NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT OM POPULISM. Många blev chockade när Socialdemokraterna, mitt under brinnande Coronakris, ökade i opinionen och enligt Sifo klev över den magiska 30-procentsgränsen. Trots att coronadödligheten i Sverige med god marginal överstiger den i USA och är fem gånger högre än i våra nordiska grannländer.
Text: Jan Olof Sandgren | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället | #populism | Du måste ha ett användarkonto för att kunna kommentera efter artiklar
Hur är det möjligt? Har den svenska väljarkåren blivit galen?
En sak har jag lärt mig om Socialdemokraterna: trots att partiet verkar styras av obildade medelmåttor, ofta utan yrkeserfarenhet eller högre akademisk utbildning, är de mycket kompetenta valstrateger. Tidigt insåg man att en hög invandring var nödvändig för att säkra partiets långsiktiga väljarbas, samtidigt som man naturligtvis förstod att det skulle gynna SD.
Därav följde 20 år av enformigt ältande av SD:s nazistiska rötter, som – ifall man tar sig tid att undersöka saken närmare och använder andra källor än Expo – i stort sett bygger på luft. Trots det vill jag minnas att SD strax efter flyktingkrisen lyckades klättra upp till ledarplats i någon opinionsundersökning. Helt enkelt för att man hela tiden haft rätt, i den fråga som just då dominerade dagordningen: migrationen och dess konsekvenser.
Strategerna inom Socialdemokraterna måste ha insett att loppet var kört, ifall inte dagordningen ändrades. Jag kan inte redogöra för exakt hur det gick till, men plötsligt försvann migrationsfrågan från ledarplats och klimatfrågan lyftes upp som nummer ett i alla media. Greta Thunberg blev superstjärna och hennes klimatstrejk trängde under flera månader ut alla andra nyheter.
Inte bara SD, utan hela den samlade oppositionen hade svårt att relatera till klimatfrågan. Få vågade säga att larmrapporterna från IPPC var en bluff, samtidigt som många i den traditionella högern anade ugglor i mossen. Att bli kallad ”klimatförnekare” 2018 var lika traumatiserande som att bli kallad ”nazist” 2015. Sverigedemokraterna backade några procentenheter och Socialdemokraterna kunde vinna ännu ett val.
Sedan dess har mycket hänt. Erkänt kunniga personer (som till exempel Lennart Bengtsson) har trätt fram och förklarat att mycket i klimatdebatten bygger på ren galenskap. Falsarier när det gäller statistik och diagram har uppdagats, högt rankade forskare har uttalat skepsis mot de datamodeller som används och polarisarna vägrar smälta i den takt som IPCC har förutsett. En händelse med stort symbolvärde var när Greta Thunberg talade inför FN – och från att ha varit en söt och oskuldsfull flicka med höga ideal, förvandlades till en bitter och hatisk extremist. Själv fick jag nästan associationer till en skräckfilm jag såg i ungdomen.
Klimatfrågan var helt enkelt inte lika het längre. Den fråga som istället seglade upp på dagordningen var kriminaliteten (där även DGS bidrog med en rapport). Än en gång fick SD initiativet – och vann i trovärdighet, eftersom man till skillnad från andra partier aldrig haft några problem med att erkänna sambandet mellan oreglerad invandring och brottslighet. Jimmie Åkesson rankades som populärast partiledare jämte Ebba Busch Thor, och tre månader i rad blev SD största parti i opinionsundersökningarna.
Jag tror inte Socialdemokraterna uppfann coronaviruset, men det kunde inte ha kommit lägligare. Just som Åkesson höll på att växa in i rollen som inte helt otänkbar regeringspartner, ändrades förutsättningarna totalt. Alla SD:s kärnfrågor försvinner över en natt från agendan. Kvar blir bara corona – en fråga som ingen i nuläget vet något om och därför har svårt att bilda opinion kring. Media är som vanligt med på noterna och byter ut Åkesson mot Tegnell på samtliga löpsedlar. Under tre månader har vi knappt hört ett ord om SD eller kriminaliteten. Enligt rykten jag tagit del av har mängder av debattartiklar, inte minst från Jimmie Åkesson själv, refuserats.
Även om Sossarna inte uppfann viruset har man utnyttjat det skickligt. I dramatiken runt corona kunde man diskret avveckla sin tidigare antinationalism, och låtsas som att socialdemokrater alltid viftat med blågula fanor. Självklart stod man på fosterlandets sida, vem har någonsin påstått något annat, men det räcker inte som förklaring till varför partiet rusar uppåt i opinionen.
Löfven blir knappast en bättre statsman av att människor inte vågar gå ut, eller för att våra gamla lämnas att dö på äldreboenden. Coronapandemin slog dessutom in en kil i det konservativa blocket.
Det som såg ut att bli ett pålitligt alternativ i svensk politik, var ganska splittrat när det gäller corona. Precis som man för två år sen var splittrade i klimatfrågan. Ena flanken, som kan representeras av Hanif Bali, menar att en total nedstängning är det enda rätta och att det är extremt ansvarslöst att låta människor trängas i butiker eller festa på krogen. På andra flanken har vi dem som menar att coronahysterin bara är en variant av klimathysterin. Efter att man vidtagit mått och steg för att skydda riskgrupperna, ska samhället rulla på som vanligt. Däremellan finns en bred majoritet som inte riktigt vet vad de ska tro.
En begriplig reaktion i det läget är att klamra sig fast vid det man har. Har vi enbart Anders Tegnell att luta oss mot, måste vi chansa på att han är god. Allt annat vore att låta hoppet fara.
Kanske vinner Löfven ett val till. Kanske kommer de svenska väljarna att hellre låta hoppet fara än att följa det Socialdemokratiska tåget mot stupet. Eller dyker det upp någon ny faktor, lika oväntad och nyckfull som coronaviruset – och kastar allt över ända.
Text: Jan Olof Sandgren
Du måste ha ett användarkonto för att kunna kommentera efter artiklar
