DEBATT. Invandrare i förorten får ej stigmatiseras, därför blir vi som vill berätta om våra yrkeserfarenheter från möten med invandrare i stället stigmatiserade. Polis, lärare, socialarbetare och vårdpersonal som tar bladet ifrån munnen, lever farligt om de är i yrkesverksam ålder. Invektiven haglar och lönepåslag, karriär och arbete är i farozonen. Vi som lämnat yrkeslivet med inkorrekta erfarenheter har hets mot folkgrupps-jägarna efter oss.
Text: Harriet Larsson, Harrietsblogg.se
Jag är i min fulla rätt att berätta om svårigheter jag mött inom rehabilitering som sjukgymnast under drygt fyra årtionden, men däremot inte rätt att säga att alla invandrare uppvisar samma svårigheter.
Nu börjar det bli farligt för den mångkulturella makteliten, eftersom allt fler vågar berätta om hur verkligheten är och inte som den borde vara enligt vänsterliberal ideologi, där identitet och relativism är honnörsord.
I stället för att lyssna in, begrunda fältets erfarenheter och låta dessa bilda golv i regeringens uppdrag att skydda sin befolkning enligt grundlag och regeringsform från kriminella element, så slår man dövörat till och buntar ihop oss alla till främlingsfientliga rasister, när vi har gett uttryck för mer bedrövelse än berikning i integration- och rehabiliteringsarbete.
Berikande har däremot konsulter blivit med duperande ord om mångfald, möten och möjligheter. Regeringens representanter talar gärna om att orättvisor skall stoppas, normer utmanas, strukturer skall bekämpas, landet skall bli tryggare och nu skall klimatet också räddas.
Målgruppen för detta elände är oftast fosterlandets vänner, som inte längre känner igen sitt land. Invandrare betraktas som hjälplösa offer utan personligt ansvar för sina handlingar.
Vad jag ser, när jag tittar i min 72-åriga backspegel är, att de som har makt vill ha mer makt och förutsättning för denna önskan är att inte förlora den. Eftergivenhetspolitiken för resursstarka och viktiga väljargrupper sker på bekostnad av de utan röst längre ner på den sociala stegen.
Gymnasieamnesti, friår och familjevecka är kända förslag för att regeringspartierna skall bevara sitt röstunderlag. Cancerpatienter som förgäves väntar på operation är inte tillräckligt många för att vara attraktiva som målgrupp. De kanske tom dör i köer och ger då ringa utdelning i valbåset.
När jag efter 20 års arbete, med svårt sjuka och skadade patienter inom neurologisk rehabilitering tvingades sadla om till distriktssjukgymnast under 1990-talet, då jag av familjeskäl måste arbeta närmare hemmet, fick jag en mindre chock av allt gnäll för bagatellartade krämpor, som förvandlades till diagnoser och ohälsotalen slog nya rekord.
Jag konstaterade snabbt att en avbruten rygg kämpar mer för att komma tillbaka till livet med hopp om arbete, jämfört med många spända ryggar, som gnällde och helst ville slippa att arbeta. Under denna tid så var främsta orsaken från vänsterpolitiker arbetsgivarens alla olämpliga arbetsplatser.
Att jag och många andra vårdgivare såg andra olämpligheter, som olämplig livsstil, mat, kondition, make/maka, tonårsungar och tom olämplig lathet och smarthet, som inte fick plats på agendan.
Ett farligt symbiosförhållande utvecklades mellan politiker, arbetsgivare och fackföreningarna, med målet att rensa ut de lågpresterande från arbetsmarknaden genom sjukskrivning och förtidspension, men efter en tid brakade allt ihop, när gemene man kunde konstatera att det var de riktigt sjuka som fick betala för att friska fick bli sjukskrivna och en omläggning tvingades fram med skärpning av regelverken.
Även denna gång blev det de riktigt sjuka som fick ta smällen, precis som idag, fast nu utgör främsta orsaken till besparingar, neddragningar inom välfärden den kravlösa migrationspolitiken med en allt för stor volym än vad landet klarar av.
Jag ser samma upprepning av feghet, maktlystenhet hos karriärpolitiker, som stöpts i ungdomsförbundens ja-säjar-mentalitet i stället för i arbetslivet, när det handlar om landets invandring av individer som främst önskar ett bättre liv med bevarandet av sin egen kultur och religion.
Denna gång blev det vi som vågade ställa krav på följsamhet till landets lagar och regelverk som betraktades som olämpliga, eftersom vi satte de medborgerliga rättigheterna före den kulturella identiteten.
