DEBATT. Så länge som den politiska agendan domineras av migrationsfixering hamnar behovet av nödvändiga politiska reformer i skuggan. De problem som idag tros uppstå i samband med invandring är i verkligheten ett förstoringsglas som tydliggör allvarliga brister i det svenska politiska systemet vars negativa effekter förre eller senare skulle ha drabbat Sverige med eller utan invandring.
Text: Hedi Bel Habib, fil doktor och forskare | Hashtag: migrationsfixering | Foto: FS1 – Community TV Salzburg, CC BY 2.0
Migrationsfixering
Det råder idag en migrationsfixering som avleder politiker från allvarliga problem i svensk ekonomi. Sverigedemokraterna fortsätter att växa och partiet börjar nu etablera sig som största parti genom att polarisera den politiska agendan på invandring. Så länge som den politiska agendan domineras av migrationsfrågan spelar SD en vilseledande roll och avleder politikerna från att ta tag i allvarliga samhällsfrågor.
En närmare analys visar att de problem som i dag tros uppstå i samband med invandring i verkligheten är ett symptom på allvarliga brister i det svenska politiska styrsystemet vars negativa följder förre eller senare skulle ha drabbat det svenska samhället även utan invandring.
En breddad politisk agenda, där grundläggande samhällsreformer står i centrum är därför det enda sättet att komma ur den politiskt förvrängda situation som den polariserade migrationsdebatten skapar. Här nere föreslås därför en reformagenda med fyra huvudpunkter.
Reformagenda med fyra punkter
1. Lägre sociala avgifter istället för svag krona och anställningsstöd
Svårigheterna att komma in på arbetsmarknaden och medföljande sociala problem lyfts ofta fram som en fråga om lågutbildade utrikesfödda. Men i verkligheten är arbetslösheten bland inrikes födda med låg utbildning i åldern 20–24 år nära 30 procent.
Här handlar det inte om etniskt ursprung eller utbildningsnivå, utan snarare om felkonstruerade politiska verktyg för att uppnå tillväxt och sysselsättning.
Gigantiska summor läggs idag på selektiva former av anställningsstöd för ungdomar, inrikes och utrikes födda med lägre utbildning istället för att radikalt reformera systemet med sociala avgifter.
Sverige har EU:s högsta kostnad för sociala avgifter per arbetad timme, 131 kronor jämfört med 65 kronor för EU:s genomsnitt. Även inom Norden framstår storleken på sociala avgifter som extrema.
I Danmark betalar en arbetsgivare 60 kronor i sociala avgifter per arbetad timme och i Norge 93 kronor. Arbetslösheten bland personer med förgymnasial utbildning i 25 – 64 års ålder ligger på 6,3% i Danmark och 6,5 i Norge jämfört med 14,5% i Sverige.
Ett annat grundläggande fel i svensk politik är användning av en svag krona för att stimulera ekonomin och subventionera näringslivets export för att möta konkurrensen från andra länder.
Den svenska ekonomins historia är därför en långvarig devalveringshistoria. År 1949 devalverades kronan med 30,5 procent mot dollarn. År 1977 devalverades kronan två gånger, först med 6 och sedan med 10 procent. 1981 devalverades kronan med 10 procent. År 1982 devalverades kronan ytterligare med 16 procent.
År 1970 behövde man bara betala 70 svenska ören för en dansk krona. År 2018 kostade en dansk krona 1,41 kronor. Det innebär att den svenska kronans värde minskat med 50 procent under 48 år. För en pensionär eller vanlig inkomsttagare innebär detta en successiv försämring av köpkraften med nära 50 procent.
Den gamla devalveringspolitiken är idag tillbaka i ny förpackning. Den ekonomiska politiken har delegerats till riksbanken genom penningpolitiken. Riksbankens lågräntepolitik är i praktiken en maskerad devalveringspolitik. Kronan har förlorat 25 procent av sitt värde mot Euron och hela 40 procent mot dollarn sedan 2013.
Den gamla devalveringspolitiken maskerad till penningpolitik fortsätter att hålla Sverige över ytan och exporten gynnas, samtidigt som de strukturproblem med höga sociala avgifter som är olösta sedan 70- och 80-talen kvarstår.
Ett resultat av dessa successiva devalveringar är att Sveriges intäkter från exporten blir allt mindre trots en ökad exportvolym. Exporten har ökat från 22% som andel av BNP år 1970 till 45% år 2018.
Samtidigt har Sverige fallit från plats 4 år 1970 till plats 12 i välståndsligan år 2018. Uteblivna strukturreformer sedan 70-talet gör att Sverige är på väg att devalvera bort sin egen ekonomi. Avståndet till rika länder har blivit ännu större. Sveriges BNP per capita motsvarar idag 53 000 dollar jämfört med 83 000 för t.ex. Irland.
