KRÖNIKA. ”Utan reflektion Finns ingen erfarenhet. Bara staplade händelser”, sa Carl-Magnus Stolt, läkare och författare. Det här är några av mina reflektioner och minnen efter drygt fyra årtionden som sjukgymnast inom neurologisk rehabilitering med svårt sjuka och skadade patienter.
Text: Harriet Larsson, Harrietsblogg.se | Foto ovan: Truthseeker08. Licens: Pixabay.com
När man är pensionär, då finns tid för reflektion och livets backspegel är ofta större än vindrutan och insikten blir allt klarare, att vi främst är en produkt av rådande tidsanda, både i ord och gärningar.
Tyvärr präglas styrande politiker mer av rådande tidsanda, än sina landsmän, eftersom rättvisa och sunt förnuft ofta får göra halt utanför maktens boningar, precis som medborgares erfarenheter.
Kroppen är en helhet och känner inte till några diagnoser, när hälsoproblem uppstår är de sällan isolerade till ett enda organsystem, utan det är ett samspel där hela kroppen är involverad och där arv, miljö, trauma, livsstil och känslomässiga aspekter påverkar varandra.
Men sjukvårdens uppbyggnad, sjukhusens kliniker inklusive specialistutbildningar är organiserade efter ett biomedicinskt synsätt, där patienten är ett objekt som består av olika organsystem och där var och en kan mer om delarna, än om helheten.
Vi kan mer och mer om mindre och mindre
”Sjukvården inte bara upptäcker sjukdomar utan uppfinner också efter tidsandan,” för att citera salige professor Gösta Tibblin.
Ett biomedicinskt synsätt måste kompletteras med ett holistiskt sätt att betrakta människan, där helheten blir viktigare än delarna.
Detta framstår allt mer som ett vackert önsketänkande, när allt för många patienter blir utan ”synsätt” helt och hålet. Därför är jag tacksam över, att jag under större delen av mina yrkesår har fått arbeta i team, där olika yrkesgrupper kan synliggöra delarna till en helhet, med patienten och anhöriga i mitten och där migrationen hölls inom rimliga proportioner till vad landet klarade av.
En strokedrabbad patient kunde erbjudas lång rehabiliteringstid, för att åter klara sitt liv, eftersom hjärnans nervkopplingar behöver lång tid och mycket träning för att hitta rätt neuron. I dag skrivs alltför många patienter ut från sjukhusen, bara de vet vad kungen heter och kan stå på sina ben.
Sannolikt skulle jag ha stora svårigheter att arbeta i dagens sjukvård, där en värdeförskjutning har skett från medicin och etik till ekonomi och kontroll, för att inte tala om alla krav på kulturkompetens och krav från många patienter, med annan etnicitet, legala som illegala, vilket är största orsaken till ökade väntetider, bråk på akutavdelningar och långa operations köer för främst cancer patienter.
Min systers erfarenhet från Södersjukhusets akutklinik nyligen är bitter. Nej, inte på personalen, de försökte under stor stress hålla ställningarna.
Maken låg avsvimmad utanför trappan, ambulans till akuten, väntetid 12 timmar med gamla som ropar förtvivlat, en äldre herre linkade ut, för här får man ingen hjälp. ”Faen i helvete” utbrast en av hennes söner ”här har farsan betalt skatt i hela sitt liv och vad får han, ligga i en korridor …
Min svärson fick vänta 6 månader på sin andra canceroperation, som krävde specialistkompetens på ett sjukhus i huvudstaden. Fastställd väntetid på 1-3 månader är övergivna för länge sedan, men om detta får vi inte berätta.
Regeringens enda version är, att det är vi pensionärer som belastar vården. Inte att befolkningen ökat med nästan 2 miljoner, med stora och kostsamma sjukvårdsbehov. Då kan minsta barn räkna ut at det blir mindre över till värdlandets medborgare.
Dagens sjukhuschefer och klinikchefer har av mångkulturella politiker därför tvingats bli allt duktigare som affärsidkare, där sjukvårdsstadgans instruktioner för klinikchefer från 40-talet är död och begraven, för att den humanitära stormakten skall bevaras. Dock utan humanitet för luttrade skattebetalare.
”Klinikchefen skall bemöta de vårdbehövande med vänlighet och människokärlek, samt tillhålla den honom underställda personalen, att kärleksfullt mot dem uppfylla sina åligganden.”
