Christer Nilsson (1941-) är historiker och författare (6 böcker), ledarskribent och recensent av facklitteratur. Han har skrivit för Läkartidningen, Axess, Ale - Historisk tidskrift, Finsk tidskrift, Expressen, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Östgötacorren, Borås tidning och 
DEBATT. Regeringen kallar sig feministisk, ”…men den feminism vi ser i dag är extrem och sekteristisk och ser mannen som sin fiende som ska bekämpas om makten”, skriver Christer Nilsson. Denna ideologi fostrar män att ta på sig en kollektiv skuld för patriarkatets försyndelser, anser Nilsson.
Text: Christer Nilsson, historiker
Vi har i dag en statsfeminism. På 1960-talet var det en berättigad kamp för kvinnors jämställdhet. Kvinnor skulle kunna utbilda sig och få ett bra jobb, med samma lön som män – för samma arbete, men fortfarande tjänar de mindre och lägger mer tid på hemarbete.
Sveriges regering kallar sig stolt feministisk och då handlar det om att säkra röster. Många kvinnor gillar feminism, alltså kallar sig regeringen feministisk, men den feminism vi ser i dag är extrem och sekteristisk och ser mannen som sin fiende som ska bekämpas om makten.
Det är inte särskilt länge sedan Feministiskt initiativ (F!) tillkännagav att ”halva mänskligheten är som talibaner och ska omskolas” (Gudrun Schyman). Hur kunde 1960-talets sexuella och feministiska revolution förvandlas till en förtryckande maktapparat på 2000-talet?
Dagens feminister verkar sakna samhällsanalys och har i stället lierat sig med makten, såväl rättsväsendet, utbildningen, forskningen som media. Det är en feminism som försöker få unga kvinnor att agera som om de inte hade något inflytande trots att de har såväl den sexuella som ekonomiska friheten att ta makten över sitt eget liv, eftersom de kom till ett så gott som dukat bord.
Den som ska bekämpas är då den vite heterosexuelle mannen – och att diskriminera denne är helt okej och det kallas därför inte rasism eller sexism. Denna feminism fostrar också män att huka sig och ta på sig en kollektiv skuld för patriarkatets försyndelser. De kämpar inte emot.
Denna elitfeminism lever med illusionen att man har en mycket skrämmande och farlig fiende – patriarkatet med sin våldtäktskultur. Det förvånar därför inte att man arbetar för kärnfamiljens upplösning. För dem är en skild kvinna en lycklig kvinna och en ensamstående kvinna med barn lever ett bättre liv, än om hon lever med en man.
Konstigt nog intressera sig inte svenska elitfeminister för det växande kvinnoförtrycket heders-våldet och-morden som är ett resultat av islamiseringen av våra förorter.
”Männens tid är över”
Den som inte bejakar den feministiska retoriken riskerar att råka illa ut: alla är ”patriarkatets offer” – kvinnor, homosexuella, invandrare och etniska minoriteter. Propagandabilden av män som potentiella våldtäktsmän och hustrumisshandlare sprids på alla nivåer, också av statliga organisationer.
Männens tid är över. Det var en ond tid. Nu måste kvinnorna få ta vid. Den manliga aggressiviteten får stå tillbaka för omvårdnadsprincipen. Det är inte längre testosteron som gäller utan östrogen.
Men det går inte att komma förbi att sexuallivet handlar om att göra barn och att både kvinnor och män behövs. Eller med andra ord: heterosexualitet och familjebildning är naturligt och nödvändigt för alla livsdugliga samhällsbildningar. Politiker, stats- och elitfeminister som tror att människan är fri att bygga ett samhälle på någon annan grund har tappat kontakten med verklighet och livsvillkor.
Text: Christer Nilsson, historiker
Jämlikhet kontra jämställdhet. Är begreppen ens förenliga?
Begreppet jämlikhet kan definieras som “att ingen skall särbehandlas pga. kön, ras, religion etc.” Här skall alla människor behandlas lika, oavsett om man är man, kvinna, europé, afrikan, kristen, muslim etc. Här skall endast ens personliga kvalifikationer vara avgörande vid exempelvis jobbansökningar mm.
Hur skall man då definiera begreppet jämställdhet? Här verkar ett underliggande axiom vara tanken att alla människor “de facto” är lika och att alla de skillnader som finns mellan olika grupper av människor idag, har sin bakgrund i både nutida och historiska ojämlikheter. Här använder man exempelvis olika “genusteorier”, dvs. teorier om ett “socialt kön”, för att förklara huvuddelen av de skillnader som idag finns mellan män och kvinnor.
Om man utgår ifrån tanken att alla människor “de facto” är lika och att de skillnader som idag finns mellan olika grupper av människor, endast har historiska och sociala orsaker, så kan man enkelt mäta hur långt jämställdheten har kommit i ett samhälle med hjälp av statistik. Är någon grupp av människor underrepresenterade i något sammanhang, så måste det, enligt detta synsätt, bero på nutida och historiska ojämlikheter. Enligt detta resonemang så blir kvotering och positiv särbehandling, helt logiskt, legitima verktyg för att utjämna dessa ojämlikheter och på så vis snabbare uppnå ett helt jämställt samhälle.
