NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
KRÖNIKA. Under sommaren har pocketboken ”Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv – berättelsen om mitt yrkesliv” av Leif GW Persson legat på första parkett på landets bokhandelsdiskar.
Text: Bodil Borison, fd chefsåklagare numera senior konsult (Borison Consulting) | Artikeln har tidigare publicerats i Dagens Juridik 2019-08-21
När jag läste boken kunde jag konstatera att vi har haft yrkesliv parallellt med varandra i samma kvarter under 1980-talet – nämligen polishögkvarteret Kronoberg. Wille Vingmutter som handläggare m.m. och jag som åklagare.
Igenkänningsfaktorn är påtaglig. Jag har dock inte förrän jag läst boken förstått detta och samtidigt kan jag erkänna att jag aldrig fullt ut tidigare hade förstått vilka betydande insatser Wille Vingmutter – eller Leif GW Persson – gjort för det svenska rättsväsendet vad gäller brott, förebyggande insatser och kriminologiska insatser samt rent polisarbete, var man nu ska stoppa in det sistnämnda?
F.d chefsåklagaren Bodil Borison har läst Leif GW Perssons ”Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv – berättelsen om mitt yrkesliv” (Bonnier Pocket)
Leif GW Persson har framstått som den som avslöjade Geijeraffären, som var en affär, som inte var en affär eller hur det nu var? Dock synes den aldrig ha blivit utredd fullt ut. Det ingick i ett tjänsteuppdrag han hade för Rikspolisstyrelsen på tidiga 1970-talet att analysera bordellverksamheter i Stockholm.
Leif GW har sedermera i sitt yrkesliv varit ansvarig på Polishögskolan och även professor. Han blev den förste att inneha en professur i polisforskning och den siste att tillsättas genom kungligt brev.
Vad gäller inrättandet av disciplinen innebar detta en självständighet i förhållande till Rikspolisstyrelsen och även till rikspolischefen. Detta visar hur man i vart fall då såg på det för samhället så viktiga polisarbetet. Inte minst kan man tänka sig att det har varit av avgörande betydelse för den självständige, nästan enväldige, Leif GW.
Han beskriver hur han som liten var nyfiken, brådmogen och redan då uppkäftig. De som var elever i skolan på femtiotalet minns hur dessa bemöttes av våra ofta stränga och duktiga lärare.
Oaktat lärarnas kvaliteter var de i övrigt av uppfattningen att ungar av typ Wille Vingmutter skulle uppfostras. Det var inte sällan korridoren som gällde där de fick stå tills de blev ”snälla”.
Vingmutters beskrivning av hantering av hans skadegörelse av bänklocket är talande. Vingmutter hade tråkigt och ristade in en segelbåt i bänklocket. Nu fick fröken anledning… Mamman kallades till skolan och fick instämma pliktskyldigast i kritikstormen. Pappa Gustav, alltså grabben Vingmutters pappa, gick till skolan. Han monterade ner locket, tog hem, slipade av det, lackerade om det och satte dit det igen.
Gustav sa ingenting till grabben. Det var inget att orda om. Gustaf förstod. Grabben var understimulerad. Pappa hade gått i livets universitet. Man förstår att Vingmutter älskade en sådan pappa.
Leif GW blev efter Geijerhistorien förvisad till Chicagopolisen. Leif GW fick sparken från Rikspolisstyrelsen men att han ingick i en internationell kollektiv poliskår med allt vad det innebär för en polis, kunde ingen ta ifrån honom.
Resan till bland annat Chicago var förvisso med hjälp av ett rekommendationsbrev författat av den inte helt okände byråchefen Esbjörn Esbjörnsson, som tillika var hans chef. Även han var på sin tid känd för sitt kunnande och civilkurage. Samarbetet mellan honom och den legendariske rikspolischefen ”Calle P” (Carl Persson) var både intensivt och gott.
Man får i boken följa Leif GW:s erfarenheter från arbetet i Chicago och man förstår hur han njöt av att vara behjälplig på olika sätt i brottsplatsundersökningarna och fortsatt utredningsarbete. Beskrivningen av detta kunde inte göras bättre.
På tidigare sjuttiotalet blev det otroligt populärt bland juris studerande att läsa det ”nya” ämnet kriminologi. Leif GW var även aktiv som forskare och lärare inom ämnet. Han lämnade dock så småningom universitetet.
Han valde att prioritera polisarbete i alla dess former relaterat till brott. Han kom att arbeta företrädesvis inom Rikspolisstyrelsen och med utredningsarbete i samband med brott i olika dimensioner. Det var kanske synd. Ämnet kriminologi hade måhända fått ett annat innehåll och användning om Leif GW hade fortsatt inom den kriminologiska disciplinen på universitet.
