DEBATT. Under sommaren har jag läst några intressanta böcker om högmedeltidens Italien. Spännande berättelser om burgna stadsstater i kamp med varandra och inte sällan i konflikt med den tysk-romerska kejsaren eller påvekyrkan. Bra läsning i framför allt Stratherns bok The Borgias, 2019 och Hollingworths The Medici, 2017.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt.
Den mest slående iakttagelsen är den katolska kyrkans enorma makt över höga och låga människor. Vi möter en fullständigt blind tilltro till kyrkans dogmer. Och en kyrka som inkasserar mängder av pengar från sina troende. Medel som används för ståtliga byggnadsprojekt, men framför allt till den högsta ledningens privata nytta.
Från påvarna utgick budskap om fullständig lydnad och respekt för kyrkans läror om förbud mot ocker, girighet, frosseri, sexuella avvikelser etc. Men påvar och kardinaler levde minsann inte som de lärde. Avlatsbrev såldes till höga kurser. Mycket stora penningsummor slösades på det höga prästerskapets egen nytta. Lyxig mat och dryck konsumerades i överflöd. Positioner som kardinaler såldes till ädlingar för rejäla slantar. För att inte tala om hur påvar och kardinaler vältrade sig i sina sängar med kvinnor som kallats in.
Vad är det som för mina tankar till dagens FN?
För det första den gränslösa tilltron hos breda folklager. Många svenskar ser FN närmast som en helig inrättning. Att kritisera FN är precis som ”att svära i kyrkan”. Framför allt politiska partier till vänster och i mitten hyllar FN obegränsat. Direktiv därifrån följs till punkt och pricka. Alltså tvingas Sveriges skattebetalare att avstå miljardbelopp årligen till FN.
Liksom tiondet till kyrkan är förhoppningen att FN ska bidra till en bättre värld. Och visst används en del av pengarna för att lindra svält, bota sjukdomar och motverka krig. Men också till att hålla igång en jättelik byråkrati med ambitioner att ständigt utvidga sin maktställning.
För det andra ser man en likhet mellan den gamla påvekyrkan och FN-byråkraternas livsföring. Frapperande är hur många avdankade politiker som ges en försörjning i stor stil i FN:s regi. Superbetalaren Sverige ges varje år möjlighet att skicka en rad partikamrater till diffusa sysslor i New York, Genève, Paris, Rom osv. FN har blivit en gyllene avstjälpningsplats för överåriga eller trötta politiker. Det verkar inte vara fråga om höga kompetenskrav i den glimrande organisationen FN.
Förr talades i England om sinekurer. Det vill säga föga arbetskrävande publika poster med god status och betalning. Många höga svenska politiker har under årens lopp tjänat stora lågbeskattade slantar i FN:s regi. Man kan säga att de byggt smärre förmögenheter på ett vis som inte gäller för vanligt folk som via skattsedeln står för fiolerna. Du och jag flyger i ekonomiklass för egna pengar. Men till och från FN reser höjdare och funktionärer i privatjet, första klass eller affärsklass.
Ett tredje förenande drag mellan den medeltida påvekyrkan och FN är att de sysslar med storpolitik. De har alltså en politisk agenda bakom ridåer högstämda ord. Följden blir att ideal och politisk vrängande blandas samman. Liksom många andra organisationer önskar FN växa, få mer pengar och öka antalet byråkrater. Idag driver såväl påvekyrkan som FN en storskalig klimatpolitik. Ingen vet om den fullt ut bygger på vetenskaplig grund. Om målen bygger på sanning eller beprövad vetenskap står för övrigt inte i främsta ledet. Det är makt och pengar som gäller och då är klimatkrisens scenario i högsta grad gångbart. Rädslan för att brinna i helvetet har i FN förvandlats till en skräck för hög uppvärmning via CO2.
En fjärde gemensam linje är byggandet av en grupp- eller klassgemenskap i den rätta trons anda. Det är ingen tvekan att den odlas i FN:s många och långa korridorer. Och även i offentligt finansierade stödorganisationer jorden runt. Avskilda eliter värnar egna intressen. Sak samma gäller tyvärr i politikens värld. Strävan efter makt och goda inkomster håller samman svenska politiker långt utöver partitillhörigheten.
I basen finns ord om att rekryteringen av goda politiker kräver bra lönevillkor och då sysslande med politik förvandlats till ett yrke har karriärstegar vuxit fram. Personer och familjer jobbar sig uppåt från ungdomsförbund, kommuner till rikspolitikens finrum. Och den som intjänat full pension på en nivå – eller önskar dra sig tillbaka från ett högt uppdrag – erbjuds välbetalda sinekurer på ämbetsverk eller inom internationella organisationer.
Inom nätverk mellan familjer och vänner odlas en klassgemenskap. Till sammanhållningen hör försvaret för FN-chefers korruption och sexövergrepp samt påhopp mot personer som avslöjar obehagligheter. Liksom påvekyrkan visar man nämligen ogärna upp sin smutsiga tvätt. Dåvarande vicechefen Jan Eliasson (S-partiet) var helt tyst då den FN-anställde Anders Kompass avslöjade sexskandaler och mobbades bort.
Helhetsbilden för såväl det gamla påvedömet som nutidens politiska elit är att de sitter på dubbla stolar. Den ena rör storstilade och vackra ideal. Den andra en egoistisk verklighet fjärran från idealens sköna mål. Den medborgare som lyssnar på nutidens politiker vet därför inte om ett program eller beslut vilar på idealismens grund eller på privatnyttans som karriär, omval, reträttförsörjning osv.
På 1970-talet gisslade Hoola Bandoola Band svenska kapitalister med låten ”Vem kan man lita på”. Varför sjunger ingen detta idag om den politiska klassen? Kan det var så att medierna har ett finger med i spelet? De fungerar nämligen inte längre som den politiska elitens kritiker, utan som deras beskyddare.
Då en journalist rapporterar vet vi därför inte om det är fakta eller egna värderingar budskapet gäller. Antagligen funderar inte rapportören själv över om han eller hon driver åsiktspolitik. De tror sig förmedla fakta och sanningar.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)
