NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
John Virapen (1943-2015) som tidigare var svensk VD för ett av världens största läkemedelsbolag säger att han var ett redskap åt en industri som dödar många människor. NewsVoice publicerar kapitel 4 i hans bok “Side Effects: Death” som på svenska fick titeln “Piller och Profiter”.
Jag hade åstadkommit en fantastisk ökning av omsättningen med gamla kända läkemedel som redan var etablerade och beprövade. Den samtida marknadsföring som bedrevs vände sig huvudsakligen till läkarna. Men nu, som verkställande direktör för Eli Lilly i Sverige, ställdes mycket högre mål för mig. Jag antog utmaningen.
I början av åttiotalet planerade Eli Lilly att lansera ett nytt läkemedel mot reumatiska sjukdomar. Det verksamma ämne det var fråga om hette benoxaprofen, ett inflammationshämmande medel som skulle ha bättre verkan än allt som dittills funnits på marknaden.
Ett strategibyte hade genomförts inom koncernen, ja inom hela läkemedelsindustrin. Det var inte längre fråga om att då och då sälja några fler förpackningar av de kända läkemedlen. Den här gången var målet att ta över hela marknaden. Vår storsäljare skulle tränga undan alla kända konkurrerande läkemedel. Mitt uppdrag gick ut på att marknadsföra benoxaprofen som en mirakelmedicin. Låter det som kvacksalveri?
Jag hade närmast obegränsade resurser. Presenterna till läkarna blev dyrare. Nu handlade det inte längre endast om blombuketter och receptblock – nu vankades det smycken, dyra spritsorter, utsökta parfymer och värdefull konst.
Mitt arbete började innan läkemedlet ens hade godkänts i Sverige. Varje land har sin egen tillståndsmyndighet för läkemedel. I USA är det FDA (Food and Drug Administration), i Tyskland heter den ansvariga myndigheten Bundesinstitut für Arzneimittel und Medizinprodukte och i Sverige heter myndigheten Läkemedelsverket och den har sitt säte i Uppsala.Min tillgängliga information var att ett godkännande av det nya verksamma ämnet benoxaprofen var nära förestående även i Sverige, och att jag skulle inleda marknadsföringskampanjen.
Produktnamnet för läkemedlet skulle i Sverige bli Opren, det var redan bestämt. I USA såldes det som Oraflex, i Tyskland under namnet Coxigon. Det verk-samma ämnet var dock det samma: benoxaprofen.
Överdriven reklam
Jag satte igång. Jag förberedde allt för att få opinionsbildarna på vår sida och organiserade bland annat en flott konferens på ett femstjärnigt hotell på en ö utanför Stockholm. Menyn var utsökt, programmet leddes av en känd tv-stjärna, jag ordnade ett band och uppträdde till sist själv. Jag sjöng för våra gäster! När allt kom omkring hade jag ju varit popstjärna en gång i tiden. Då och då förekom små föreläsningar om vårt nya läkemedel, vilka alla hölls av experter vars positiva uppfattning vi var 100-procentigt säkra på. Du bjuder inte in någon till en fest som inte är vänligt inställd till dig. Det hela kallades ändå för ”symposium” och betecknades som en ”vetenskaplig konferens”.
Stämningen var berusande och dryckerna likaså. Med ens hade jag otaliga entusiastiska opinionsbildare som knappt kunde bärga sig tills vår nya mirakelmedicin kom, och som skulle sprida sin positiva uppfattning överallt. När man har opinionsbildarna på sin sida får man en dominoeffekt.
Samtidigt pågick liknande aktioner under ledning av Ely Lillys verk-ställande direktörer i andra länder. Nu kanske man kan invända och säga att inte alla forskare och läkare går att muta och inte alla välkomnar okritiskt ett läkemedel som de ännu inte alls känner till, och som inte ens är godkänt. Ja visst, men vi gjorde det väldigt svårt för vederbörande att förbli kritisk. Det framgick av siffrorna för vår omsättning.
Richard Smith är en oberoende och kritisk medicinjournalist. Han var under många år chefredaktör för British Medical Journal (BMJ), en av världens högst ansedda medicinska tidskrifter. BMJ spelade en viktig roll när dödsfallen i samband med intag av benoxaprofen avslöjades. Richard Smith har i en artikel ägnat uppmärksamhet åt problemen med opinionsbildning och köpta åsikter.
