finns fortfarande kvar. Jag har börjat arbeta igen på min gamla arbetsplats, som sekreterare på ett större företag med mycket kundkontakt.
Jag har svårt att göra ett bra jobb. Koncentrationssvårigheterna gör att jag inte kan fokusera på en uppgift. Jag känner inte igen människor och har stora problem med att koppla namn till ansikte.
Människor runt mig börjar ju undra vad som är fel på mig, eftersom jag inte kan hålla koncentrationen vid ett vanligt samtal. Minns inte på eftermiddagen vad vi pratade om på förmiddagen. Jag kan helt enkelt inte sköta mitt arbete och distanserar mig från kollegor.
Jag kan inte läsa en bok eftersom jag inte kan fokusera. Jag skulle kunna se samma film om och om igen eftersom jag aldrig minns vad som händer. Min sambo får ständigt frågor om jag har gjort det, varit där eller när något hände.
Det är oerhört svårt med att sakna närminne. Det gör vardagen väldigt problematisk. Jag saknar dessutom flera år av mitt liv. Min yngste son föddes 2002 och det minns jag inte. Resor som vi varit på är helt borta.
Ansvariga myndigheter ignorerar
Allt känns helt främmande hur mina anhöriga än försöker berätta för att jag ska minnas. Allt detta leder till en otrolig skam. Det i sin tur ger ångest, ångest för att jag inte fungerar. Och det är något jag tvingas leva med, för all framtid.
Jag har tagit upp mina besvär med min kontaktperson i vården och med läkare. Ingen tar det på allvar. Jag har anmält mina problem till LÖF, men fått avslag.
Ingen jag pratat med inom vården vill ställa upp och erkänna att ECT ger bestående men. Är jag ett undantagsfall? Med tanke på det kontaktnät jag har med andra ECT-patienter så är jag övertygad om att jag inte är det. Vi är många.
ECT ges fortfarande till barn, gravida, äldre och under tvång, förutom till alla andra patienter som mår psykiskt dåligt. Detta är fruktansvärt men görs på uppmuntran av Socialstyrelsen. Trots att det finns bevis för att bestående skador existerar fortsätter detta. Trots all information om skador förespråkas ECT av läkare, som dessa människor med psykisk ohälsa litar fullständigt på.
Detta måste få ett slut!
Text: Carina Lundgren
Relaterat
