Låt polis och åklagare än en gång utreda omständigheterna kring Heléne Fossmos död och att man främst fokuserar på hur den höga mängden av den smärtstillande substansen Dextropropoxifen (DXP) egentligen tillfördes hennes kropp. Det skriver Ulf Jonasson, doktor i folkhälsovetenskap.
Text: Ulf Jonasson (Jonassonulf.blogspot.com), journalist och forskare som disputerat på hur olika rättsläkarstationer bedömer förgiftningar. | Artikeln har tidigare publicerats 2009-02-26 i Newsmill. Texten återpubliceras med tillstånd av Jonasson.
I dagarna [feb 2009] är händelserna kring Knutby 2004 aktuellare än på länge. En teaterpjäs ges för närvarade på Uppsala Stadsteater, ett seminarium hölls förra veckan på Uppsala Universitet och häromdagen visades den första delen av tre av Karin Svärds film – Vägen hem – på TV4. Det mesta av det ovan nämnda berör Alexandras död, dvs mordet på Helge Fossmos andra fru, och Åsa Waldaus syster.
Jag har dock kommit att främst intressera mig för vad som egentligen hände Heléne Fossmos i december 1999 – hon var som bekant Helge Fossmos första fru. Min främsta ingång till Knutby-händelserna är att Birgitta Jonasson och jag sedan 1994 hade forskat på den smärtstillande substansen Dextropropoxifen (DXP). Det var den substansen som Heléne Fossmo hade i blodet efter sin död.
Under mina forskarstudier – jag disputerade år 2001 vid Nordiska Hälsovårdshögskolan i Göteborg – tillbringade jag min mesta tid på den Rättsmedicinska Institutionen vid Uppsala universitet, där också Rättsläkarstationen – som sorterar under Rättsmedicinalverket – fanns. Det var på den rättsläkarstation som Heléne Fossmo blev obducerad.
Birgitta Jonasson och jag bygger vår mesta forskning på data från den rättsmedicinska verksamheten i vårt land under åren 1992-1996. (Vissa data gäller också åren 1997-1999.) Vår forskning resulterade i två doktorsavhandlingar. Åtta av de vetenskapliga artiklar vi skrev gällde DXP på skilda sätt, och av dessa artiklar är tre aktuella för denna debattartikel, dvs mina synpunkter utgår ifrån vår egen forskning.
I vår omfattande forskning om DXP är det främst tre frågeställningar som jag i min artikel vill belysa. En utförligare presentation av de tre aktuella artiklarna, nr 9,8 och 7 finns här.
- Prevalensen, dvs förekomsten av DXP i rättsmedicinskt material, samt halten av DXP i nämnda material.
- Självmord är sannolikt överrepresenterat och oklara dödsfall underrepresenterat i vårt material.
- Hur bedöms dödssättet – vad gäller dödsfall med anknytning till DXP – vid de olika rättsläkarstationerna?
I vårt material togs 23,691 blodprov, varav DXP återfanns hos 1,782 personer (5,5%) . Av dessa 1,782 betecknades 956 ha haft så hög DXP-koncentration i blodet att personen avlidit av detta. Hos de 1782 fallen – var den genomsnittliga koncentrationen i blodet 1,62 mikrogram/gram av DXP. Den terapeutiska/”normala dosen” vid ”normal” användning av läkemedlet är 0,05 – 0,75 mikrogram/gram. 47 % hade en dos som översteg 0,75, Heléne Fossmos dos av DXP var 2,0 mikrogram/gram, en dos som alltså var många gånger högre än den terapeutiska dosen. Denna dos – 2.0 mikrogram/gram – kan i sig ha varit tillräckligt hög för att förorsaka dödsfallet. Det är alltså ingen dos som en vanlig smärtpatient har.
Det är fastslaget att Helge Fossmo den 20 oktober 1999 fick 100 st Dexofon, ett av de sju DXP-preparat som då fanns i marknaden
Bland de 956 som avlidit till följd av DXP-förgiftning bedömdes 5% (47) vara olycksfall, 57 % (542) fall som suicide samt 38% (365) som oklara, dvs läkarna kunde inte säkert avgöradödssättet. Vid tiden för Heléne Fossmos dödsfall var den obducerande läkaren Lars Eriksson inte bland de mera rutinerade på rättsläkarstationen. Det fanns vid tillfället åtminstone tre rättsläkare som var mer erfarna än Lars Eriksson. I obduktionshandlingar stod:
Undersökningen utfördes vid Rättsmedicinska avdelningen i Uppsala av överläkare Lars Eriksson med biträde av rättsmedicinska assistenten Nils-Olof Hestner. Undersökningsfynden uppvisades för professor Tom Saldeen.
I Domsbilaga 2 från Uppsala tingsträtt – B 73-04, sid 54 – står om Lars Eriksson:
”Han är överläkare och chef för Rättsmedicinalverkets rättsmedicinska avdelning i Uppsala samt specialist i patologi sedan mitten av 90-talet”.
Då Helene Fossmo dog var han ansvarig för obduktionsverksamheten i Uppsala.
I universitetskatalogen för åren 1999-2000 finns Lars Eriksson inte som anställd på Enheten för rättsmedicin, han står som avdelnings läkare på Patologen vid universitetet. I katalogen står vidare ” Aktualitetsdatum för denna katalog är 20 augusti 1999″.
I katalogen för åren 2001 -2002 finns han dock med inom rättsmedicinen – som överläkare, men också som avdelningsläkare på patologen. Hans mail-adress går fortfarande till patologen ”Aktualitetsdatum för denna katalog är 15 januari 2001.