Han berättar att han hade bjudits in till en presentation av Lilly och skämdes bort på det vanliga viset:
”[…] Min fru och jag fick bo på ett flott hotell på firmans bekostnad och behandlades mycket väl […]”8
Och här skildrar han utifrån sitt perspektiv hur reklam och omsättning hängde ihop i fråga om benoxaprofen:
”Lilly lät mig se de reklaminslag som skulle visas inför marknads-introduktionen i de olika länderna. Jag tyckte att de var mycket över-drivna: Patienter med svår reumatisk sjukdom visades före behandlingen med läkemedlet – och efteråt dansade de. Budskapet var att benoxaprofen inte bara dämpar sjukdomens symptom utan också gör att den går tillbaka. Jag var skeptisk inför detta påstående och även om det innehöll en gnutta av sanning så tyckte jag att filmerna var fullständigt överdrivna.”9
Naturligtvis var de överdrivna. De här filmerna var ju inte heller gjorda för en publik på filmfestivalen i Cannes. Och att de hade avsedd effekt – det skulle tydligt komma att framgå.
I Smiths beskrivning visar sig också läkemedelsindustrins tendens till spektakulära påståenden om att erbjuda mer än bara ett läkemedel, att kunna mer än att bara mildra symptom eller rentav bota sjukdomar – nämligen att förmedla en livskänsla och lära mänskligheten att dansa. Denna utvidgning av ett läkemedels påstådda verkan till mer än ”bara” medicinska indikationer är ett viktigt kännetecken för den nya storsäljarstrategin.
”När läkemedlet sedan kom ut i Storbritannien, […] förekom rapporter om en mirakelmedicin. Den intensiva marknadsföringen såg till att läkemedlet snabbt började ordineras överallt.”10
”Snabbt” är rätta ordet: I de länder där benoxaprofen redan var god-känt ökade förskrivningen från 2000 till 55,000 – 55,000 recept i veckan! Omsättning per vecka uppskattades till en halv miljon US-dollar.
Sammanfattningsvis skriver Smith – och det tänkte kanske också många av de läkare och opinionsbildare som jag hade att göra med:
”Man köper visserligen inte din uppfattning, men det är ohövligt att säga kritiska saker om människor som var så bra värdar.”11
Jag gnuggade händerna. När det fanns så bra föregångare i övriga Europa skulle ju inget kunna misslyckas i Sverige. Varje dag väntade vi på nyheten att benoxaprofen också var godkänt i Sverige. Det skulle bli startskottet för vår egen försäljningskampanj.
Mitt under mina feberaktiga marknadsföringsaktiviteter fick jag i förbigående, ryktesvägen, veta att det hade uppstått problem vid de kliniska studierna för godkännandeprocessen i Danmark. Skadliga biverkningar hade noterats framförallt i njurar och lever. Ja, sådant förekom-mer. Det är därför man genomför studier – för att testa ett läkemedel. Jag lät mig i alla fall inte hejdas i min iver och tog heller inte reda på mer. Jag var upptagen med annat. Allt var förberett på bästa sätt. Födelsedagsfesten för vårt nya mirakelpiller kunde börja.
Men det gick inte alls enligt planerna. Jag var på väg tillbaka från ett utbildningsprogram i Rom. Jag hade självklart låtit min skräddare sy upp en ny kostym. I Köpenhamn var jag tvungen att byta plan. En flygplatsvärdinna hejdade mig:
”En nyhet till er, Sir.”
Det var inget fel på budbäraren och jag såg fram mot nyheten. Hon visade mig vägen till VIP-loungen och där gav hon mig ett fax. När jag hade läst det var jag tvungen att sätta mig. Jag beställde en whisky.
Texten löd:
”Säg under inga omständigheter något, tala inte med någon om benoxaprofen. Inga samtal med pressen, oavsett vad som händer.”
Jag var chockad. Pressmöten var ju när allt kom omkring mitt jobb och nu fick jag yttrandeförbud? Vad var det som var på gång?
Vid framkomsten till mitt kontor i Stockholm väntade redan ett antal journalister på mig. Jag lyckades bli av med dem – inga kommentarer – i synnerhet som jag själv inte visste vad som egentligen stod på. Ett samtal med mina chefer i London gav åtminstone lite upplysningar: Vår mirakeldrog hade tagits bort från den engelska marknaden. Marknadsföringskampanjen för benoxaprofen måste avbrytas omedelbart.