Nästa steg i detta synsätt, kan vara att förklara de skillnader i ekonomiska förutsättningar som finns mellan olika individer och grupper. Beror dessa skillnader i ekonomiska förutsättningar också på nutida och historiska ojämlikheter? Bör dom också utjämnas med hjälp av kvotering och positiv särbehandling?
Här kan man bara konstatera att jämställdhet med hjälp av kvotering och positiv särbehandling, är direkt oförenlig med jämlikhet, då faktisk jämlikhet innebär att man inte särbehandlar människor på grund av kön, ras eller religion. Att blanda ihop de bägge begreppen jämlikhet och jämställdhet i samma andetag, ungefär som om att dom betyder samma sak eller ens är närbesläktade, är gravt missvisande. Begreppet jämlikhet har sina rötter i liberala tankegångar emedan begreppet jämställdhet stammar ur kommunistisk och feministisk ideologi. Begreppen jämlikhet och jämställdhet är, möjligen bortsett från i en ideal teoretisk utopi, lika oförenliga som ideologierna liberalism och kommunism.
Jag har läst alla dina nyligt inkomna kommentarer till olika artiklar och måste bara uttrycka hur jävla befriande det är med människor som har ordning på intellektet.
Hur kan “jämställdhet” ha upphöjts till en allt annat överordnad norm?
Att begreppet “jämlikhet” är upphöjt till en allt annat överordnad norm i ett modernt demokratiskt samhälle, anser jag vara självklart. Ingen människa skall väl särbehandlas pga. kön, ras eller religion? Eller? Att feminismen och dess paradbegrepp “jämställdhet” nu verkar ha upphöjts till en allt annat överordnad norm i alla delar av samhället är både djupt oroande och står i skarp kontrast till ett jämlikt samhälle. Feminismen, som ursprungligen och med rätta kämpade för ett jämlikt samhälle, att kvinnor inte skulle särbehandlas på grund av sitt kön, verkar nu ha övergivit tanken om jämlikhet och istället anammat den socialistiska doktrinen om jämställdhet. Här verkar tanken vara att en stark statsapparat, med feminism och jämställdhet som politiska ledstjärnor, skall omfördela samhällets resurser med hjälp av skatter och subventioner, så att ingen grupp i samhället växer sig “starkare” än någon annan. Med hjälp av verktyg som Statistiska Centralbyrån, kvotering, positiv särbehandling, genusteorier mm, så försöker man genom “social ingenjörskonst” utjämna de skillnader som idag finns i olika avseenden, mellan olika grupper av människor i samhället. I feminismens fall mellan kvinnor och män. (Att pendeln sedan i verkligheten, i många avseenden, har slagit över lite för långt, verkar man av någon anledning fullständigt ignorera). Här kan man bara konstatera att feminismen idag, har vänt ut och in på den ursprungliga tanken om jämlikhet, genom att anamma det socialistiska begreppet jämställdhet, vilket i verkligheten, i sig själv förutsätter att människor särbehandlas på grund av just kön, ras eller religion. Att man sedan har lyckats driva denna feministiska tes om jämställdhet, så långt att den upphöjts till en allt annat överordnad norm i hela det svenska samhället, kanske tyder på att den faktiska “könsmaktsordningen” är en annan än den feministerna hävdar.
Liberal feminism?
Liberal ideologi förespråkar individualism, jämlikhet, frihet och integritet samt rättssäkerhet. Individualism innebär ett erkännande av att människor faktiskt är olika och att individen har rätt att leva sitt liv utifrån sina egna preferenser, i så hög utsträckning som möjligt. Jämlikhet innebär att ingen, trots att vi erkänner att vi är olika, skall särbehandlas på grund av dessa olikheter. Frihet och integritet innebär att individen, inte skall styras och regleras i detalj av kollektivet, dvs. av staten och dess myndigheter. Rättssäkerhet innebär att individen, genom rättsprinciper som “likhet inför lagen”, “oskyldig till dess motsatsen bevisats”, “bortom allt rimligt tvivel” samt “hellre fria än fälla”, skall skyddas från rättsövergrepp från statens och myndigheternas sida.
Feministisk ideologi är ett särintresse som i huvudsak förespråkar kollektivism, jämställdhet och rättstrygghet. “Mainstream” feminismen betonar i huvudsak likheterna mellan människor och menar att de skillnader vi idag ser mellan könen, har historiska och sociala orsaker. Denna syn manifesteras främst genom olika “genusteorier”, dvs. teorier om ett “socialt kön”. Kollektivismen innebär här att man genom en stark stat, får en plattform för att kunna utjämna dessa “genusrelaterade” skillnader. Jämställdhet innebär här att man med hjälp av statistisk, kan omfördela samhällets resurser (skatter och subventioner), så att eventuella skillnader mellan könen i något avseende kan utjämnas. Rättstrygghet innebär här att man med utgångspunkt i statistiskt signifikanta skillnader mellan könen vad gäller våld och övergrepp, vill införa särlagstiftning för att på så vis kunna freda det underrepresenterade könet.
