NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
”Socialtjänstens handläggare och utredare fördjupar, genom att ofta låta sig manipuleras av den ena föräldern i en vårdnadstvist, den psykiska barnmisshandel som föräldraalienation (parental alienation) utgör.”
Text: Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, leg. psykolog | Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Juridik 2019-11-25
När Sveriges domstolar allt mer belastas med långdragna och kostsamma tvistiga familjemål, finns anledning att fråga sig om något skulle kunna göras annorlunda.
I dag är det socialtjänsten, eller familjerätten, där sådan finns, som levererar den utredning som domstolarna har som huvudsakligt underlag för sina för de involverade barnen livsavgörande beslut om vårdnad, boende och umgänge.
Dessa utredningar är gjorda utan att utredarna haft några metoder för att mäta hur barnen mår, hur de upplever sina respektive föräldrars beteende gentemot dem, eller några metoder för att göra de riskbedömningar, som de alltid gör då de vanligen följer de rubriker som finns i ett formulär kallat BBIC, Barn Behov i Centrum, som de kan använda om socialnämnden i deras kommun köpt BBIC-licens.
Det finns ett tillförlitligt instrument för att mäta barns mående, kallat KIDSCREEN som har utarbetats av världshälsoorganisationen, WHO. En nyare och mer lätthanterlig variant kallas KID-CAT.
Det finns också ett tillförlitligt mätinstrument för att ta reda på hur varje barn upplever sin mammas respektive sin pappas beteende, det heter Parental Acceptance Rejection Questionnaire, PARQ-child, och har under drygt fyra decennier utvecklats och förfinats av den välmeriterade forskaren Ronald Rohner. Nu finns det validerat under psykologiprofessor Sverker Sikströms ledning för svenska barn och kan börja tillämpas.
Det fanns ett nästan färdigt riskbedömningsinstrument utvecklat av en projektanställd forskare på Socialstyrelsen, som i slutarbetningsstadiet lades i en låda, samtidigt som forskaren fick sluta. Nu har, glädjande nog, arbetet återupptagits.
Socialstyrelsens generaldirektör har inte besvarat någon av tre förfrågningar om varför inte KIDSCREEN och PARQ-child börjar användas i socialtjänstens reguljära arbete.
Kritiken mot att barnets mest grundläggande behov, behovet av kärlek och bekräftelse från båda sina föräldrar i en vardaglig kontakt, inte över huvud taget finns med i BBIC har inte alls kommenterats av Socialstyrelsen. Denna myndighet är tillsammans med Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF) ansvarig för att ge råd och redskap till socialtjänsten och för att utvärdera samma verksamhet. MFoF nämner föräldraalienation i sin presentation av kunskap att utveckla.
Tidigare hade Socialstyrelsen också tillsynsansvaret över sin egen verksamhet, men den har sedan 2013 avknoppats till en ny myndighet, IVO, Inspektionen för Vård och Omsorg.
I dagens system är det familjerättens/socialtjänstens bedömningar som domstolarna i så gott som samtliga fall baserar sina beslut om vad som är i barnets bästa intresse på.
- Är det tillförlitligt?
- Är det ett rättssäkert system?
- Ett system som förtjänar medborgarnas förtroende?
- Behöver systemet förändras?
Det råder stor omsättning bland socialsekreterare. Många unga får alltför tunga utredningsuppdrag, och ingen har fått sin överordnade myndighets hjälp med utredningsverktyg, nationella riktlinjer, eller relevant och tillräcklig utbildning för sina uppdrag.
Vårdnadsutredningarna följer dock en mall med vissa rubriker, men innehållet är inte utredda sakförhållanden, utan vidareförande i referatform av vad föräldrarna och vissa referenspersoner har sagt och tyckt, samt redovisning av icke autentiskt dokumenterade barnsamtal, som ofta hållits i en miljö där barnet inte varit fritt att uttala en egen mening så som stadgas i artikel 12 i barnkonventionen.
Oftas redovisas inte frågorna som ställts till barnen, men det framgår att dessa oftast baseras på utredarens partiska ställningstagande för den ena föräldern som “the good guy” och den andra som “the bad guy”. Av sådan partiskhet, i strid med grundlagens krav på saklighet och opartiskhet i myndighetsutövning, följer att utredarna utifrån sitt utvecklade tunnelseende gör sig skyldiga till det ena bekräftelsefelet (confirmation bias) efter det andra.
Innehållet blir som en följd av dessa redovisade brister anekdotiskt med ofta subjektivt tyckande som grund för bedömningarna som görs. Vidare förs aldrig adekvata riskbedömningar, eller referenser till om vidtagna åtgärder samt beslut är förenliga med barnens bästa intressen definierade som deras mänskliga rätt till familjeliv, till bibehållen identitet, till vardaglig kontakt med båda sin föräldrar för att själva kunna må bra, och sin rätt att fritt få uttala en egen mening utan någonsin ställas inför att välja sin mamma eller sin pappa.
I fallen med en skickligt manipulerande pappa eller mamma som av olikartade skäl åstundar egen kontroll över barnen och uteslutning av den andra föräldern ur barnens liv är utredarna oftast helt hjälplösa eftersom de i sin 3,5 år långa generalistutbildning inte har lärt sig något om hur påverkan går till, hur mänskligt minne fungerar, om psykisk barnmisshandel, eller om personlighetsstörningar.
Socialtjänstens handläggare och utredare fördjupar, genom att ofta låta sig manipuleras av den ena föräldern i en vårdnadstvist, den psykiska barnmisshandel som föräldraalienation (parental alienation) utgör.
Text: Lena Hellblom Sjögren