Olämpligheter som jag ofta noterade som hinder för behandlingsframgång var hedersförtryck, uppfattning om att ”i Sverige får man bidrag och behöver inte arbeta”, svenska behövdes inte heller ”för jag har rätt till tolk”. Varför skulle de ta ett lågavlönat jobb, när inkomsten knappast nådde upp till de generösa bidragssystemen som regelbundet trillar in utan att mottagaren behöver lämna sofflocket?
Politiker utnyttjar de nyanlända
Även denna gång har politiker, arbetsgivare och fackföreningar gått i symbios, men nu handlar det om att få ut migranter med ringa potential för dagens arbetsmarknad i olika varianter av låtsasjobb, som få behöver och vill betala för. Skattemiljarder snurrar i denna hyckleriets karusell, för att fixa till arbetslöshetsstatistiken, precis som tidigare.
Uteblivna besök av utomeuropeiska patienter, utan besked om orsak, var mycket vanligt till stor kostnad för kliniken, undantag var om ärendet gällde funktionsintyg för olika bidrag, som handikapparkering, assistans, bilstöd, bidrag till semester i hemlandet som man nyss flytt ifrån.
I dag är moderaternas gamla förslag om successiv inslussning till välfärdssystemen stendött och på svenska ambassader finns gott om skrifter på arabiska om pull-faktorer som ger legitimitet åt den humanitära stormaktens kravlöshet.
Glad att jag har lämnat jobbet
Nya orsaker till en avbruten eller en skadad rygg är ofta kniv- och skottskador, där patienten själv med sin familj kan vara otroligt krävande för personalen, viket går ut över andra svårt sjuka/skadade med patienter, men om detta får ingen berätta för då avslöjas det hur en del personer blivit mer värdefulla än andra. Signaler om detta faktum får inte irritera viktiga väljare i invandrartäta förorter.
Denna gång sker omvändelsen under galgen mycket långsamt. Det är åter de längst ner på samhällsstegen som får betala, till exempel fattigpensionärer, svårt sjuka barn utan assistans och cancerpatienter som finns i oändliga operationsköer.
När oskyldiga skjuts på öppen gata och ungen kommer hem utan jacka och mobil, då ilsknar glädjande nog även en gynnad medel- eller överklass till.
Medveten utdragenhet
Justitieminister Morgan Johansson och hans saktfärdighet i de partiövergripande samtalen om åtgärder mot den eskalerande gängkriminaliteten är svårslagen, liksom inrikesminister Mikael Dambergs krystade förklaring till att utestänga landets numera andra största parti för deras grunda värdegrund. Att den inte är lika djup som regeringens skall vi vara mycket glada över, för deras grop är så djup att de inte längre ser vad som försiggår ovanför.
Förklaringen till långsamhetens lov hos regeringen är att det finns flera utredningar som slår fast att det är utomeuropeiska invandrare främst från 2:a generationen som står för majoriteten av kriminella våldshandlingar. Senaste rapporten: ”Invandring och brottslighet – ett trettio års perspektiv” kom till sist från BRÅ efter påtryckningar av tidningen ”Det Goda Samhället”.
Sanningarna om Sveriges tillstånd kryper fram och det börja dåna
Vänsterns tidigare bortförklaringar om utsatthet, utanförskap och främlingsfientlighet börjar nu likt höstlöv blåsa bort. Författaren Björn Ranelid har fått utgjuta sin ilska över politikers floskler om utanförskap i krönikor i Expressen, där han pekat på den ringa uppskattningen för mat, tak över huvudet, utbildning, försörjning mm hos alltför många förorättade invandrare, vars offerinställning förstärks av ”änglakörens” sångare.
”Svetsaren Stefan Löfven fäller sitt visir för ansiktet och vägrar att se verkligheten i Sverige, men svetslopporna hoppar omkring överallt i riket. Ibland bränner de små glödkulorna rakt genom lögnen.” – Björn Ranelid
Vad som ändå gläder mig är att politiker med de finaste ståndpunkterna tillsammans med sina supporter i landets omhändertagande industri börjar få svårt att få gehör hos allmänheten.
Författaren och skribenten Lena Andersson uttrycker det enkelt i självaste DN den 14 september i en ledare:
”….I stället för att någon gång försöka förstå hur andra tänker, framställer de kritik mot det egna perspektivet som hat och ifrågasättande av hegemoniska ståndpunkter som faktaresistens och förnekelse.”
Hon varnar för att de kan bli outhärdliga. Något som golvets folk insett sedan länge. Kanske har systemmedia nu förstått att en viss omvändelse behövs under galgen?
Text: Harriet Larsson, Harrietsblogg.se
Relaterat
-
Patrik Engellau: InvandrIng och brottslIghet – ett trettioårsperspektiv (PDF)
- Expressen: Björn Ranelids krönikor
- DN: Lena Andersson: Den med de finaste ståndpunkterna måste akta sig för att inte bli outhärdlig
