REPLIK. I en debattartikel i SvD häromdagen hävdar Leif Lewin, professor em i statsvetenskap i Uppsala, att Sveriges coronastrategi beror på att svenskarna har mer tillit till sina myndigheter – och till varandra – än vad de nordiska grannarnas folk har. Han menar att grannländernas strategi sammanhänger med att de ska anses som ”krigskadade”, beroende på nationernas erfarenheter av Hitlerstyskland.
Text: Torsten Sandström bakom Anti-pk-bloggen.se är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt.
Leif Lewins artikel blir de facto en lovsång till den svenska byråkratin. Han påstår att den svenskarna ”hyser större tillit till människornas eget omdöme”. Samtidigt sägs att ”tilliten till makthavare och myndigheter är stor”.
Kontentan tycks alltså bli att såväl den vertikala (nedifrån och upp) som den horisontella (mellanmänskliga) tilliten är stark i vårt land och att detta präglar den svenska strategin, oavsett om den kommer att lyckas bättre än i övriga nordiska länder.
Texten är enligt min mening typisk för den svenska Statsvetenskapen, en vetenskapsgren som lever i symbios med den offentliga makten.
Även om lysande undantag finns så innebär mycket av den nutida traditionen ett fraterniserande med politiska makthavare i stat och kommun. Liksom många rättsvetare (inte alla förstås) fungerar statsvetenskapens forskare som hjälpgummor till den offentliga makten. Vi ser var dag hur politikerna servas med mätningar av opinioner av de mest varierade och besynnerliga slag. Man kan därför tala om att de blivit samhällsforskningens mätnissar.
Genom statistik försöker de skapa vetenskaplig legitimitet åt den offentliga makten. På så vis blir blir det svenska folkets tillit uppåt stor: ”Våra historiska erfarenheter stärker denna tro”, utropar Lewin med entusiasm.
I denna text har jag inte fokus på coronastrategier. Framtiden kommer antagligen att ge facit om rätt strategi valts, även om min åsikt är att den svenska tilltron till frivilliga åtgärder kommer att medföra fler döda än i grannländerna hårda metoder. Men det blir antagligen framtidens samhällsdrama.
Mer intressant är nu Lewins självvalda synfel, dvs att den svenska offentliga verkligheten skyms av hans lovsång. Hyllningen av stat och myndigheter blåses upp och följden blir att allvarliga fenomen i den svenska samhällsutvecklingen utelämnas.
I svensk politik har kollektivens och korporationernas makt systematiskt byggts ut på ett vis som jämfört med andra nationer i Europa har fått allvarliga verkningar.
S-partiets många systerorganisationer har getts en dominerande ideologisk maktställning. Och privata företag har lockats in i den korporativa hajburen. Denna utveckling avspeglas i diverse lagregler, men syns faktiskt inte i de svenska grundlagarna. Skeendet har i huvudsak – med några undantag, exv Bo Rothstein – inte blivit kritiserad av svenska statsvetare. Flertalet av dem har underdånigt mätt det svenska folkets tillit procent efter procent och fått svar som sägs visa att svenskarnas förtroende är avsevärt. Som man frågar får man svar, brukar det sägas.
Hand i hand med kollektivens makt har en massiv offentlig byråkrati byggts ut. Flera hundra statliga myndigheter har skapats för nästan alla aspekter av människornas liv.
Flera av myndigheterna har överlappande funktioner och i övrigt oklara uppdrag. I tider av kris står de delvis handfallna och undrar varför inte en annan myndighet agerat. Men nya vaga löften utfärdas. Till bilden hör 21 stora sjukvårdsregioner, fd landsting, som under senaste decenniet gjort en gigantisk satsning på nya tjänster rörande administration (under ledning av föreningen SKL/SKR, som i sig är en byråkratisk hydra).
