NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. På nationaldagen tog statsminister Stefan Löfven tillfället i akt att informera medborgarna om att det var väldigt lite som var bättre förr. Vad vi i själva verket ska fira är hur mycket bättre allt är nu, jämfört med den tid då en fjärdedel av befolkningen valde att emigrera på grund av fattigdom, svält och orättvisor.
Text: Bitte Assarmo | Artiklen har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
Ur den aspekten har Löfven rätt. Samtidigt är det ett försåtligt budskap han kommer med. När man tar del av vad han säger kan man, om man inte vet bättre, få uppfattningen att alla som ifrågasätter dagens Sverige vill vrida klockan tillbaka till tiden före allmän rösträtt. Men så är det naturligtvis inte. Det finns nämligen ett Sverige mellan emigranternas och dagens. Ett Sverige där man kunde lämna ytterdörren olåst, slapp vara rädd för skjutningar och terroristdåd, och kunde låta barnen promenera ensamma till skolan utan att behöva oroa sig för att de skulle bli misshandlade, rånade och våldtagna på vägen.
Det är det Sverige de allra flesta människor syftar på när de säger att det var bättre förr.
Det här förstår naturligtvis var och en som har en hyfsad tankeförmåga, och det förutsätter jag att statsministern har. Därför måste jag anta att han helt enkelt är ohederlig, när han skamlöst låtsas att medborgare som uttrycker längtan efter en annan tid vill ha tillbaka Fattigsverige.
Det betyder naturligtvis inte att allt var bättre förr. Men det är faktiskt fullt möjligt att tycka att vissa saker var bättre förr och att andra saker inte var det. Det är dessutom helt legitima åsikter, och att statsministern väljer att avfärda dem så kategoriskt visar på ett opassande förakt för medborgarna.
Själv är jag exempelvis mäkta förtjust i dagens teknik. Att arbeta på en dator istället för den gamla Haldamaskinen, som jag hade när jag började skriva noveller som tonåring i mitten av 1970-talet. Att, via streamingtjänster, kunna se i princip vilka filmer och serier jag vill, när jag vill. Att få tillgång till en hel värld av musik via Spotify. Att kunna ringa till vännerna på andra sidan Atlanten gratis via Skype.
Det jag däremot saknar med det Sverige som nu är borta är sådant som jag tidigare nämnt. Den olåsta ytterdörren, barnens oövervakade promenad till skolan, frånvaron av våldsamma vapenbrott och dödlig terror. Jag saknar vetskapen om att ambulansen skulle komma om någon blev sjuk, och att det bara tog ett par minuter innan polisen kom om något hände. Och ja, jag saknar den tid då sjukhusens akutmottagningar inte ståtade med stora plakat där det står att allt våld polisanmäls.
Det där sista saknar jag jävligt mycket, faktiskt. Varenda gång jag kommer till akuten – vilket är oftare än jag skulle önska, eftersom jag har en stundvis svårbehandlad astma – slås jag av det orimliga i att de där skyltarna alls behövs. För de sitter ju där på förekommen anledning, skrämmande nog.
Det gäller sannolikt även skyltarna som informerar om att endast ett begränsat antal anhöriga får vara med inne i undersökningsrummet. Lika orimligt det. Man behöver inte vara ett geni för att förstå att det är både störande för vårdpersonalen, och riskabelt för patienterna, om hela familjen trängs i ett litet undersökningsrum.
Och att det skulle vara köerna som provocerar är bara snicksnack. Köer på akutmottagningarna var det förr också. En kompis till mig satt i sju timmar på akuten i Karlskoga med blodförgiftning en gång i början av 1980-talet. Det var aldrig någon risk för hennes liv, men särskilt kul var det ju inte att sitta där. Men inte var det någon som började veva med armarna och hota personalen för den sakens skull. Man gjorde inte så förr i tiden, helt enkelt, åtminstone inte i den utsträckningen att sjukhusledningen behövde sätta upp skyltar och plakat. Om det hände så var det undantag, och så sällsynt att ingen ens kom på tanken att det behövdes information om att det var fel.
Ja, jag saknar det Sverige. Saknar det så det värker i hjärtat. Och det tror jag de flesta gör. Ja, jag tror till och med att statsministern själv skulle göra det, om han levde i verklighetens Sverige. Men från sin tron försöker han istället få medborgarna att tro att våld, otrygghet och en raserad välfärd är ett slags oundvikliga biverkningar av de framsteg som gjorts.
Så är det inte. Det handlar om illa genomtänkt politik i kombination med en bristande respekt för medborgarna. Det borde statsminister Löfven ha talat om på nationaldagen, istället för att jämföra dagens Sverige med 1800-talets.
Text: Bitte Assarmo
