DEBATT. Häktningen av en rappare från USA har som bekant medför en intensiv medial debatt. Ett fall av vardagsmisshandel har förpassat en tämligen känd utländsk medborgare till häktet, men knappast på vatten och bröd eller vandringar i avföring och urin som framtonat i debatten. Ändå en hård åtgärd med tanke på den begränsade risken för att personen ska återfalla i brottslighet i vårt land. Åklagarens hantering verkar mest styrd av att visa att en känd rappare inte ska särbehandlas. Argumentet kan kanske tyckas hedervärt, men bara för den som blundar för den massiva särbehandling som sker av tusentals andra kriminella i vårt land.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt.
Jag får åtskilliga mejl om den undfallenhet som polis och åklagare visar flera typer av brottslighet som dagligen pågår i Sverige. Det finns några varianter som är värda en kort kommentar.
Ett exempel är de tusentals personer som vägrats asyl och alltså enligt svensk lag ska lämna landet, men här visar det svenska samhället en härdsmälta värd namnet. Mängder av potentiella kriminella biter sig fast i landet. En betydande andel försörjer sig genom brott eller svartjobb. Det terrorbrott som inträffat på Drottninggatan är bara ett exempel på följderna av de rättsvårdande myndigheternas oförmåga. Och ledande politikers tystnad är ett tecken på att passiviteten har sanktion från högsta ort.
15-årsgränsen utnyttjas maximalt av ungdomsbrottslingar
Ett annat exempel är den svenska oförmågan att sätta ned foten rörande åldersbestämning av invandrare. Det finns ingen gräns på vilka medicinska utredningar och expertbedömningar som måste till innan det svenska maskineriet kan köra igång. Nu gäller det åldern på utländska medborgare som saknar hemvist inom EU. Jag menar förstås att en rimligt snabb och rättssäker åldersbedömning måste ske. Men det svenska systemet favoriserar oärlighet och att identitetskort från hemlandet slängs bort. Än en gång ett utslag av en världsberömd svensk naivitet. I oklara situationer måste enligt min mening principen vara att en utlänning själv har bördan att framlägga bevis för sin ålder. Är experterna oense ska därför beslut fattas att personen ifråga är äldre än 15 år.
Den magiska 15-årsgränsen utnyttjas maximalt av ungdomsbrottslingar. Jag känner till ett knivrån i Blackeberg genom ett gäng invandrare. Medan några av rånarna går till bankomaten med den drabbades plastkort stannar en kvar med kniven mot offrets hals. Brottslingen försäkrar offret med dödsångest att han inte är 15 år och alltså utan risk för påföljd kan skära av halsen.
Ytterligare exempel rör åklagarnas och domstolarnas försiktighet använda sig av häktning beträffande kriminella ungdomar med en ålder omkring 15-års gränsen. En storvuxen kille från Kuba, som nyss begått våldtäkt, släpptes snabbt från polisstationen. Strax därpå deltog han i en misshandel av en ung kille på Lidingö. Under rättegången hånade kubanen offret. Domstolen förhöll sig passiv. Några dagars samhällstjänst blev påföljden.
Den svenska indoktrineringen rörande barnkonventionen fått allvarliga följdverkningar i kombination med en påfallande slapphet rörande tillämpningen av asylrätten. Tänk bara på den tämligen färska speciallagen om förnyad rätt till prövning för 5000 ungdomar (som alltså redan vägrats asyl i alla instanser).
Svenska rättssamhället silar mygg och sväljer kameler
Jag menar därför att det finns allvarligare varianter av juridisk särbehandling än den som åklagaren är rädd för rörande den amerikanska rappare som förmodligen utdelat en råsop. Till saken hör att den person som drabbats tycks ha agerat provokativt. Än värre är att han tillhör gruppen av unga invandrare fån Afghanistan, som levt ett kriminellt belastat liv i Sverige sedan 2015. Narkotikabrott och misshandel finns i hans brottsregister. Rent utmanande är att den unge flyktingen inte kommer att närvara vid rättegången mot rapparen på grund av att han är på resa i Afghanistan. Rapparen sitter i häkte medan afghanen är på semester. Det svenska rättssamhället silar alltså mygg och sväljer kameler.
Amnesty, Röda korset, Rädda barnen
För min del får gärna de svenska reglerna för häktning ses över, men jag är inte säker på att de folkrättsorganisationer som anklagar Sverige för alltför långa häktningstider har rätt i sin kritik. De har nämligen lärt sig jaga vårt land, som de vet är ett enkelt fall för alla folkrättsliga frälsningsbudskap. Folkrättens etablissemang – dvs Amnesty, Röda korset, Rädda barnen mfl agerar utan eget ansvar för de politiska eller ekonomiska följderna av sina krav på frälsning. Andra ska tvingas betala för en folkrätt som är lika tänjbar som ett dragspel! Liksom dåtidens jesuiter anser de att ändamålet helgar medlen.
En eventuell häktningsutredning bör som jag ser det därför även omfatta andra svaga länkar i det svenska samhällets rättsliga säkerhet. En central fråga förefaller vara verkningarna av 15-årsgränsen inom brotts- och asylprocessen. Här finns som framgått enorma problem. Om en råsop från en rappare kan få till stånd en sådan utredning tycker jag att amerikanen snarast bör försättas på fri fot.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)
