DEBATT. En storskalig invandring har medfört att ungdomsgrupper bland de nyinflyttade ägnar sig åt systematisk brottslighet, med inslag av våld och hot. Vi följer utvecklingen var dag i svenska medier. Modiga poliser blottlägger ibland den verklighet som medierna mörkar, att det rör sig om unga invandrare som rånar, piskar, pinkar på offret och uttalar allvarliga hot.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. | Bild: Gängvåld och hatbrott. Licens: Shutterstock.com
Varför sker det nu? Jag litar på polisinspektör Anders Karlsson som i GP häromdagen avslöjat att invandrarungdomar dominerar som gärningsmän. Vi vet alla att invandring inte är något nytt svenskt fenomen. Under 70 års tid har inflyttning skett med regelbundna intervaller.
Först var det i allmänhet fråga om invandring från grannländer (främst Finland) i syfte att finna jobb, men senare har även inflyttning av ekonomiska och politiska flyktingar från Syd- och Mellaneuropa förekommit. Okej att en liten del av de då nya i landet ägnat sig åt kriminalitet och blivit en belastning för rätts- och kriminalvården, men brottslingarna har sällan varit ungdomar och kriminaliteten har framför allt inte haft den etniska karaktär vi ser i nutid, dvs urinering, piskning och provocerande rop i stil med ”svennehora” och ”mammaknullare”.
”Öppna sina hjärtan…”
Ungdomsbrottsligheten har alltså idag fått en ny karaktär och omfattning. Det rör sig om kulturella faktorer hos de unga brottslingarna. Men också om en ny attityd från det offentliga Sverige. Jag tänker på Fredrik Reinfeldts olyckliga ord om att svenskarna måste ”öppna sina hjärtan”. Denna frikortsproklamation har Stefan Löfven därefter gjort till sin. Signalen är ett välkommen, utan medföljande krav på assimilering eller anpassning. Signalen om den öppna dörren har tillsammans med S-regeringens oförmåga att fixa enkla jobb (via LO och kollektivavtal) fullbordat ett statligt svek mot de som anlänt med frikort i hand. Vilseledandet bottnar också i en skriande brist på bostäder.
Till saken hör att olika svenska regeringar i förväg varit väl medvetna om vilka nationer som de senaste vågorna av flyktingar härstammat ifrån. En grupp från Afghanistan/Iran, en annan från Somalia och en tredje från krigets Syrien. Alltså en bred krets av skilda kulturer. Detta bör ha signalerat försiktighet hos den svenska statens ledning. Allmänt sett har nämligen en majoritet av de nyanlända med sig i bagaget islamsk religion, låg utbildningsnivå, språklig splittring och erfarenhet av klanernas kultur. Följaktligen saknar de inflyttande kunskap om hur västerländsk demokrati och rättssamhälle funkar.
Alltför många av de inresande har alltså en tung ryggsäck att bära för att inlemmas i Sverige. Det mesta av detta har svenska politiker känt till. Med tanke på den bristande tillgången på jobb, bostäder och adekvat skolutbildning borde man ha dragit i nödbromsen. Men inte. Dörren har varit öppen.
En del av detta misslyckande syns just i den etniskt betingade ungdomsbrottslighet jag nu talar om. Sveriges öppna dörr och flödande ekonomiska bidragssystem har givetvis framstått som hoppingivande. Men i verkligheten har det blivit en invitation till positionen som andra klassens samhällsmedlemmar. Särskilt för unga invandrare, som i skolan ställts inför välfärdens klyfta, måste denna erfarenhet vara tuff.
Så var det förstås delvis även för invandrarbarn från 1950-talet och några decennier framåt, men deras kulturella position var en annan. Och även förutsättningar för integration var bättre, dvs möjligheten till jobb, bostäder och skolning. Allt detta motverkade på den tiden uppkomsten av känslor av etniskt hat mot svenska skolkamrater.
Särskilt två samverkande kulturella faktorer bidrar till att en betydande andel av dagens nyanlända ungdomar lockas till etniskt svenskhat. Islam och klangemenskap. Såväl ursprunget i klaner som den islamska religionen lockar fram en inre gemenskap mot den större yttre kretsen av individer och inte bara gemenskap, utan också fientlighet samt ytterst kamp mot fienden.
Jag vågar inte påstå att en kampattityd generellt sett främjas genom islamska imamer, men ändå av flera. Sammantaget är det högst troligt att en gemenskap närts mot ett svikande Sverige och dess invånare. Svenska skolungdomar har därför blivit målet för hatiska känslor på grund av brustna förhoppningar om det goda livet i välfärdens Sverige.
Jag skriver inte detta för att urskulda de ungdomar som begår de förskräckande dåd jag nyss nämnt. Som framgått vänder jag mig mot en generation av svenska politiker som bär huvudansvaret för eländet. Även mot flera medier som servat dem, se exv dagens bild ovan med citat från SvD.
Med statsminister Stefan Lövfen i spetsen fortsätter än idag några att sopa problemen under mattan. Att det rör sig om etnisk brottslighet mörkas nämligen. Det är ynkligt. Det rör sig nämligen om hatbrott mot ungdomar just på grund av offrens roll som svenskar. Beklämmande är även gruppen vänsterinriktade ”forskare” som deltar i mörkläggningen.
Slutligen undrar jag över den svenska rättsapparatens hantering av det etniska ungdomsvåldet. För polis och åklagare verkar det vara tabu att bruka brottsbalkens regler om hatbrott eller hets mot folkgrupp mot invandrare. Jag är inte ensam att undra över oviljan att lyfta fram varnande exempel bland de hatiska ungdomar jag nämnt. Senast av juristprofessor Mårten Schultz häromdagen i SvD. Ett etniskt färgat hat gör nämligen att lagen ser särskilt allvarligt på våldsbrotten ifråga.
Åklagarnas passivitet är särskilt intressant och allvarlig. Den är nämligen en spegelbild av den politiska elitens syn på ungdomsbrottsligheten. Därför tillämpas brottsbalkens regler inskränkande och i den anda som etablissemanget förespråkar. Detta är inte förenligt med den svenska rättsordningen.
Text: Torsten Sandström
