Stöd NewsVoice så att vi säkrar verksamheten tom juni!

40%

40.000 kr av behovet 100.000 kr är insamlat. Stöd kampanjen via Swish 123 530 2005 eller donera på ett annat sätt. Det smartaste för företag är att annonsera. Uppd. 23/4 kl 09:30.

Sörman: Forskare drabbas av konflikter som de uppmuntrat till – Det var förväntat

NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. Stöd vårt arbete genom att donera, sponsra (tex granskningar, utlandsreportage) eller annonsera.
publicerad 14 september 2019
- NewsVoice redaktion
Richard Sörman. Foto: Anders Löwdin, Riksdagen.se
Richard Sörman, eget verk, 2019
Richard Sörman, eget verk, 2019

DEBATT. Forskare drabbas allt oftare av hot om våld och repressalier. Fenomenet ska inte försvaras, men det kan förklaras. Det svenska forskarsamhället har nämligen inte ställt sig utanför den i vår moderna tid så framträdande ideologiska trend som säger att kamp och förändring har ett egenvärde. Orättvisor ska bekämpas, normer ska utmanas, strukturer ska krossas. Varför skulle den akademiska forskningen gå fri från konflikter den själv till viss del har underblåst?

Text: Richard Sörman | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället

Vetenskapsrådets nättidning om akademisk forskning, Curie, publicerad nyligen en artikel om de hot om våld och repressalier som forskare verksamma i Sverige numera kan utsättas för:

”Runt om i landet utsätts forskare för hot i sin vardag. Hoten kan leda till att forskare känner sig otrygga på arbetsplatsen, inte vågar forska inom vissa områden eller blir försiktigare med vad de publicerar.”

Vissa forskare är mer utsatta än andra. Vid Umeå universitetet har forskning om djurförsök, genusvetenskap och ”samisk forskning” drabbats. Vid Lunds universitet är det likaledes djurförsök men också invandring, högerextrema rörelser och miljöfrågor som retat gallfeber på folk. Somliga hot uttalas på sociala medier, andra riktas direkt till forskarna via mejl eller brev. Få polisanmälningar leder till lagföring eftersom hoten vanligtvis är anonyma.

”Tänk att det har blivit så här!”  … ”Vart är vi på väg?” … ”Vad gör polisen?” … ”Samhället har blivit så polariserat!” … ”Sverige var bättre på Hasse och Tages tid! Då kunde alla skratta åt samma skämt!”

Javisst, det är förskräckligt hur vi har det i Sverige, men finns det någon anledning att förvånas?

  • Om ett helt samhälle uppmanar sina ungdomar till kamp lär väl konflikter komma som amen i kyrkan?
  • Om skola och media uppmanar ungdomar att brinna för ”rättvisa” lär det väl någon gång ta eld?
  • Och om ett samhälle utsätter sin befolkning för aldrig tidigare skådade demografiska och kulturella förändringar är det väl inte märkligt om de kulturella och ideologiska konflikter som naturligtvis uppstår som ett resultat av detta också drabbar dem som verkar ta ställning inom akademin?

Det är lite som med de hot som ofta sägs uttalas mot framträdande vänsterfeminister. Visst, det är förskräckligt, men hur kan man tro att feminister ska kunna skuldbelägga hela grupper i samhället utan att dessa någonsin ska reagera? Om vänsterradikala feminister förklarar att patriarkatet ska krossas och att den vite mannens inflytande över samhället ska bekämpas vore det väl märkligt om inte många män (och kvinnor) svarar med motsvarande grad av aggressivitet. Vad tror de? Att människor ska lägga sig ned och be om ursäkt för att de finns? ”Varsågod och krossa oss! Det är vi som är roten till allt ont i världen! Gör oss en tjänst och utradera oss från jordens yta!”

För sakens skull vill jag säga att jag inte försvarar några hot vare sig mot feminister eller forskare, men jag försvarar heller inte de feminister eller forskare som i sin gärning förklarar att deras mål är att krossa patriarkatet, slå sönder strukturerna och i någon mening ta vår livsvärld ifrån oss.