Den intressanta frågan mot denna bakgrund, blir här hur man som “liberal feminist” hanterar de inneboende konflikterna mellan begreppen “individualism och kollektivism”, “jämlikhet och jämställdhet” samt “rättssäkerhet och rättstrygghet”? Det känns här som om att de bägge -ismerna, liberalism och feminism, står i direkt ideologisk motsatsställning till varandra. Finns det ens ideologiska förutsättningar för att överhuvudtaget kunna kalla sig liberal feminist?
Vad vill egentligen dagens statsfeministiska matriarkat? Vill dom ha ett jämlikt samhälle, där ingen särbehandlas pga. kön, ras eller religion? Eller vill dom något annat? Det var väl jämlikhet som kvinnorörelsen ursprungligen kämpade för? Att kvinnor inte skulle särbehandlas, bara för att dom var just kvinnor? Man kämpade med rätta för kvinnlig rösträtt och mot särlagstiftning och annan diskriminering av kvinnor. Men vad vill dom idag, när dom ursprungliga målen i huvudsak har uppnåtts?
Idag har statsfeministerna bytt ut ordet jämlikhet mot ordet jämställdhet. Orden låter lika och används ungefär som om att dom betyder samma sak. Häri ligger paradoxen! Om man med jämställdhet menar en kvantitativ jämställdhet, dvs. att en riktig jämställdhet är uppnådd först när vi har en 50-50 fördelning mellan könen, inom alla yrken, poster, tillsättningar mm, så förutsätter det att dom nuvarande skillnaderna mellan könen, ifråga om exempelvis yrkesrepresentation, enbart har historiska orsaker. Om så inte är fallet, så måste man särbehandla och kvotera, för att kunna uppnå jämställdhet. Här står jämställdhet i direkt motsatsställning till jämlikhet. Här står kraven på ”lika utfall” i strid med kraven på ”lika spelregler”, om det finns relevanta skillnader mellan könen.
Att statsfeministerna här ser det som en självklar nödvändighet att särbehandla och kvotera, för att uppnå denna kvantitativa jämställdhet, visar både att dom inte är intresserade av jämlikhet i sig, men även att dom inte ens själva tror på att det inte finns relevanta skillnader mellan könen. Att feministerna inte är intresserade av jämlikhet i sig, behöver inte vara en paradox, då feminismen till sin natur är ett rent särintresse. Feministerna kämpar uteslutande för kvinnors rättigheter och att hävda att feminismen kämpar för ”verklig jämlikhet”, är ett rent hyckleri.
Jag tycker att dagens feminism är en enda stor soppa där de manliga feministerna är fler än de kvinnliga. Detta har fått mig att fundera över vilken den sanna andemeningen är. Vad vill dessa män åstadkomma? Feministiska kvinnor tappade sin kvinnlighet när de gick in på den manliga vägen och uppvisar total avsaknad av empati, kärlek, ömhet, lyhördhet och förståelse. De kanske till och med saknar ”det” som gör dem attraktiva för riktiga män. De verkar inte ens bry sig om sina egna familjer längre.
Hur många kvinnor attraheras av män som klär sig i knytblus och fittmössor? Hur många män attraheras av kvinnor som hatar vita män och ser dem som potentiella handlingsförlamade stackare som praktiserar munyoga?
Kvinnor och män är lika viktiga och bidrar på olika sätt. Från norr till syd, från öst till väst så styr dock män över den här planeten, och kommer alltid att göra. Det är känsligt, och jag menar det inte som något nedlåtande. Anledningen till den manliga dominansen samt uppkomsten av t.ex uppfinningar som kommer mänskligheten till nytta (och viss onytta) anses ofta bero på 2 saker -testosteron, logik och linjärt tankesätt kring problemlösningar. Visserligen anses dom mest korkade på bred front också vara män. Feminism är dock helt riktigt en pseudokonstruktion riktad mot kvinnan designad för att så split mellan könen. Detta för att erhålla full beskattning från befolkningen, samt att singelhushåll måste låna mer, ersätta föräldrarskapet med stat, skola etc. ”Torches of Freedom” är ett mkt bra exempel på hur män med feminism utmålas som fiende/hinder för att får kvinnor att börja röka.
Feminister är inte på kvinnans sida, det är en pseudokonstruktion som är styrd för att förstöra samhället ytterligare. Tyvärr förstår inte, de som kallar sig feminister, detta att de är hantlangare till sin egen undergång.
Vilken suverän beskrivning, känner mig utstött som kvinna för att jag gillar min .man!
Tack för en mycket bra artikel om det naturliga livet, och det feministiskt sjuka allternativet som odlas idag.
Man kan inte annat än att göra vågen för denna artikel! Tack Christer!