DEBATT. Det är ingen nyhet att politisk korrekthet (PK) kan beskrivas som en religion, en lära med nya trossatser, som inte bygger på vetenskapligt verifierbara data, utan på politiska värderingar. Nu rör det sig om en identitetspolitik, med sikte på feminism, HBTQ, ett motstånd mot auktoriteter, en relativ syn på vetenskap, en kulturpolitik där allt ses som konst och så vidare.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. | Kollage av NewsVoice sammansatt av bilder från VideoBlocks.com och Crestock.com
Märkligt nog har den nya PK-religionen även tagit ett snubblande steg mot det globala. Detta märks i en kamp mot koldioxid, mot världsomfattande fattigdom och mot kärnvapen. Om allt detta har jag tidigare skrivit. Den nya dogmatiken kan jämföras med en religion. Det finns nämligen flera intressanta gemensamma mönster hos religiös dogmatik och PK-ism.
Frälsning för troende
Liksom kristendomen är den nya läran individuell i den meningen att frälsning utlovas för den troende. Den bygger också på en helhetssyn i och med att en ny samfälld gemenskap utlovas för den troende församlingen. Det unisona draget är viktigt. Det bygger på en gruppering i vi och dom, dvs de troende och de förtappade. Att enbart ifrågasätta PK-budskapet är således något allvarligt. Det är ett angrepp mot gemenskapen, varom mera snart.
Ovetenskap
All religion appellerar till människornas känsloliv. I centrum står påståenden som inte baseras på fysiska eller biologiska data, utan i stället måste byggas under med politiska eller sociala konstruktioner. Teser som ”att alla människor har lika värde” eller ”att män och kvinnor är lika” är exempel på dogmer som inte baseras på förnuft, utan på politiska värderingar om hur den troende bör uppfatta verkligheten. Rent faktiskt har vissa individer (såsom exempelvis brottslingar) inte större samhällsvärde än andra. Vidare har män och kvinnor delvis olika biologisk konstitution, något som inte bara syns på ett kroppsligt plan, utan också i mentala skillnader rörande benägenhet till våld eller bråk samt en vilja till sammanhållning eller fridfull gemenskap.
Biologiska skillnader vill den nya dogmatiken dölja genom kvasivetenskapliga resonemang om samhällsstrukturer. Det rör sig om osynliga krafter, som från ovan sägs styra individernas liv. I själva verket rör det sig enbart om önskningar eller i bästa fall om val som människor gör med en viss statistisk regelbundenhet.
Känslosamhet
En känsloattityd präglar alltså PK-ismen. Detta syns på flera vis. Ett viktigt exempel är det ökade bruket av psykologi som förklaring till mänskliga relationer. Genom att försöka finna mönster i människors hjärnor – en i hög grad svårutgrundlig källa – kan en mångfald samhällsproblem vinklas dit analytikern själv önskar.
Ett annat mycket aktuellt exempel är tilltagande försök att belägga vissa beteenden med skuld. I diskussionen om den yttre miljön talas således numera om såväl flygskam som skam med att sätta barn till världen.
Prästerskapsintresse
Alla religiösa system har sina präster. Dessa kopplas i allmänhet till samhällsmakten. Det är prästerna som utvecklar dogmatiken. Denna roll delar nationens politiska elit med majoriteten av landets journalister. Politikerna väljer de strategiska frågorna och journalisterna står för det dagliga predikandet. Mediehusens koppling till de dominerande partierna är den bakomliggande förklaringen. En annan är att landets skrivarseminarier lockar till sig elever med en viss typ av vänsterengagemang (som de idogt vidareutbildas i).
Kamp mot oliktänkande
Prästerskapets roll är förstås att trumfa igenom sin lära. Detta sker med stor iver i vårt land.
Motståndarna beskrivs i nedsättande ordalag. Deras motiv ifrågasätts. De buntas ofta samman och åsätts stämpar i stil med ”högernationalister” eller personer ”med rötter i nazismen”.
Det är svårt för mig att belägga, men ändå uppenbart, att en form av medial svartlistning sker av personer, som ifrågasätter den nya PK-dogmatiken. Det främsta beviset är att flertalet kritiker och internetbaserade tidningar med många tusen dagliga följare knappast alls uppmärksammas av de stora mediehusen, såsom exempelvis hos SR/SVT, Bonniers eller Schibsteds. Det är enkelt att förstå. Ideologiska organisationer vill ogärna göra motståndarens röst hörd.
Själva existensens av denna hårda ideologiska styrning av Sverige är oroande. Nationen framstår som avsevärt mer centraliserad idémässigt än våra grannländer.
Mest oroande är tecken som finns på en hårdnande svensk attityd mot dem som ifrågasätter PK-ideologin. Såvitt jag förstår bör en svensk regeringschef mana till öppen debatt, men Sveriges statsminister har flera gånger upprepat att man måste motarbeta dem som ifrågasätter inslag i nationens stora medier.
Journalistens yrke framställs närmast som fritt från klander. Talet om ”fake news” ges också en tydlig bäring mot dem som motarbetar PK. Detta händer trots att de etablerade medierna – i sin iver att presentera det rätta budskapet – dagligen ger prov på falska nyheter.
Jag är uppriktigt bekymrad över den svenska utvecklingen. Makthavarnas vilja att bevara sin ställning går att förklara i termer av en framväxande klass av yrkespolitiker. Journalistkåren framstår som deras transportkompani.
De män och kvinnor som i egenskap av ”den tredje statsmakten” satts att bevaka regering och riksdag gör inte detta ens med kvarts maskin.
Mest maskinkraft går åt för att bedöva eller muntra upp läsare och lyssnare med olika typer av underhållningsinslag. Avsevärd energi förbrukas på att försvara den officiella ideologin och göra den mer smaklig för nationens konsumenter av medier. Kanske är det detta som ska kallas mediesamhällets logik?
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)