2. Sverige behöver behålla jobben inom landets gränser
Landet töms idag på jobb till följd av onödigt höga sociala avgifter i förhållande till omvärlden. En hög välfärd behöver inte betyda höga sociala avgifter för arbetsgivaren. Onödigt höga sociala avgifter gör att företag flyttar ut avancerade tjänstejobb och produktion till utlandet. År 2017 fanns det drygt 3 000 svenska koncerner med dotterbolag i utlandet. Totalt sett hade dessa koncerner runt 2 miljoner anställda varav 1,4 miljoner var anställda utomlands.
Över tid har det skett en viss minskning av antalet anställda i Sverige inom dessa företag. Den stora förändringen är dock att det blivit väsentligt fler anställda i länder med lägre sociala avgifter än Sverige. Mellan år 2000 och 2017 ökade antalet anställda utomlands med 60 procent.
År 1987 hade de svenska industrikoncernerna 747,341 anställda i Sverige och 487,707 utomlands. År 2017 var antalet anställda i Sverige 588,819 jämfört med 1,455,967 utomlands.
3. En ny politik för kompetensförsörjning och befolkningstillväxt
Arbetsmarknadspolitiken och migrationspolitiken hanteras idag som parallella och ineffektiva byråkratiska system utan samhällsekonomisk rationalitet och utan tydlig koppling till varandra. Arbetsmarknadspolitiken saknar en tydlig koppling till näringslivets tillväxtbehov och migrationspolitiken saknar en tydlig koppling till befolkningstillväxt och näringslivets behov av arbetskraft internationellt, nationellt, regionalt och kommunalt.
I statsbudgeten uppgår de utgiftsområden som rör arbetsmarknad och migration till över 100 miljarder kronor årligen. Ett sätt att effektivisera användning av dessa medel är att slå ihop dessa separata politikområden till ett enda politikområde med fokus på befolkningstillväxt- och behov av arbetskraft med utgångspunkt i regionernas och kommunernas specifika behov.
En sådan omdaning kräver att Migrationsverket och Arbetsförmedlingen får ett gemensamt sysselsättningsmål och att dagens försörjningssystem med kontantersättningar till nyanlända görs om till ett lån för etablering i samhället.
På samma sätt som studenter försörjer sig med hjälp av studielån bör nyanlända kunna försörja sig med hjälp av lån under sin första tid i Sverige. Etableringslånet skulle kunna bestå av både en bidragsdel och en lånedel, med samma proportioner som dagens studiemedel.
4. Ett fritidshem för alla med tydligare sociala mål
Allt fler ungdomar rekryteras till kriminella gäng och de senaste åren har allt fler barn under 15 år misstänkts för brott i Sverige. En polariserad debatt har pekat ut migration som orsak till denna utveckling. Även om en koppling kan finnas till en bristande integration går det inte att utesluta att en sådan utveckling kan ha att göra med dysfunktionella förhållanden i den statliga styrningen av fritidshemmets verksamhet och undervärdering av dess betydelse för socialisation och tidigt förebyggande av sociala avvikelser.
Skolan och fritidshemmet har en gemensam läroplan, Lgr11, men har olika uppdrag utifrån personalens yrkesroller. Erfarenheten visar dock att det finns båda vinster och problemområden i samverkan mellan fritidshem och skola.
Läs mer av Habib: Så har vinstdrivande skolor i Sverige lett till social apartheid
Skolinspektionens granskningar av fritidshemmen har visat att styrning och ledning av fritidshemmen tenderar att få mindre uppmärksamhet i förhållande till skolan. Befintlig forskning visar också att det har skett en rollförbistring som gör att fritidspersonalens kompetens inte nyttjas i enlighet med ursprungssyftet.
Fritidshemmets uppdrag är att arbeta med elevers sociala utveckling på individ och gruppnivå, relationsskapande, konflikthantering, normer, värden och en demokratisk fostran. Sedan fritidshemmet kom till skolan i början på 90-talet har dock fritidshemmets ursprungsfunktion hamnat i skuggan.
Eftersom arbetsuppgifterna i samverkan med skolan inte är definierade kan det göra att fritidspersonalen hamnar i en undanskymd position och att dessa ofta blir inhoppare i skolarbetet, vilket inte är ursprungssyftet.
Forskningen visar också att det tycks vara lärare i den obligatoriska undervisningen som har tolkningsföreträde när det gäller arbetssätt och innehåll i samverkan mellan fritidshemmet och skolan.
Ett sätt att förebygga att ungdomar hamnar utanför samhället och riskerar att rekryteras till kriminella kretsar är att förbättra målstyrningen för fritidshemmet, göra det tillgängligt för alla och tydliggöra gränserna mellan fritidshemmets sociala mål och skolans kunskapsmål.
Text: Hedi Bel Habib fil doktor och forskare med 30 års erfarenhet av arbete i statlig förvaltning, varav 15 år på regeringskansliet med särskilt fokus på strategisk samordning för nationell och regional tillväxt.
Relaterat
- Samtiden: Migrationsfixeringen beror på vanskötsel av historiska mått
- Hashtag: migrationsfixering
