NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Journalist: Dagens feminister saknar samhällsanalys och har istället lierat sig med makten, rättsväsendet, forskningen och media. Nu har vi en historielös feminism som strävar efter att göra män till sexbrottslingar, som diskuterar Rutavdragets vara eller inte vara och att flickor inte får ha rosa.
Text: Helene Bergman (Bergmanhelene.com), journalist, författare, fotograf och föreläsare. Hon var en av profilerna i det legendariska kvinnoprogrammet Radio Ellen i Sveriges Radio. | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2012-02-01 | NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln.
Hur kunde den sexuella och feministiska revolutionen på 1960-talet förvandlas till en förtryckande maktapparat på 2000-talet, där våra män och söner utmålas som potentiella våldtäktsmän och kvinnor som dumma våp?
Då var det en berättigad kamp för kvinnors lika värde och möjlighet. Nu är det en historielös feminism som strävar efter att göra män till sexbrottslingar, som diskuterar Rutavdragets vara eller inte vara och att flickor inte får ha rosa. Trots att Statistisk årsbok för Sverige 2012 visar att kvinnor fortfarande tjänar betydligt mindre än männen. Att kvinnor fortfarande lägger mer tid på hemarbetet än vad männen gör.
Men dagens feminister verkar sakna samhällsanalys och har istället lierat sig med makten, såväl rättsväsendet, forskningen som media. Det är en feminism som försöker få dagens unga kvinnor att agera som om de inte har något inflytande trots att de har såväl den sexuella som ekonomiska friheten att ta makten över sitt eget liv eftersom de kom till ett, så gott som, dukat bord.
Det var på 60-talet den sexuella frigörelsen kom tillsammans med kravet på att kvinnor måste kunna försörja sig själva. Två förutsättningar för att kvinnor skulle ha möjlighet att ta ansvar för sina egna liv. Vi 40-talister uppfostrades i en värld av romantik och blev vuxna i ett totalt sexualfixerat samhälle. Vi växte upp i ett samhälle, där våra mödrar arbetade halvtid för att få s.k. nålpengar. Men de flesta var hemmafruar. Papporna såg vi inte mycket till. De jobbade och engagerade sig i samhället. Några dagis fanns inte. På sin höjd lekskolor, där barnen kunde vara tre timmar om dagen.
När Beatles, Rolling Stones och mellanölet kom var vi tonåringar och livrädda för att bli med barn eftersom det inte fanns några p-piller. Abort var inte heller tillåten i Sverige, men i Polen. Först 1975 blev aborten fri i Sverige. Skräcken att bli med barn var större än rädslan att säga nej till killen som ville ligga. Att bli med barn var oerhört skambelagt och det sociala trycket var enormt.
P-pillret godkändes i Sverige 1964, då var jag 18 år. Hela min tonårstid bestod av rädslan för att bli med barn. Kondom, javisst! Men ack så pinsamt, därför att det sexuella klimatet var inte alls så öppet som nu. Men när vi kunde äta p-piller försvann också rädslan att bli med barn och förbyttes i lust och experiment. Den sexuella revolutionen i slutet på 60-talet, innebar till en början ett sexuellt bejakande av den kvinnliga sexualiteten. Böcker skrevs som ”Våra kroppar, våra jag.” Bh:ar slängdes, den kvinnliga orgasmen hyllades, byte av partner tilläts och porren blev fri.
Då hände något! Jungfrun måste kunna skiljas från horan. Feminismen har i grunden alltid handlat om den kvinnliga sexualiteten, där kvinnor tagit sig den självklara rätten att definiera den – på gott och ont. Den sexuella grenen av feminismen utvalde sig själv till moralens väktare och har fortsatt på den vägen fram till idag, då män utmålas som potentiella våldtäktsmän och kvinnorna med sin sexuella frihet som offer.
Men problemet är att kvinnor inte är särskilt tillåtande mot sina medsystrars sexualitet, därför har feminister alltid velat kontrollera den, under täckmantel av något annat. Precis som religioner och det patriarkala samhället gjort i alla tider. Riktiga feminister, läs ärbara kvinnor, började klä sig i velourkläder och fotriktiga skor, slutade sminka sig och lät håret försvinna i huvuddukar. Allt för att inte betecknas som sexobjekt utan som hjärna. Den kvinnliga sexigheten och flirten med män förbjöds inom feminismen. Barn fick vi föda, men ligga med män var inte längre så populärt. Vi kunde inte ens tala om det.
Allt för att inte kunna bli beskyllda för att vara horor utan hjärna, men kvinnor med hjärna, fast utan sexualitet. Det var Kampen och Saken som överskuggade allt – då! Kampen om makten med männen i samhället och i familjen. Under parollen ”Gråt inte kämpa!” gick vi ut i kvinnokamp, övertygade om att även männen skulle få glädje av vår frigörelse.
Vi började jobba och försökte fixa barnomsorg åt de barn vi själva valt att föda. Vi tröttnade på att vänta och gick ut på gatorna och skanderade: ”Ropen skalla, daghem åt alla!” Vi började ställa krav på våra män att de skulle dela på hälften av hushållsarbete och ta hand om barnen lika mycket. Vi kämpade på alla plan såväl hemma, som på jobbet och i politiken. Vårt livspussel gick inte ihop, men vi gav oss inte. Kvinnoredaktioner startades i medierna. Själv jobbade jag på Sveriges Radios kvinnoprogram Radio Ellen, som var ett utmärkt program och en viktig feministisk opinionsbildare, där kvinnor såväl nationellt som internationellt fick komma till tals. När FN:s kvinnokonferens hölls i Nairobi 1985 sände vi direkt hem till Sverige. Vi tog upp surrogatmödraskap, provrörsbefruktning, organexport, kvinnors arbete mm.
Men där odlades också myterna om att kvinnor skulle vara mer fredliga än män, att kvinnor var mer solidariska än män, att kvinnor på det hela taget skulle vara godare än män. Så hände något igen. Den fria feminismen kidnappades i slutet av 1980-talet; avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.
Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre den patriarkala statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser.
Det som hela tiden har saknats är den berättigade kritiken av feminismen. Den saknas fortfarande. Kritiska artiklar kommer inte in i traditionella medier. Där har dagens feminister slagit fast vad som är politiskt korrekt att diskutera. Detta har cementerat feminismen, vilket innebär att vi nu fått ett slags maktmatriarkat som ersatt det tidigare patriarkatet. En samhällsordning som gav fäder och äldre män en institutionaliserad makt över kvinnor, barn och yngre män.
Nu har könet i maktsfären bara bytts ut. Att ersätta en maktideologi med en annan är ingen lösning för att få goda relationer mellan män och kvinnor.
Text: Helene Bergman (Bergmanhelene.com)
