ANALYS. Torsten Sandström granskar GALTAN-systemet som delar in de politiska rörelserna i ett land enligt ett skenbart objektivt diagram, men som redan från början innehåller värderingar som höjer den gröna, liberala och socialistiska vänstern över nationalismen.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt.
Jag tror många har hör talas om hur internationella statsvetare försöker att placera in de politiska partierna längs en våg- respektive lodrät axel. Ambitionen är att fördjupa den traditionella, men problematiska, vänster-höger dimension som ritas på den vågräta axeln. Den markerar framför allt partiernas ekonomiska syn.
Den lodräta axeln syftar till en presentation av en politisk rörelses mentalitet i övrigt, dvs i vilken allmän riktning ett partis åsikter eller debatt rör sig. Framför att statsvetare från Göteborgs universitet har i vårt land anammat detta synsätt. Den lodräta axeln har försetts med följande koder:
- GAL står för slagorden Grön, Alternativ och Liberal.
- TAN markerar Traditionell, Auktoritär och Nationell.
Jag tror kanske att läsaren ungefär förstår innebörden i koderna. Svårast är nog alternativ. Men tanken tycks vara att fånga upp nya samhällsrörelser med en kritisk inställning till äldre samhällsvärderingar, för att exempelvis fånga upp HBTQ, globala frågor osv. Redan nu tror jag läsaren börjar inse att problemen tornar upp sig.
Följden blir nämligen att koordinatsystemet skapar en bild av onda och goda idéer, något som flera kritiker redan noterat. De fina tankarna finns där uppe i GAL och ”the bad guys” där nere. Med en sådan start känns det som den upprättstående nya axelns vetenskapliga status börjar svaja. Darrningarna förstärks om man funderar på koden Grön. Vilken politisk rörelse vill inte se sköna skogar och böljande landskap? Frågan är närmast med vilka politiska medel som drömmen ska genomdrivas via stat och enskilda.
Bilden av GALTAN som en politisk sammansvärjning växer fram. Alltså det beprövade tricket bland forskare att via koder, som vid första anblicken framstår som objektiva försöka baka in ett antal personliga politiska värderingar.
Men, säger kanske någon, koden Nationell ger väl en bild av vissa grupper mot andra? Som jag ser den i botten på den fallande axeln är det främst fråga om att peka ut åsikter som är kritiska mot oreglerad invandring och stark tilltro till exempelvis EU och FN. Annars är nästan alla individer nationalister i den meningen att man hyllar det egna landet. I EU-valrörelsen har exempelvis C-partiet använt hårt prosvenska affischer om hur Sörgården ska exporteras till övriga Europa.
Även motsatskoderna Liberal och Auktoritär är problematiska på liknande sätt. Vem vill inte vara liberalt frihetlig? Åtminstone avseende sina egna individuella val. Personer eller partier med sådana vanliga drömmar ser ofta ”den starka staten” som en motståndare. Jag tror ganska få vill se en auktoritär samhällsutveckling, i den meningen att den egna handlingsfriheten begränsas i onödan. Men hör och häpna, S- och framför allt Mp-rörelserna tronar på toppen av GAL-koordinaten!
Politiker från dessa partier vill att en stark stat ska beskatta folket till utmattning. Och göra det svårare för människor att träffas via bil och flyg. För att inte tala om den massiva åsiktspropaganda som de i sträng PK-anda brukar för vad vi ska tänka och göra.
Vi ser alltså att GALTAN-systemet framstår som politiskt humbug. Och ändå presenteras det dagligen av statsvetare och journalister som närapå vetenskapliga sanningar. Som antytts fungerar det som en modern bondfångar-metod. Om jag försöker granska mina egna värderingar så tycks det som jag har åsikter som delvis uppfyller alla kodorden i GALTAN. Hur de nu ska tolkas.
I min värld är höger och vänster trots alla problem en bättre åsiktsmätare. Men klart bättre är att sluta mäta partiprogrammens luriga och skönmålande målsättningar. I stället bör fokus riktas mot innehållet i de faktiska politiska beslut som ett parti på senare tid har röstat för respektive mot.
Vidare funderar jag över om det inte är vettigast om kodordet Stat ställs mot motpolen Individ. Som jag ser den politiska utvecklingen kokar nämligen svensk politik samman till inställningen till statens makt och dess ekonomi. Många offentliga funktioner kan privatiseras. Flera andra kan avvecklas eller åtminstone bantas.
Statens uppgifter bör i huvudsak begränsas till utbildning, försvar, rättsväsende och ett slimmat – men väl genomtänkt – system av sociala bidrag (inklusive pensioner).
För Sveriges del behövs inte mer offentlighet eller politik, utan mindre. Individen, den vanliga medborgaren, måste få större möjligheter att själv via kontrakt bestämma över sin tillvaro (i vid bemärkelse) och sina inkomster.
Enligt min mening har staten Schweiz en på många vis god politisk struktur och stabil ekonomi. Nationens författning är konstruerad så att politiska beslut är tröga att genomföra. Det offentliga möter motstånd. Och ändå erbjuder nationens en välfärd på hög nivå. En metod för att skapa tröghet är folkomröstningar, som i nutid för övrigt är enkla att genomföra via säkra internetlösningar.
Sveriges dilemma är dogmer i stil med ”den starka staten” eller den ”svenska modellen”. Bakom dem döljs en strävan mot individualism och för politikervälde. Under mer än en generations tid har de använts för att göra nationen mer politisk och medborgaren mer maktlös. Offentlig service behövs i en komplex värld brukar svaret bli. Pyttsan, säger jag och pekar ännu en gång på Schweiz.
Text: Torsten Sandström
