Christer Nilsson (1941-) är historiker och författare (6 böcker), ledarskribent och recensent av facklitteratur. Han har skrivit för Läkartidningen, Axess, Ale - Historisk tidskrift, Finsk tidskrift, Expressen, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Östgötacorren, Borås tidning och 
Inför ett möjligt riksrättsåtal mot Donald Trump riktas blickarna nu mot två tillfällen då andra presidenter har hamnat i samma klämma. Kommer det att gå som för Bill Clinton 1998? Det var vad republikanerna hoppades på då. Eller som för Richard Nixon 1974? Det var vad demokraterna satsade hårt på då.
Text: Christer Nilsson (historiker) som skrev boken ”Sjuka statsmän-och vad de ställt till med” | Bild: Donald Trump. Foto: Gerd Altmann. Licens: CC0 1.0, Pixabay.com
Utfallen av dessa vet vi att Bill Clinton anklagades för mened (perjure) och för förhindrande av rättvisans gång (obstruction of justice). Clinton frikändes och fortsatte sedan som en av USA:s mest framgångsrika presidenter.
Nixon anklagades för mörkläggningen av Watergate-skandalen, men valde att avgå för att slippa riksrätten – och hans eftermäle blev av det solkigare slaget.
Kommer Trump att ställas inför riksrätt?
Många sansade politiska kommentatorer och auktoriteter tvivlar på detta, beroende på det faktum att republikanerna, som har majoriteten i senaten, inte vill fälla sin egen president. Dagens republikaner skulle troligen inte gå emot Trump, men det finns en annan högintressant fråga som hela tiden legat och molat och skavt– och som kan fälla Trump: hans mentala hälsa. Han är ju mannen med makten och befogenheten – några knapptryckningar bort – att utlösa ett kärnvapenkrig.
Vi kan starta med den intervju som Fox News gjorde med Donald Trump vid nyåret 2019. Vid frågan om presidenten trodde att demokraten Elisabeth Warren (som kandiderar till president 2020) skulle kunna besegra honom, svarade Trump:
”Då är det bäst att ni först frågar hennes psykiater” och de kritiska rösterna från allehanda håll lät inte vänta på sig: ”För all del, låt oss fråga Warrens psykiater – men mr President, lägg er själv först på terapisoffan”.
Vare sig man nu älskar eller hatar Trump (eller något där emellan) så är det svårt att förneka – vilket dock många av anhängarna gör – att Trump uppvisar en del typiska drag som utmärker en person klassad som narcissistiskt personlighetsstörd. Om man nu lyssnar på den psykiatriska definitionen från exempelvis den berömda Mayokliniken i USA så blir man upplyst om att en sådan person visar:
”…en påtaglig bristande inlevelseförmåga, impulsivitet, har en uppblåst självbild, uppfattar sig själv som storartad, upphöjd och framgångsrik. Eftersom grunden för denna självbild är väldigt bräcklig så är personen också mycket känslig för kritik. Kan man bota en sådan narcissist? Det är svårt eftersom det sällan finns någon motivation hos dessa människor att söka vård”.
Så hur är det då med Trump? Är han så pass ”störd” att han skulle kunna utgöra en säkerhetsrisk och av den anledningen borde avsättas? Man borde kanske först jämföra honom med tidigare presidenter och deras ”diagnoser”. Låt oss därför backa bandet, först till dessas barn-och ungdomstid och deras faderskomplex för att sedan jämföra Trump med vissa andra presidenters tydliga sjukdomsdiagnoser vilka trots allt aldrig ledde till att de blev avsatta på grund av dessa fataliteter.
Tänk er att ”bota” Thomas Jeffersons (1801-1809) kluvna personlighet: hälften slavägare och hälften frihetens apostel. Eller Andrew Jackson (1829-1837) som aldrig visste vem hans far var. Abraham Lincoln (1861-1865) föraktade sin far och vägrade iskallt att närvara vid Thomas Lincolns begravning eller Franklin D. Roosevelt (1933-1945) som var bara en tonåring när hans invalidiserade far avled och vars dominerande mor såg till att det betalades underhållsbidrag för henne till och med under Franklins tid i Vita huset.
John F. Kennedy (1961-1963) blev, precis som hans bröder, hårt pressad av en överambitiös far. Lyndon B. Johnson (1963-1969) förföljdes hela livet av faderns alla misslyckanden. Richard Nixon förföljdes av faders grova smädelser och Ronald Reagan av faderns alkoholism. Bill Clinton träffade aldrig sin far och Barack Obamas pappa var ständigt frånvarande under hans känsligaste uppväxtår.
Donald Trump är i alla dessa hänseenden en avvikare. Han var faderns ögonsten och tillbringade sina uppväxtår i bullriga New York under materiellt mycket gynnsamma förhållanden. Fred Trump var redan vid sonens födelse en förmögen man och vid faderns bortgång fick sonen ärva över 400 miljoner dollar.