Reflektioner och minnen från yrkeslivet
Det jag minns bäst från yrkeslivet är inte kunskap från konferenser, kurser och fort- och vidarebildning, utan klokskap från patienter. Här kommer några patientminnen, som ger mer inblick i hur det är att vara en människa som förlorat mycket av sina naturliga förmågor, som uppskattas och saknas först när sjukdom/skada besegrat dem.
Doktorn satte sig på sängkanten
På neurokirurgen ligger Arvid 62 år med stroke efter en massiv hjärnblödning. Ronden har just gått och Arvid utbrister, när jag kommer ”Jag förstår att det är allvarligt för doktorn, han satte sig på sängkanten…”
Ingen självkänsla med sår i baken
Dörren till psykologens samtalsrum slås upp med ett brak, ut kommer Kalle i sin rullstol och är skitförbannad… ”Fy faen snacka om självkänsla med pisspåse i brallan, trycksår i baken och spattiga ben…”
När Helga Pettersson försvann
På medicinkliniken ligger Helga 73 år med uttalad högersidig förlamning efter stroke. In kommer en sjukgymnast från rehabiliteringsmedicinska kliniken, som för avdelningens sjukgymnaster skall demonstrera en ny träningsmetod.
Helga är till en början med, men blir allt eftersom mer nedstämd och ledsen.
Sjukgymnasterna pratar främst med varandra med ord som Helga inte förstår och övningarna måste avslutas, för nu gråter bara Helga.
Senare efter flera månaders idog träning, har Helga lärt sig gå igen och orden har kommit tillbaka. Jag blev så ledsen, berättar Helga om vårt första möte, ”Du förstår Helga försvann och bara stroken kom fram..” Jag skämdes.
Social träning med skräp
Robban 21 år, paraplegi (förlamad i överkropp och båda benen) har lärt sig att ta sig in i sin anpassade bil och jag och en kollega gömmer rullstolen i baksätet under en filt och vi fick stränga förhållningsorder av chauffören att göra rullstolen sällskap om det blev napp under den gamla raggarsvängen.
På håll står två söta tjejer, ”göm Er” hojtar Robban, en order som genast verkställs under filten. Robban tvärbromsar, vevar nonchalant ner vindrutan och säjer till tjejerna ”Hopp in här fram brudar, för där bak ligger bara skräp…”
”Sköta magen” var bäst
Under ett uppföljningsbesök säjer Lasse med tetraplegi (förlamning i bål, armar och ben)
”Vet Du, varför jag gilla Dig?”
”Nej” svarar jag självfallet, men inuti känns redan en stolthet över alla träningstimmar, som nästan gav full ADL-självständighet.
”Jo, du, du fråga om jag skött magen och om hjälp behövdes, då tog Du in mig på ett behandlingsrum och veva på bena.”
(Ryggmärgskadade patienter måste få hjälp att sköta magen vissa dagar pga förlamningen och ”vevningen” hjälpte till med tarmrörelser och kunde frigöra gaser).
”Jag blev så djävla ledsen en gång i dagrummet, fortsatte Lasse, när jag hörde ett biträde säga till ett annat, att nu har jag varit inne och mockat på 7:1….”
Leva eller överleva?
Bertil 68 år, paraplegi med svår neurogen värk i ryggen, som ger önskan om att få lämna detta liv, men i dag, efter lång rehabiliteringstid, bjuder han mig på en segeltur i sin anpassade lilla segelbåt. Solen skiner, matsäckskorgen finns med och Bertil seglar galant, precis som förr, då utbrister jag ”Nu Bertil är väl livet ändå värt att leva”
”För faen” svarar Bertil, ”man måste väl få ha lite roligt medan man överlever…”
Mitt vackraste brev
Fick jag från en kvinna, med ALS (amyotrofisk lateralskleros). Brevet vidarebefordrades av hennes make efter hennes död. Hon hade haft en lång ”golgatavandring” innan hon fick sin tunga diagnos. ”Då var jag helt skyddslös”, berättade hon. Ett öde som hon nu tyvärr delar med allt för många patienter. När vårdens resurser minskar, då ökar skyddslösheten.
Kanske var dessa rader från någon bok, eller om hon hade skrivit dem själv, det vet jag inte.
”Mina underliga tankar, föreställde mig att det var vår olycka att himlen inte speglar det som händer på jorden. Att vi inte kan avläsa något från himlens tillstånd. Att den inte ger något tecken. Att vi därigenom förblir ensamma. Det som händer Dig, händer inte mig”.
Tyvärr tror jag att sjukvården i dag mer består av staplade händelser utan reflektion över vad den humanitära stormakten orsakat. För inga företeelser sker i ett vacuum.
Text: Harriet Larsson
