Lingonbusken låter blåbärsbuskarna få ha den mörka granskogen i fred. Lingon trivs bättre i de torra, öppna skogsbackarna. Växten är rik på C-vitamin och ämnen som underlättar matsmältningen vid tung mat.
Text: Birthe Storaker | Översättning: Madeleine Lidman | Bild: Lingon (Vaccinium vitis-idaea). Foto: Jonas Bergsten. Licens: Public Domain, Wikimedia Commons | Redigering: Torbjörn Sassersson
Te från lingonblad har använts sedan lång tid tillbaka. Användningen i de norra delarna av Norge var särskilt vanlig vid svåra förhållanden. Te var vanligtvis ett surrogat för bättre drycker, men det hade också en viss användning som medicin. Det användes vid förkylningar och luftvägssjukdomar, men också mot gikt och reumatism.
De röda, goda lingonbären har fått mest uppmärksamhet. Ursprungligen användes de, precis som andra vilda bär, väldigt lite som mat. För några århundraden sedan började dock intresset för användningen av bär i hushållen att öka och lingonen kom snabbt i rampljuset. De är lätta att känna igen, vanliga, välsmakande och hållbara. Bären kan hållas färska eller frysta hela vintern.
En gammal sed är att äta lingonsylt med olika typer av köttprodukter. Tidigare användes bären också som efterrätt och som juice. Det är en bra idé på många sätt eftersom lingon visat sig vara fördelaktigt för förmågan att smälta “tung” mat.
Lingon är relativt fattiga på näringsämnen. Ett undantag är C-vitamin, som förekommer i användbara mängder. Annars innehåller de ett antal syror, mest intressant är bensoesyra och salicylsyra.
Bladen är mer medicinskt intressanta än bären. De innehåller stora mängder…
Läs den kompletta artikeln i TV Hälsa