I stället för vårdpersonal har byråkraterna ökat med omkring 30%. Till saken hör att flera av de stora myndigheterna fungerar bristfälligt, inte minst den regionala vårdapparat som nyss nämnts. Vad har svenska statsvetare sagt om den kraftigt stegrade offentliga byråkratin, som i hög grad kommit att ledas av chefer med rätt partibok? Inte har jag hört ramaskrin om maktmissbruk eller att tjänstetillsättningar skett i strid mot förtjänst och skicklighet!
I Leif Lewins text möter vi till råga på allt en hyllning till svenska folkets tro på den offentliga makten och deras byråkratier.
”Våra historiska erfarenheter stärker denna tro”, skriver han exalterat. Jag menar inte att S-partiets maktställning kan jämföras med kommunistpartiets i Sovjetunionen, men om statsvetare frågat det ryska folket hade antagligen resultatet blivit uppmuntrande för Stalin, Brezjnev och andra av diktaturens ledare och de affischer som illustrerar Lewins artikel är tydligt präglade av kommunismens ideal.
Även här har många av Sveriges statsvetare varit tysta. Men rader av enkäter om ditt och datt har skickats till folket för ifyllande. Och som man frågar får man svar, brukar det som sagt heta. Några av Göteborgsuniversitetets statsvetare frågar verkligen vilt om allas åsikter och tycks därmed få mindre tid till kritisk eftertanke.
Slutligen har det uppsvenska universitetet i Uppsala en särskild roll i uppbyggnaden av visionen om ”den storsvenska staten” eller den ”starka stat” som S-partiet hyllar. Historiskt sett har detta universitet starka band med den svenska statsapparaten. Flera framträdande forskare i statskunskap och juridik har varit influerade av S-partiets kollektiva ideologi. På gamla dagar tycks Leif Lewin – från en tidigare frisinnad position – alltmer ha smittats av det svenska politiska etablissemangets enastående självbeundran. På så vis har han och den uppsvenska vetenskapen bidragit till att dölja de maktproblem som verkligen tynger det offentliga Sverige. Det rör sig om en politisk och tankemässig likriktning av ett folk.
Text: Torsten Sandström, Anti-pk-bloggen.se
Professor em Sandström är en fyrbåk som lyser klar väg över dimhöljda, farofyllda vatten fulla av hala grynnor och förrädiska grund, över vådlig gungfly och farliga träsk fram till fast mark och molnfri sikt. På detta sätt upplever jag Torstens analys av professor em Leif Lewins något märkliga beskrivning av samtiden. Lewin må vara beläst och om möjligt bildad, men hans åsikt att våra grannländers möte med Nazityskland skulle utgöra ett men i relationen mellan dagens stat och befolkning, framstår som i det närmaste obegriplig. Det förhåller sig precis tvärt om.
Samtliga länder, vilka lyckades rycka upp den nazistiska administrationen med rötterna bygger demokratitanken runt människan och sätter, i allt väsentligt, den enskildes rättigheter före statens. De öststater vilka hamnade ur askan i elden, d.v.s. från nazi- till sovjetdiktatur sätter staten före individen. Italien, Spanien och Portugal är i varierande grad fortfarande påverkade av sitt fascistiska förflutna och vacklar lite mellan stat och medborgare. Slutligen sätter Sverige och UK i kraft av ett sedan minst 500-år obrutet administrativt envälde staten långt före folket.
