KRÖNIKA. Det är några år sedan nu. Jag var 72 år. En ”frisk” och harmonisk pensionär, trodde jag. I den grå månaden november fick jag plötsligt domen. Högriskcancer i prostatan. Gleason 4+4, PSA 17. Ett riktigt räligt besked på ren skånska. Efter de första gråtattackerna repade jag nytt mod vilket växte efter skikt- och magnetröntgen. Inga metastaser! – således behandlingsbart och livet ljusnade.
Text: Christer Nilsson, medicinhistoriker, författare
Behandlingsschema lades snabbt upp. Hormonspruta med tre kapslar insattes i magtrakten. Nu var jag kemiskt kastrerad i tre månader. Testosteronproduktionen upphör, cancercellerna sätts på svältkost, tre guldkorn implanteras i prostatan (för att strålkällan ska kunna riktas in med millimeterprecision) och nu ska definitivt elaka celler slås ut med hjälp av strålbehandling vid onkologen i Lund.
Trettionio mördande monotona resor mellan Helsingborg och Lund. Varje vardag, åtta veckor och 516 mil. Om jag hade rest rakt söderut i stället hade jag hamnat mitt ute i den libyska öknen, en ren ökenvandring således.
Nu ligger jag på strålningsbädden i väntan på en fraktion strålning. Fotstöden regleras efter min längd. Känner mig nästan som på Prokrustesbädden*. Runt mig kretsar alltid två onkologsjuksköterskor som jobbar i olika team – Malin, Olle, Susanne, Christina m. fl.
De ritar med spritpenna kryss på höfter och streck på magen, flyttar mig i exakt position. De lägger sedan en kokett liten pappersservett över min blottade manlighet, en liten blinkning åt konstens fikonlöv över det avtäckta könet. Personalen går ut. Nu blickstilla i fem minuter. Färgglada ljusreflexer i taket, musik i högtalarna.
Den stora apparaturen roterar runt min bädd. Stora röntgenspeglar kontrollerar att strålningen träffar exakt ur olika vinklar.
Läs resten av krönikan och kommentera i TV Hälsa | Mediasamarbete med NewsVoice