Om Lars Eriksson varit ansvarig för obduktionsverksamheten i Uppsala vore det inte sannolikt att han skulle ha ”behövt” visa upp ”undersökningsfynden” för professor Tom Saldeen, som sedan många år var såväl chef för Rättsmedicinalverkets rättsmedicinska avdelning i Uppsala som den rättsmedicinska Institutionen vid Uppsala universitet.
Min minnesbild är dock att Tom Saldeen fortfarande var chef för rättsläkarstationen, men jag kan minnas fel. Dock var inte Lars Eriksson i dec 1999 ansvarig för obduktionsverksamheten i Uppsala – han var som nämnts – den minst erfarne av rättsläkarna. Däremot var han en erfaren rättsläkare när rättegångarna hölls under 2004. Klart är dock att Lars Eriksson utförde obduktionen på Heléme Fossmo.
De 956 obduktionerna utfördes av totalt 40 läkare. Ett av de mera uppmärksammade resultaten var att i Uppsala bedömdes 73% av obduktionerna som suicide medan endast 33 % i Göteborg bedömdes som suicide. Vad gällde de oklara dödsfallen bedömdes 22% vara oklara i Uppsala medan motsvarande siffra för Göteborg var 66%. Dessa siffror ger anledning till reflektioner. Kan det verkligen vara så stora skillnader mellan såväl de skilda rättsläkarstationerna som hur hur olika läkare gjorde sina bedömningar?
På de sex olika rättsläkarstationerna i landet rådde olika kulturer under vår forskartid, de olika professorerna satte sin prägel på verksamheten på sina respektive orter. Vi upptäckte stora skillnader vad gäller detta, hur dödssättet bedömdes.
Dessa resultat uppmärksammades av Rättsmedicinalverket – i september 1999 – som gav Birgitta Jonasson, som också är leg psykolog och leg psykoterapeut, i uppgift att ytterligare utreda frågan. Hon redovisade sina resultat i rapporten ” PM angående klassifikation av dödssätt vid självförvållad död, med särskild betoning på dödlig förgiftning”.
Den 28 april 2005 träffade jag på BMC – Biomedicinskt Centrum i Uppsala – en mycket välkänd Uppsala professor vid ett seminarium. Han undrade om jag visste om att det inte fanns några tablettrester i Heléne Fossmos magsäck vid obduktionen. Jag försökte förklara för honom att det torde vara omöjligt med tanke på den höga dos DXP som Heléne hade i sig. Hon hade alltså 2.0 mikrogram/gram DXP i blodet. Om en vanlig smärtpatient tar en dos DXP för sin värk brukar dosen inte bli mer än 0.1- 0.3 mikrogram/gram. Vi kan säga att Heléns dos var 6-8-10 ggr den normala dosen, dosen i sig kan ha varit dödlig. Hur kan hon då ha fått i sig sina DXP-tabletter?? Vaginal, analt eller intravenöst – ingen vet?? – eller vet någon eller några????
Marilyn Monroe avled 1962, av självmord som man först antog. Numera är expertisen tämligen övertygad om att hon mördades. Inte heller hos Marilyn Monroe fanns några tablettrester i hennes magsäck vid obduktionen. För hennes del antas det numera att hon tillfördes ett stort antal giftiga sömnmedel till sin kropp via enema/lavemang.
Sammantaget vill jag formulera tre förslag till riksåklagaren:
- Låt polis och åklagare än en gång utreda omständigheterna kring Heléne Fossmos död och att man främst fokuserar på hur den höga mängden av den smärtstillande substansen Dextropropoxifen (DXP) egentligen tillfördes hennes kropp.
- Polis och åklagare bör också beakta genusperspektivet vad gäller en ny utredning om Heléne Fossmos död – att de låter kvinnliga rättsläkare och kvinnliga forskare inom rättsmedicinen ta ställning till obduktion och annat material vad gäller Heléne Fossmos död.
- Var den obducerande läkaren – främst patologen – Lars Eriksson alltför oerfaren i sin nya roll som rättsläkare?
En personlig reflektion
Sedan 1994 var jag alltså knuten till den rättsmedicinska institutionen vid Uppsala Universitet, Birgitta kom något år senare. Mellan åren 1994-1999 (6 år) medverkade vi på läkarstämmorna med 13 föreläsningar och posters. 12 av dessa berörde vår forskning om DXP. Mellan åren 1997-1999 publicerades sex av våra vetenskapliga artiklar – som berörde DXP. Under åren 1994 t o m 1999 var det vår forskning som dominerade på institutionen, vi hade många artiklar publicerade, och det massmediala intresset var periodvis mycket stort.
Med tanke på det ovan nämnda, är det märkligt att varken den obducerande läkaren eller institutionens tillika rättsläkarstationens chef reagerade när de fick ett oklart dödsfall med en så hög DXP-dos i kroppen som Helene Fossmo hade. Det är också märkligt att de två inte högljutt protesterade när de konstaterades att det inte fanns några tablettrester i magsäcken på Heléne Fossmo.
Under rubriken ”Inre besiktning” i det rättsmedicinska obduktionsprotokollet, punkt 42 står: – Magsäcken innehåller cirka 100 ml blodfärgad vätska, inga slemhinneskador eller blödningskällor påvisades i magsäckens slemhinna. Inga tablettrester, ingen doft av alkohol.
Om en person har en så hög koncentration av DXP i blodet och det inte fanns några tablettrester i magsäcken som gällde för Heléne Fossmo är det närmast ett tjänstefel av inblandade och ansvariga läkare att inte larma polisen.
Text: Ulf Jonasson, Jonassonulf.blogspot.com
För vidare information om Dextropropoxifen