Jag var knäckt! Jag hade organiserat den största lanseringsfest som någonsin hade skådats i Sverige – och nu kom detta. I all tysthet ställdes festen in.
Trots att jag var chef för hela Sverige visste jag bara att det var något som inte stämde. Jag hade uppfattat en del rykten om att det hade före-kommit problem, kanske rent av dödsfall. Men vi hade inte fått någon information från koncernledningen. Det är lätt att vara efterklok. Och i det händelseförlopp som utspelades i hela världen i samband med benoxaprofen framgår ett mönster. Det gällde att dölja och undertrycka information om ”negativa reaktioner” hos patienter, reaktioner som kunde innebära svåra hälsoskador och till och med dödsfall.
Denna mörkläggning är möjlig därför att uppgifter från tillverkarna till myndigheterna är frivilliga och att det dessutom alltid finns utrymme att försköna datauppgifter. Det skandalösa är att detta görs med avsikt, det vill säga i syfte att inte äventyra försäljningen av produkten. Det är aldrig patientens hälsa som sätts i främsta rummet. Det är alltid vinsten som har högsta prioritet. Några dussin döda och eventuella kommande skadestånd tillåts inte inkräkta på företagets marknadsföringsinsatser.
Kronologi över mörklagda dödsfall
Här följer en översikt över olika händelser i hela världen som hade samband med godkännandet av och stoppet för benoxaprofen.12 Mönstret med att tysta ned och mörklägga dödsfall i beräkningarna går tydligt att urskilja. Syftet var självklart att till varje pris rädda företagets vinster.
1980
Historiens början: Lilly ansöker hos FDA (den amerikanska hälsovårdsmyndigheten) om godkännande för det verksamma ämnet benoxaprofen (produktnamn Opren, Oraflex och Coxigon).
1981
Från dotterföretaget i Storbritannien kommer rapporter till Lillys huvudkontor i Indianapolis om allvarliga leverproblem hos patienter, problem som delvis lett till dödlig utgång.13 Man diskuterar om man ska ändra informationstexten på förpackningen. I ändringsförslagen talas det visserligen om njursvikt, men inte om dödlig njursvikt.
1982
I Tyskland var benoxaprofen sedan 1981 godkänt under produktnamnet Coxigon. Fram till 1982 lär de tyska hälsovårdsmyndigheterna ha fått in 91 rapporter om delvis svåra biverkningar, de brittiska lär till och med ha fått ca 3 500 rapporter, varav 61 med dödlig utgång på grund av multipel organsvikt14. Men detta får inga konsekvenser. Mirakel-medlet benoxaprofen får fortsätta att åstadkomma underverk.
Januari 1982
Från Lillys kontor i Storbritannien skickas en rapport om 23 dödsfall på grund av biverkningar och 26 anmälningar om allvarliga leverfunktions-störningar, varav två med dödlig utgång, till huvudkontoret i USA.15 Samtidigt förbereder FDA godkännandet av benoxaprofen i USA. Eftersom myndigheten inte får några oberoende uppgifter utan endast de som läkemedelsföretagen lämnar, vet den inget om de dödsfall som inte blivit allmänt kända i Storbritannien. Lilly vet, men säger ingenting.
Februari 1982
27 leverfunktionsstörningar, fem dödsfall i England16. Återigen kommer inget av detta till allmänhetens kännedom. Medarbetarna från Eli Lilly träffar FDA för att diskutera detaljfrågor, bland annat diskuteras utformningen av texten på förpackningarna. Problem och dödsfall nämns naturligtvis inte från Lilly-medarbetarnas sida.
7 april 1982
Tolv dagar innan FDA godkänner benoxaprofen får Lilly i USA rap-porter från Danmark om dödliga leverfunktionsstörningar som sätts i samband med det verksamma ämnet.17 Lilly tar god tid på sig att vidarebefordra dessa uppgifter till FDA. FDA godkänner benoxaprofen i USA på grundval av de studier som Lilly har lämnat in vid godkännande-förfarandet. I dessa står inget om några allvarliga biverkningar och döds-fall.