De svenska myndigheterna har endast en funktion, en enda. De ska uteslutande tillvarata statens intressen. Där statens intresse sammanfaller med befolkningens är det avhängigt oplanerade och slumpmässiga händelser. Lewin tar uppenbart miste på det instinktiva försvaret av det egna landet och nedärvda känslan för nationen med kärlek till staten samt dess statsapparat. Det känns naturligtvis något obekvämt att kritisera sitt land men jag har fortfarande efter 69 år aldrig stött på en medborgare vilken påstått sig älska eller ens hysa några varmare känslor för skatteverket, fogden, bracka, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, transportstyrelsen och trafikverket för att nämna några. Vi svenskar ”lyssnar” inte på våra myndigheter, vi lyder dem direkt, vid risk för konsekvenser. När skulle vi gått från att vara ett detaljreglerat och utpräglat förbudssamhälle till nuvarande påstådda frivilligparadis? Som jag tyder händelserna var svensken absoluta lydnad ett problem i myndigheternas avsikt att skapa en s.k. flockimmunitet vilket elegant löstes genom att utfärda rekommendationer. För oss signalerar råd något av myndigheterna oönskat dock inte förbjudet. Staten gjorde en dygd av nödvändigheten och skapade samtidigt en smart väg bort från kritik om pandemin ändar i katastrof. Felet är då vårt och vårt allena, skulden blir vår att bära.
Följande info är känd av press, Tv, radio och personer i ledande ställning men de håller tyst. Sverige avböjde den 28 februari och den 23 mars EU-kommissionens erbjudande att samordna stora inköp av masker samt övrig personlig skyddsutrustning av hög kvalité och i tillräcklig mängd. Detta kan endast förstås utifrån förvaltningens fasta föresats att skapa flockimmunitet genom att ställa oss inför fullbordat faktum. Visserligen hade ingen förstått eller trott att covid-19 skulle vara extremt virulent, men det sanslösa tilltaget visar med all önskvärd tydlighet att folket av makteliten betraktas som statlig egendom för staten att förfoga över som den finner bäst.
Det är helt fascinerande hur det svenska etablissemanget lyckats upprätthålla den demokratur Moberg avslöjade redan på 1950-talet. Hur effektivt staten tystade Roland Huntford som 1971 skrev om Sverige The New Totalitarians och It is virtually impossible for anybody opposing the government to get a hearing. There is only one ‘objective’ truth to fit given data. – The critic becomes a heretic, and is thereby neutralized. (Det är praktiskt taget omöjligt för den vilken motsätter sig staten att göra sig hörd. Det existerar endast en objektiv sanning vilken passar given data. – Kritikern blir en kättare och därmed neutraliserad.).
På 1980-talet och framåt marginaliserade staten juridikprofessor em Jacob W.F. Sundberg vilken påvisade DDR:s inflytande i svensk skolpolitik och skrev Tystnadsspiralen och utvecklade tankar om ”landet där den offentliga lögnen fått en svindlande omfattning”. Uppenbart är staten nu på offensiven, hissat portarna och halat ut kanonerna för att leverera bredsida efter bredsida av Lewinare vilkas bidrag enbart fördjupar Sverige som en patetisk och utdaterad demokratur. Det är vår plikt att samverka för att återge Sverige till svenskarna och avslöja personerna bakom ”Den offentliga lögnen i Sverige är att det inte finns någon offentlig lögn”.
Välskriven analys, Torsten! När regeringen är i säng med eliten och har varit detta sedan årtionden, så kan man inte förvänta sig något annat.
Jämförelse med Sovjet i forna tider är slående, en skillnad dock, enligt en före detta sovjetmedborgare som förundrade sig över den likriktning i Sverige, fick jag höra, att i före detta Sovjet snackade folk sk.t om regimen bakom lykta dörrar, men här föreföll det för vederbörande att här i Sverige var man genuint överens med regimen.
Det första som bör hända är att Statiska Central Byrån stängs ner för en total omorganisation. Det finns vid sidan om media inget politiskt instrument som dagligen använts för att manipulera befolkning.
Vem vann det senaste valet?
SCB naturligtvis!!!
Applåder och visslingar, spot on, Torsten!
Vi är kanske inte i majoritet änn, men med hjälp av ett antal analytiska och frispråkiga skribenter på nätet väcks sakta svenska folket ur törnrosasömnen.
Dessa skribenter huserar exempelvis på DGS, Ledarsidorna, Samtiden, fPlus, vissa alternativmedia, enskilda skribenters egna sajter och naturligtvis här på NW!