Forskare ska naturligtvis få tänka och analysera. Allt får dekonstrueras vid ett skrivbord, men om en forskargärning blir politisk, om den blir aktivistisk, om den blir så radikal att den ifrågasätter värdet och existensen av vår värld och vår kultur får forskarna faktiskt räkna med motstånd.

I en artikel från 2017 på Linköpings universitets hemsida förklaras entusiastiskt och okritiskt varför det ingår så mycket genusvetenskap i universitetets lärarutbildning.

Artikelförfattaren skriver:

”I lärarutbildningen på LiU för man systematiskt in genus, jämställdhet och normkritik i kursplanen. Inledningsvis introducerar man begrepp och teorier för studenterna, i nästa steg tillämpas det i praktiken och sedan formas delarna till en sammanhängande helhet.”

I artikeln intervjuas sedan bland annat en genuspedagog som jobbar ute på förskolorna och som tar emot praktikanter från universitetet.

Genuspedagogen förklarar:

”Vi måste hjälpas åt att synliggöra strukturer i samhället och sträva efter att saker som att använda ordet ”hen” där det passar och ”en” istället för ”man”. Inte för att flickor ska bli pojkar och vice versa, utan för att alla ska få visa sina intressen och känslor oavsett kön.”

Det låter fint och oskyldigt, men bakom den leende fasaden återfinns ett ideologiskt projekt som består i att radikalt omstöpa sår syn på vår mänskliga natur.


Ett artificiellt nyspråk ska pådyvlas först studenterna och sedan de små barnen. Linköpings universitets lärarstudenter blir ett redskap i feministiskt vänsterprojekt som syftar till att radera skillnaderna mellan män och kvinnor, pojkar och flickor ur vårt språk. Klart folk blir förbannade!


Men det handlar inte bara om att ideologer får räkna med motstånd. Det handlar också om att ett samhälle som genomsyras av en indignationens och kampens och omstöpandets etik med nödvändighet kommer att bli mer konfliktfyllt.

Tydligen hotas forskare som sysslar med djurförsök. Det är inte så märkligt med tanke på att många i vår normkritiska tid börjar ifrågasätta människor/djur-normen och kräva att djur ska ha samma rätt till självständighet och integritet som människor. (Det framgår inte i artikeln om det handlar om plågsamma djurförsök, vilket är ett ämne i sig.)

Vi har också problemet med den omfattande immigrationen till vårt land, som naturligtvis skapar onödiga men högst verkliga spänningar i hela samhället. Dessa spänningar kommer obönhörligen också resultera i att engagerade människor vänder sig mot forskare som i sin verksamhet verkar ta ställning i frågan.


Om någon ägnar sig åt att kritiskt granska islamism riskerar vederbörande att uppvaktas av individer från islamistiska miljöer. Ja… var något annat att vänta? Om någon på samma sätt ägnar sig åt att granska högerextremistiska rörelser riskerar även denna forskare att uppvaktas av mindre rekommendabla individer som känner sig utpekade av detta.


Så länge forskarvärlden själv underblåser samhällsförändringar som leder till ökad polarisering kan den knappast beklaga sig över att den själv dras in i de konflikter hela samhället drabbas av.

  • Vilka samhällsvetare har varnat för den ökade spänning som immigrationen skulle leda till?
  • Finns det några forskare som överhuvudtaget har gjort det?
  • Har de snarare inte stått och klappat händerna och ivrigt skrivit artiklar om integration, språkinlärning, kulturkrockar och rasism?

Forskningen lever inte i en skyddad idévärld. Forskarsamhället har inte varnat för möjliga konsekvenser av ett brinnande engagemang hos ungdomar för normkritik och förändring. Forskningens resultat åberopas dessutom ständigt (”forskning visar”) i de ideologiska krig som just nu pågår. Den som ger sig in i leken får leken tåla.

Text: Richard Sörman


Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq