DEBATT. ”Medborgare som inriktat sitt liv på identitetstänk, nöjen, sin egen psykiska ohälsa är förmodligen enklare att manipulera politiskt, än personer med integritet och kritisk samhällssyn”. Det skriver Torsten Sandström som varnar för kravlöshetens strukturtänkande som manipulerar individen. Han menar att dagens politik kraftigt färgats av populismens egoism där var och en väljer sin egen sanning. ”Flummigast är tänket inom exempelvis psykologi, psykiatri och kriminologi”.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. | Bild: Gratisography. Licens: Pexels.com. Montage: NewsVoice
Historiskt sett är individualismen något som formats av kapitalism och demokrati. Innebörden är att varje individ har rätt att sluta avtal, något som till stor del inte gällt före slutet av 1800-talet i vårt land. Lagstiftning ska gälla för alla individer, inte bara vissa klasser (skrån, stånd mm). Vidare har varje medborgare rösträtt (tyvärr en mer sentida möjlighet för svenska kvinnor). Med det nya kapitalistiska samhället följde i sin tur också olika former av kollektiva rörelser. Frikyrka, nykterhet, facklig gemenskap, konsumentkooperativ mm. Det moderna Sverige baseras med andra ord på en kombination av individualism och kollektiv samling.
Navelskådande i det svenska samhället
Det intressanta är hur individens ställning under senare decennier utvecklats så att fokus hamnat på människans identitet. Hennes självsyn är på mångas läppar. Sakta stiger frågor om samhälle och ekonomi i bakgrunden. Fram träder i stället en form av navelskådande attityd, som tar sikte på individens egna liv, hälsa, kön, samliv, etniskt ursprung och liknande. Att miljön har en plats i det nya tänket är givet. Till och med djurens påstådda rätt och veganism tillhör bilden. Framför allt har psykologin flyttat ut från universiteten teoriskolning till en utbredd praktisk tillämpning på individerna många enskilda problem.
Du som inte övertygas av mina påstående ska få några illustrativa exempel.
- I sommarens tider av semesterhysteri och nyhetstorka släpps identitetens politik fri fullt ut. Tänk bara på alla nyhetsinslag om HBTQ under senaste veckan.
- Härom dagen möttes jag av den stora nyheten att ett dussin mycket gamla skelett från en samisk befolkning i norr – som arkeologer deponerat på Nordiska muséet – nu ska jordfästas med vederbörlig uppvaktning av olika myndighetspersoner och jojksång mm (det talas om ”repatriering”).
- Den romska minoritetsbefolkningen framför ICA-butikerna får ständig uppmärksamhet.
- För att inte tala om andra nyinflyttade i sina gettoliknande förortssamhällen.
Psykologerna är predikanter för den nya dogmatiken
Som nämnts står identitetspolitiken med ett ben i psykologernas värld. Man kan säga att psykologerna är predikanter för den nya dogmatiken. I medierna ges de ett omfattande utrymme. Här djupanalyseras samtliga våra små och stora förtretligheter i livet. Relationsproblem, tvångstankar, ångest, olycka, mobbning, vantrivsel och mycket annat tror sig själens yrkesarbetare snabbt kunna förklara för dig och mig. Till och med rena etikettsfrågor om hur vi exempelvis ska bete oss på fester och i tunnelbanan kan själstolkarna genast klara av, så att vi får ledning i livet. Inte undra på att en sommarpratare i SR P1 presenteras sig som: ”en fucking queen of psykisk ohälsa”.
Hand i hand med påståenden om vår identitet – vårt innersta – ligger alltså det eskalerande talet om en psykisk ohälsa hos landets befolkning. Vi har alla snart en diagnos. Här jobbar läkarna i anletets svett med att skriva ut piller och terapiremisser (för ”vård” hos psykologer förstås).
