DEBATT. Torsten Sandström slår fast att det öppna samtalet måste återupprättas. Politisk korrekthet är oerhört skadligt för samhällets alla funktioner. Alla förlorar på att en mindre skara av personer ska bestämma bredd och höjd på samtalen som avgör Sveriges öde. ”Vi står inför en utveckling där politiker och medier samverkar för en handfull globala projekt, trots att Sveriges står inför rader av stora olösta nationella problem, avseende skola, vård, bostäder, kriminalitet och försvar.”
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. | Foto: Antenna. Licens: Unsplash.com
Jag möts ibland av frågan om jag är motståndare till miljöskydd, jämlikhet, invandring osv. Då jag svarar ”nej”, får jag höra: ”men det verkar vara så i dina texter”. Naturligtvis är det olyckligt om jag sprider en bild av mig själv som jag inte vill kännas vid. Det kan förstås bero på brister i min formuleringsförmåga. Till bilden hör att en tillspetsning ofta är avsedd, i syfte att väcka debatt, men en förvirring kan också förklaras av läsarens läggning då det gäller att tyda mina ord.
Jag vill tro att den senare förklaringen är mest realistiskt allmänt sett. Detta sammanhänger naturligtvis med innehållet i den åsiktskorridor som politiker och medier förmedlar.
Styrkan av det budskap som anses PK är nämligen så stark att den slår fast gränserna för det offentliga samtalet med femtumspikar. Ett avsteg från den ”rätta vägen” gör att folka hajar till. Samtalet vid kaffebordet stannar upp och den som pratat öppet möts av frågande blickar.
Min kvinnosyn och det öppna samtalet
Senast har jag fått reaktioner på min kvinnosyn med anledning av kritik mot den svenska feminismen. Först vill jag säga att jag i arbetslivet samverkat med flera starka kvinnor. Låt mig bara nämna min handledare och kollega Anna Christensen – en duktig civilrättare och en beundransvärd samhällskritiker i bland annat DN:s spalter. Kvinnohat är mig alltså främmande, men den som studerar den nutida svenska debatten märker direkt det tolkningsföreträde som feministerna hävdar. Det är jag definitivt emot.
Enskildas kvinnors trista erfarenheter förvandlas till giltiga för mänskligheten. En hatfylld ordkamp inleds mot det andra könet. Dessa tjejer ser nämligen manliga strukturer nästan överallt. Och kritiken är ensidigt hård – kvinnorörelsens tillkortakommanden behandlas nästan aldrig. Det goda ändamålet tillåts förklara rader av övertramp.
Framför allt har min kritik tagit sikte på feministernas positionering inom medierna. När en öppen och nyanserad diskussion förväntas riggar feministerna samtal där endast den egna samhällssynen figurerar. Att detta sker med största självklarhet i det skattefinansierade SVT – senast i söndagens kulturprogram Babel – är förklaringen till min elaka blogg (Same procedure…) från denna dag. Min personliga position är annars huvudsakligen juristens strikta jämlikhet. Att kvinnor har en historia av förtryck är en sak., men det ger inte feministerna rätt att gå bärsärkargång mot det manliga släktet som helhet, i stil med Cissi Wallins och Linnea Claessons framfart, som backats upp av landets medier.
Miljöfrågorna
Även i miljöfrågan har jag bloggat om åtgärder för att minska utsläppet av koldioxid, såsom exempelvis kärnkraftssatsningar, skogsåterplantering och stopp för stöd till ”det öppna landskapet”. Vidare har jag envist invänt mot den spektakulära klimathets som politiker och medier torgför varje dag, timme för timme. Min huvudinvändning är att enbart koldioxid nämns som orsak till uppvärmningen.
Vetenskapen är ense om att exempelvis solens strålning är en annan förklaring. Om huvudorsaken står att finna i koldioxid eller solens strålning är dock forskningen inte alls ense om. Mediernas bild enögd: koldioxid! Min blogg driver öppenhetslinjen: alla argument på bordet, även de obehagliga. Inte den försiktighetslinje som politikerna och FN (IPCC) dagligen proppar i folkets halsar, utan att tala om att alternativa förklaringar som sagt finns.
Invandring
Frågan om invandring till vårt land är komplex. Jag härstammar själv från en familj med invandring i bakgrunden. Min kritik av landets ledande politiker och medier har aldrig rört inlemmandet av utlänningar i landet. Kritiken har rört invandringens former, omfattning, den bristande integrationen samt mörkning av information om effekterna (såsom kriminalitet).
Först har politikerna predikat den öppna dörren och massinvandring. Sedan har de visat oförmåga och ovilja att lagstifta – eller enas med LO – om speciella låglönejobb för nyanlända, men värst är kanske etablissemangets mörkande av de negativa effekter som uppkommit genom invandringen, främst den lavinartade ungdomsbrottsligheten.
Locket på har rått vad gäller samlande av statistik om denna kriminalitet. Jag förstår att man inte önskat stigmatisera invandrargruppen, där endast en minoritet hamnar i klanbrottslighetens klor. Men ändå menar jag att fakta måste samlas om allt av vikt, så att en öppen diskussion kan ske.
Den som överblickar de tre politikområden jag nämnt ser en en röd linje (obs färgen). Jag menar nämligen att de vänsterradikala stakat ut hur ett samtal ska se ut och därmed vad som är förbjudet. Det hela gäller det politiska etablissemangets ideologi och syn på öppenhet. Idépaketet omfattar feminism och globalism.
Dags att återupprätta det öppna samtalet – Alla vinner på det
Den politik som förespråkas tar sikte på frågor utanför den svenska nationens direkta gränser. Asylinvandring basuneras ut och inte kvotering från flyktingläger. På samma vis predikas klimatpolitik i global skala och inte främst en begränsning till Sveriges roll i sammanhanget.
Läs även: Så har vinstdrivande skolor i Sverige lett till social apartheid
Visst måste jag till syvende och sist acceptera att demokratiska beslut fattas om de frågor jag nämnt, men däremot är jag inte med på en systematisk mörkläggning av viktiga detaljer. Oviljan att lägga alla kort på bordet är det som jag stöter mig mest på. Okej, att min argumentation kanske framstår som tjatig och ibland aggressiv mot ledande politiker, men det beror på min övertygelse vid starten av bloggen.
Det öppna samtalet är nödvändigt för att en demokrati ska fungera. Politikerna är medborgarnas tjänare. De kan inte tillåtas mörka viktiga fakta och liksom jesuitpräster mumla ”ändamålet (tystnaden) helgar medlen”.
Vi står inför en utveckling där politiker och medier samverkar för en handfull globala projekt, trots att Sveriges står inför rader av stora olösta nationella problem, avseende skola, vård, bostäder, kriminalitet, försvar etc. Därför måste PK-ismen bekämpas med goda och fria argument. Det är en svår, men en nödvändig balansgång.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se)