Ingen vettig analytiker vill förneka att det nu pågår ett stormangrepp på den sittande presidenten. En giftig ingrediens i all denna smutskastning – som väl varje president tidigare också blivit utsatt för under sin återvalskampanj – är att Trump inte skulle vara vid sunda vätskor och sålunda inkapabel att längre leda landet. Många amerikanska och även europeiska psykiatrer och diverse andra självutnämnda ”experter” faller gärna in i den kören.
Ett par exempel: Enligt John D Gartner – psykiater vid Johns Hopkins University Medical School och som aldrig träffat Trump:
”…är presidenten farlig och extremt sjuk. Han lider av ’malignant narcissism’, en obotlig psykisk sjukdom med tecken på anti-socialt beteende, sadism, lätt till ilska, paranoia och med en uppblåst personlighet”.
Claes Andersson, psykiater, f.d. riksdagsman och minister i Finland – som heller aldrig har träffat Trump utan endast sett honom på TV och Youtube – har också sin fjärrstyrda, och solklara, diagnos klar:
”Trump lider av en personlighetsstörning och är närmast att betrakta som en narcissistisk psykopat”.
Många anhängare betraktar detta som rent nonsens. Sjuk eller frisk således? Låt oss då se hur några verkligt sjuka presidenter lyckades klamra sig fast vid makten, trots att de borde ha avgått. Av sammanlagt 44 presidenter dog åtta under sin ämbetstid och fyra av dessa blev mördade.
Sigmund Freud skrev en bok (tillsammans med William Bullitt) om Woodrow Wilsons (1913-1921) märkliga personlighetsförändringar som accelererade i Paris när Versailles-freden skulle undertecknas. Wilson drabbade då av ett antal proppar i hjärnan och fick akuta mentala störningar, vilket hans läkare förnekade och mörklade.
Tillbaka i USA drabbades presidenten på nytt av en stor hjärninfarkt, vilket även den doldes för omvärlden. Sista året var Wilson svårt invalidiserad och kunde inte ens skriva sitt namn under viktiga dokument. Allt passerade genom hustrun, läkaren och sekreteraren, som mörklade allt, och som i praktiken var de som under ett antal månader styrde landet.
Franklin D Roosevelt (1933-1945) var under hela sin presidentperiod invalidiserad av polio och totalförlamad från midjan och neråt, men trots detta lyckades han bli vald till president och bedra sin omgivning (man trodde att han hade tillfrisknat), utom Secret Service, de närmast anhöriga samt pressen som belagts med yppandeförbud och som höll masken. ”Aldrig något foto på presidenten i helfigur – och aldrig sittande i sin rullstol”.
Trots enorma hjärtproblem – och trots att han var döende – beslöt Franklin att kandidera till ett nytt presidentval hösten 1944. Alla såg med egna ögon den starkt avmagrade presidenten, askgrå i ansiktet och med glasartad blick, allt medan läkaren Mc Intire bluffade och vilseledde pressen och allmänheten:
”…den medicinska undersökningen är till belåtenhet med hänsyn till att presidenten är 62 år gammal”.
Den omvalde presidenten dog sedan den 12 april påföljande år, av en massiv hjärnblödning, när han satt modell för ett porträtt.
Sjukast av alla måste John F. Kennedy (1961-1963) ha varit. En man som knappt kunde gå på sina ben, plågad och pinad av sjukdomar och smärtor under större delen av sitt liv. Mellan maj 1955 och oktober 1957 var han i hemlighet inlagd på sjukhus nio gånger under 44 dagar. Långt i efterhand har nu framkommit att hans läkare under hårda påtryckningar pressades att friskförklara den blivande presidenten, trots att det var bekant för en stor krets att John led av den livslånga och farliga Addisons sjukdom och att hans rygg var trasig. Alla gamla sjukjournaler mörklades eller förstördes, men den ökände Max Jacobson, ”Doctor Feelgood” var ständigt på språng med sina amfetaminsprutor så fort Kennedy behövde slänga sina kryckor vid ett framträdande för att se robust och frisk ut för en stund. Hur pass påverkad av amfetamin var John Kennedy vid Kubakrisen 1962, det farligaste ögonblicket under det kalla kriget? Här kan vi verkligen tala om fingret på avskjutningsknappen.
Ronald Reagan (1981-1989) drabbades av alzheimer redan under sina sista år som president och borde av den anledningen ha avgått i förtid. Så skedde inte. Vem styrde egentligen landet då? Hustrun Nancy? och varför slog inte ansvariga läkare larm?
Dagens vildsinta attacker på Donald Trump som mentalt störd och olämplig eller farlig som återvald president borde ställas i relief till dessa hans sjuka föregångare, som utan tvekan borde avgått i förtid, men som satt kvar. Så fort USA väljer, eller återväljer, en ny president så är flera ”experter” snabba på att analysera dennes beteenden och hitta brister. Nixon blev kallad paranoid och Clinton sågs som extremt impulsiv. Trump – kan man diagnosticera en person som man bara sett på TV – är han en narcissistisk psykopat?
Text: Christer Nilsson