Att diagnoserna inte baseras på blodprov och liknande biokemiska mätningar medför givetvis att denna själshantering står på en mycket osäker vetenskaplig grund. Men det verkar inte betyda så mycket. Själens entreprenörer famlar efter stöd i förnuft och beprövad erfarenhet. Mer tro än vetande gäller med andra ord.
Samtalet om identiteter bygger alltså på en mycket lös eller vag idéstruktur. Liknelsen med spåkvinnans kristallkula är på plats. Resultatet har blivit en kravlöshet visavi individen, något som kännetecknar den nya dogmatiken. Vi möter den i skolans arbete, där betydelsen av kunskaper, betyg och ordning blivit fenomen av andra rangen.
En liknande tendens syns tydligt inom rättsvården. Särskilt unga brottslingar får en klapp på axeln. I förhoppning om bot och bättring ges grova brottslingar påföljder i stil med några dagars samhällstjänst på kyrkogårdar.
Jag påstår inte att frågor om kön, samlevnad och hälsa saknar betydelse. Synen på oss själva och andra själsliga funderingar har förstås intresse, men det jag menar är att individens enskilda problem ges alltför stor uppmärksamhet, att de behandlas nyckfullt och att åtgärderna ofta inte botar de svårigheter som lyfts fram. Tvärtom tycks själsexperternas, juristernas och pedagogernas beslut eller rekommendationer snarast förvärra den enskildes problem.
Politiker och medier driver populismens egoism
Om jag har rätt i mina påståenden tvingas man fundera över varför det har blivit som det är. Svaret är inte enkelt, men jag kan se två anledningar, förutom en utveckling som påverkats av ett tänkande globalt.
- Ett skäl är mediernas förändring från organ för redovisning av nyhetsfakta till fora för åsiktsbildning och underhållning. Den tidigare dominansen av stram faktapresentation har alltså vikit för journalisternas personliga åsikter. Att journalistkåren i huvudsak intar vänsterpositioner har därför medverkat till det identitetstjat vi möter idag. Det är dessutom billigare för mediehusen att hålla sig med personliga tyckare och underhållare än välutbildade och stringenta presentatörer och analytiker av fakta. Dagstidningarnas försämrade lönsamhet och reklamens hårda krav på förströelseinnehåll är en viktig förklaring.
- En annan anledning är till flödet av identitetstänk är den svenska politikens utveckling. Den går för övrigt till stor del hand i hand med medierna. I stort sett samtliga partier driver politik i populistisk riktning (med press, radio och teve som verktyg). Den kravlöshet jag nämnt ovan framstår som ett svenskt politiskt signum. Individen beskrivs som offer för strukturer som han eller hon inte rår över. Politisk enighet tycks därför råda om att krav inte kan ställas på skolungdomar, brottslingar eller personer som uppenbarligen själv valt att söka sin försörjning via bidrag.
Kravlöshetens strukturtänk syns i synen på könen (feminismen), i synen på psykiska diagnoser och i synen på kunskaper. I flera fall syns ett relativt tänkande rörande gränsen mellan fakta och åsikt, mellan sanning och opinion. Var och en väljer sin sanning. Frånvaron av kunskapskrav i skolan, bristen på ordning och reda i könsdebatten och flum inom vetenskapssamhället är som jag ser det viktiga exempel på denna kravlöshet. Flummigast är tänket inom exempelvis psykologi, psykiatri och kriminologi.
Slutligen en mer spekulativ och skrämmande tanke. Medborgare som inriktat sitt liv på identitetstänk, nöjen, sin egen psykiska ohälsa är förmodligen enklare att manipulera politiskt, än personer med integritet och kritisk samhällssyn. Min misstanke kan tyckas förnedrande, men det politiska spelet styrs sannerligen inte av förnuftig hänsyn till samhälle och medborgarnas frihet.
Dagens politik är en kamp som kraftigt färgats av populismens egoism. I sig en strimma av en manipulativ syn på individen. Meningen är att forma ditt och mitt liv och tänkande genom mediernas och politikens krafter.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)
