DEBATT. I sin doktorsavhandling i statsvetenskap tar lundaforskaren Björn Östbring ett politiskt intressant grepp. Han menar att det finns två positioner i invandringsfrågan. Den liberala universalismen som bygger på att vi har folkrättsliga och moraliska skyldigheter mot utländska medborgare. Den liberala nationalismen tar däremot fasta på mottagarnationens rättsordning och säger att staten själv bestämmer hur nationens frihet, jämlikhet och invandring ska utformas.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. | Bild: Migranter. Foto: Mostafa Meraji. Licens: Unsplash.com (free use)
Björn Östbring anser att den senare typen av nationalism bör eftersträvas. Han menar att den överensstämmer med den dominerande opinionen inom folket och lösningen ger staten en möjlighet att på ett praktiskt vis hantera och reglera invandring.
Man kan alltså säga att de två åsiktslinjerna följer debatten mellan dagens globalister och nationalister. Den senare diskussionen har emellertid fått en politisk slagsida i och med att begreppen har laddads av PK-ism.
Att vara globalist framstår nämligen som något hyggligt. Medan nationalisterna pekas ut som fiskare i grumliga vatten. Genom att tala om en ”liberal nationalism” slår Östbring undan benen för en sådan vinkling och jag menar att han inte trixar med orden.
Globalisternas förmenta monopol på moral
För mig betyder liberalism frihet för folket att välja nationens inriktning. Vi har rätt att rösta på det parti som vi bäst anser löser aktuella problem, men i den tudelade probleminventering som Östbring förespråkar hamnar tyvärr frågan om moral i globalisternas händer. De framstår som hyggliga genom att plädera för rätt till invandring för alla på flykt från en främmande nation.
Jag menar att globalisternas förmenta monopol på moral är något djupt problematiskt. Än en gång framstår de som goda och nationalisterna som dåliga. Enligt min mening måste det gå att förena en frihetlig nationell ståndpunkt med moraliska argument. Östbrings dualism (tvåfältsdelning) bjuder in till att moralfrågan överlämnas till globalisterna. Moral bör finnas med i alla samtal bara det klargörs att det är fråga om etik. Men moral är inge frikort, den ska inte inte fungera som en joker som alltid tar hem spelet.
Globalisterna anser att Sverige folkrättsligt måste ha en öppen invandringspolitik
Från en juridisk horisont anser jag att Björn Östbring huvudsakligen har rätt. Varje stat bestämmer i princip själv val av invandringspolitik. Visserligen är många västerländska stater bundna av folkrättsliga regler om mänskliga rättigheter, asyl mm. Det är detta faktum som globalisterna brukar använda som ett slagträ: de anser att Sverige folkrättsligt måste ha en öppen invandringspolitik, men detta är inte juridiskt korrekt.
De folkrättsliga reglerna är för det första gummiartade. Och för det andra har varje stat en möjlighet att förklara att man inte tänker godta en viss tolkning av en folkrättsnorm. Märk väl att dessa normer normalt inte är nationell svensk rätt, dvs svensk lag. De är kontraktuella åtaganden mot andra nationer.
Vi har nyligen sett att S-partiet i Danmark förklarat att man överväger en planerad kvotinvandring (från läger av flyktingar) i stället för en asylrätt vid Danmarks gränser. Det mesta talar för att även Sverige har rätt att göra ett sådant val, vilket jag anser vore bra.
För övrigt har den ”tillfälliga flyktinglagen” – dvs ändringar 2015 i den svenska utlänningslagen – mycket kraftig begränsat den tidigare rätten till asyl i vårt land. I ett slag köpte nämligen riksdagens majoritet SD-partiets politiska huvudlinje. Det är därför bra om globalisternas moraliska tolkningsföreträde kritiseras och att det vrids ur deras händer.
Östbrings tvåpolsdiskussion försvårar tyvärr detta. Som vanligt gäller det att finna en medelväg eller rättare sagt en moralisk position mellan den globala och nationella. Detta är inte så svårt. Egentligen är det något om redan sker många nationer i väst. Jag har just nämnt två exempel.
En planerad kvotinvandring kan vara en god lösning
Om Sverige öppet lägger den folkrättsliga indoktrineringen åt sidan, vilket man alltså 2015 delvis gjort i en viktig laghandling, så öppnas dörren för den nationella frihet som Östbring förespråkar. Genom nationella lagregler bör motstående intressen vägas mot varandra, utan alla de skygglappar som folkrätten bjuder på. På så vi kan Sverige försöka skapa en egen moralisk invandringspolitik.
Jag menar förstås inte öppna dörrar eller fri asylrätt, men jag anser att en planerad kvotinvandring kan vara en god lösning när Sverige väl fått ordning på de stora problem med utanförskap vi har idag. Här framstår de folkrättsliga konventionerna som ett hinder och en magnet för nya misslyckanden via storskalig invandring.
Jag anser dock inte att all folkrätt ska slängas över bord. Det skulle för övrigt innebära fördragsbrott av Sverige. Hänsyn måste tas till lagregler om skydd för människors etniska ursprung, religion och kön osv, men låt oss tolka den tänjbara folkrätten på ett förnuftig vis. Moral innebär i detta sammanhang för mig att man måste lyssna på människor i nöd. Och därefter agera för att åstadkomma praktiskt vettiga lösningar.
Vad är bra för samhället och vad är bra för familjer av invandrare? Och vad önskar folkmajoriteten som ska betala? Hela tiden måste en pragmatisk och öppen diskussion äga rum om hur stor del moral svenska staten ska tillåta i invandringspolitiken. Detta förutsätter som sagt att globalisteras monopol på diskussion om moral bryts!
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)