En månad efter godkännandet informeras FDA om biverkningarna, sannolikt kommer informationen från de danska myndigheterna. Läkemedelsföretagen är naturligtvis principiellt skyldiga att vidarebefordra sådana uppgifter, men exakt när de måste vidarebefordra de för myndigheten och för patienterna livsviktiga uppgifter, är inte reglerat.
Februari och april 1982
En specialist i Belfast från Queens University, Hugh Taggart, diskuterar sina rön rörande leverfunktionsstörningar i samband med benoxaprofen med Eli Lillys kontor i England. Lilly vidarebefordrar inte dessa upp-gifter. Men denne forskares resultat publiceras i British Medical Journal. Två dagar senare vidarebefordrar Lilly uppgifterna till FDA för att inte hamna i en alltför pinsam situation. Troligen tog det på den tiden också två dagar tills en utgåva av BMJ nådde fram till USA från Eng-land…
Maj 1982
Efter att benoxaprofen var registrerat i USA och koncernen hade fått utförlig information om ämnets dödliga biverkningar, inledde Lilly en PR-kampanj i miljonklassen. I kampanjen ingick 6 100 pressmappar, om vilka FDA senare uttalade att de hade varit ”felaktiga och vilseledande”.
Juni 1982
Något händer nu från FDA:s sida. Man kräver att Lilly varje vecka rapporterar om leverfunktionsstörningar av det nya läkemedlet. Enligt Department of Justice kände Lilly vid den här tidpunkten till 50 opublicerade lever- och njurskador i Storbritannien.18 Hur gick tankarna i Lilly-chefernas huvuden? Det togs i alla fall inga initiativ från ledningen i syfte att förhindra ytterligare skador för patienters liv och hälsa. För FDA uppgav Lilly nämligen bara det antal biverkningsfall som redan var publicerade, det vill säga de fall som tillståndsmyndigheterna, allmänheten och medicinsk expertis redan kände till. De fall som endast Lilly visste något om, fortsatte man att förtiga.
Augusti 1982
Justice Department i USA kommer fram till att minst 27 människor hade dött till följd av benoxaprofen och att ytterligare 200 drabbats av njur- och leversvikt. Och detta hade hänt under några få månader! Den 5 augusti 1982 togs benoxaprofen slutligen bort från den amerikanska marknaden.
Augusti 1985
Till sist återstår bara att redovisa det rättsliga efterspelet. Lilly vägrar in i det sista att erkänna sin skuld. Rättsprocessen blir en parodi på rätt-visa, jag skulle vilja kalla den ett hån mot offren. I en rättssal i Indiana-polis erkänner Eli Lilly före rättegångens början att de för de ansvariga myndigheterna har förtigit dödsfall som haft ett samband med benoxaprofen. Böterna blir skrattretande: 25 000 dollar för Eli Lilly och 15 000 dollar för deras medicinske chef Ian Shedden.
För en global spelare inom läkemedelsindustrin är sådana belopp felräkningspengar i sammanhanget. Genom att redan före rättegångens början förklara sig skyldig äger rättegångsprocessen överhuvudtaget aldrig rum. De små böter som utdöms är påföljder för otillbörligt agerande, inte straffrätts-liga åtgärder.
Men – ”USA:s regering hade kunnat anhängiggöra straffrättsliga åtgärder […] men avstod från det.”20 Då hade det krävts bevis för att Eli Lilly och Ian Sheddan uppsåtligen överträdde lagen. En på det hela taget mycket fördelaktig utveckling för de svarande: ”Eftersom de an-klagade inte kan ställas inför rätta en andra gång kommer de officiella dokumenten aldrig att utvisa om de uppsåtligen bröt mot lagen.”21
Domstolen konstaterade att Eli Lilly med sitt hemlighållande av dödsfall hade följt en ”allmän praxis inom branschen”, och det bekräftar således det jag rapporterat om utifrån egna erfarenheter. Där står nu svart på vitt, fastställt av domstolen i den officiella motiveringen: Hemlighållande är gängse praxis bland läkemedelsföretagen.
Om bara tillräckligt många människor mördar, skulle mördandet då bli den nya moraliska måttstocken?
Detta är inga engångsföreteelser. Hur kan man annars förklara att en närmast identisk skandal upprepas år 2004. Denna gång handlade det om läkemedelsjätten Merck och deras läkemedel mot artrit – Vioxx.