Slutsatsen kan dras av Leif GW:s egen beskrivning av sina aktiviteter på ämnesområdet. Att enbart ägna sig åt forskning inom universitetsvärlden blir man inte rik på. Det uttalar Leif GW med bestämdhet och väljer att tjäna pengar på annat sätt, allt med en imponerande arbetskapacitet.
Han beivrar den fria viljan och väljer att ägna sitt liv åt, förutom kriminologi, kriminalpolitisk forskning och brottsutredande verksamhet. Dessutom blir han succéförfattare.
Han beskriver hur förtjust han är i pengar. Samtidigt beskriver han hur han gärna delar med sig och drar noggrann försorg om sina nära och kära samt frånskilda hustrur.
I sitt arbete vid Polishögskolan tog Leif GW många initiativ. Ett sådant är bildandet av gärningsmannaprofilgruppen. Gruppens arbete är tvärvetenskapligt på så sätt att i denna ingår rättsläkare, erfarna brottsutredare, kriminaltekniker, beteendevetare och rättspsykiatriker. Gruppen bedriver inga egna utredningar utan kopplas in i utredningar i hela landet, allt efter behov.
Gruppens arbete har kommit att få mycket stor betydelse i såväl underrättelse-, som spanings- och brottsutredande arbete inom polisen. Han nämner särskilt ett par storheter som kom att ingå i gruppen. Den som nämns särskilt, förutom Leif GW själv, är häktesöverläkaren tillika psykiatrikern Ulf Åsgård. Det finns andra som fick betydelse inom gruppen som man gärna hade sett nämnas – till exempel den f.d. kriminalkommissarien Jan Olsson.
Ett annat initiativ vad gäller utredningsarbete är metodhandboken PUG även kallad ”mordbibeln”. (Polisens metodstöd för utredning av grova våldsbrott). Den beskriver hur man bildar för utredningen lämpliga team och hur man hanterar omfattande informationsmängder. Den beskriver även hur de för utredningarnas resultat ibland avgörande åtgärderna, de initiala, ska vidtas och hanteras. Allt som är av vikt fram till åtal lyfts fram. Pappa även till ”mordbibeln” är Leif GW.
Avslutningsvis gör Leif GW en sammanfattning av vad han kallar ”om spikarna i mitt huvud”- ”om morden jag minns”. Detta utgör en genomgång av mordet på Catrine da Costa i Stockholm, Helena Andersson i Mariestad, dubbelmordet i Brattås, mordet på Ulla Höglund. Dessa utgör spikar som ligger i huvudet på honom och som han inte kan släppa.
Samtliga handlar om så kallade spaningsmord. Begreppet spaningsmord ägnar han sig för övrigt en hel del åt i boken. Han analyserar varför man, enligt hans uppfattning, misslyckas med att lösa spaningsmord. Genomgången är intressant och manar till eftertanke.
Han uppehåller sig även i boken vid mordet på Olof Palme. En gång i tiden uttalade Leif GW om detta: ” En sak vet man i alla fall säkert. Det är att Olof Palme är död”. (Ur Veckojournalen på 80-talet)
Publikationen innehåller ett omfattande material. Hans arbetsinsatser och erfarenheter är synnerligen imponerande och beskrivna därefter på ett ärligt sätt. Han har dessutom självironi.
Man har svårt att få grepp om allt utredningsarbete han utfört, alla publikationer han har författat både i tjänsten och som författare i övrigt. Även om han löpande nämner dessa skulle jag gärna se att det fanns en fullständig förteckning med riktiga källangivelser. Det hade varit en förtjänst om det hade funnits så att man som intresserad läsare hade kunnat gå vidare och ta del av materialet ytterligare.
Wille Vingmutter ville med boken ge en rättvis bild av sitt yrkesliv. Att ge en rättvis bild av boken i ett sammandrag är svårt. Den innehåller så mycket som är värdefullt, lärorikt och intressant.
En lösning på frågan är att man därför bör läsa den. Så läs den. Ingen blir besviken. Det är trevligt att Wille Vingmutter – eller alltså egentligen Leif GW Persson – pratar direkt till läsaren på det sätt som han gör inte bara här utan i TV eller var som helst. Han är sig själv. Han är en person på ständig utvecklings- och utbildningsresa i livet.
Brister? Ja det finns det alltid. Emellertid tar förtjänsterna över. Tack för det!
Text: Bodil Borison, fd chefsåklagare numera senior konsult (Borison Consulting)
