DEBATT. I fyratusen år gällde högfettläran i Europa. Folk blev tillsagda att äta ordentligt med fett och ta det lugnt med bröd, rotfrukter och dyligt, eftersom det lätt ger övervikt. Att denna tanke blev så långlivad beror väl på att folk mådde bra av den. En av dem var själve herr Banting, som gav oss uttrycket ”banta”. Men så kring 1960 dög den inte längre. Nu skulle man börja tänka på att inte ta in mer energi än man förbrukar. Med resultat att vi sedan dess blivit allt fetare, de senaste åren så dramatiskt att parksoffor bryts sönder och flygbolag måste skaffa bredare passagerarstolar.
Text: Lars O. Berglund som skrev boken: ”Kulinaria: mat, makt och myter” och drev bloggen Piltsons kommentarer | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2009-08-16. NewsVoice fick tillstånd att återpublicera den.
Det är klokt att överge en teori när det görs nya iakttagelser som inte stämmer med den. När ingrodda intressen naggas i kanten kan det gå trögt med den saken. Det blev tydligt när Galileo Galilei visade att jorden inte är alltings medelpunkt, Johannes Kepler talade om hur den i själva verket rör sig och Isaac Newton sedan förklarade hur det kunde vara så.
Det var prima iakttagelser, men det tog ändå flera hundra år till dess Vatikanen var beredd att rubba sin idé om detta. Så vilka iakttagelser låg till grund när den urgamla högfettläran måste ge vika i mitten av 1900-talet?
Inga alls.
Istället för att se efter och tänka igenom hur människors matsmältning faktiskt fungerar drog man fram en grundregel ur fysiken och förklarade hur den borde fungera. Vad detta felsteg innebar har här beskrivits i två tidigare texter, Vilseledda dietister och Dags att dumpa experterna?, och följderna sammanfattades av Gary Taubes i boken Good Calories Bad Calories (Knopf 2007):
”I femtio år har kliniker, nutritionister, forskare och folkhälsobyråkrater använt denna logik som utgångspunkt för i stort sett varje samtal om fetma. Den som motsäger detta anses avsiktligt bortse från vetenskaplig sanning.” (s. 292)
Jo, men tanken om ”energibalans” är äldre än så. Allra först lanserades den 1903 av en tysk diabetolog, Carl von Noorden, varigenom…
”…denna enkla missuppfattning ledde till ett århundrade missriktad fetmaforskning.” (s. 293)
För att räta ut dessa forskare gäller det alltså inte bara att komma till rätta med en vilsen dogm utan snarare att röja undan ett feluppfattat axiom, men det måste förbigås här: dagens ämne är Hippokrates, född kring 2400 före Kristus. och den som drog igång alltihop. Han finns att läsa på svenska.
”Hvad han förtär bör vara fett, ty på det sättet blir man mätt på litet nog”, står det tex i Löwegrens översättning från 1909.
Jo, fett innehåller per viktenhet dubbelt så mycket energi som kolhydrater, så det verkar ju rimligt. Men dagens kostkoryféer menar ändå att man blir mera ”mätt” av kolhydrater, eftersom en viss mängd energi därför tar upp större utrymme i magen.
Det handlar alltså om vad som menas med ”mätt”, vilket får bli ämnet för en senare betraktelse. Hippokrates gjorde en annan iakttagelse, som gällde ännu i min barndom:
”Den som är rund om magen klarar sig bättre än andra i alla sjukdomar. Både kost som vållar kraftig viktminskning och gödning av den utmärglade kan vålla besvärligheter”, skrev han.
Absolut, ”han klarade sig på sitt goda hull”, förklarade man om min rumskamrat Arne på Falu Lasarett år 1942. Han hade legat nästintill medvetslös bredvid mig i några dagar. Jag hade däremot inget gott hull. För mig hade man en sämre prognos men klarade saken med de nya sulfapreparaten.
Så Hippokrates anmärkningar känns moderna. Fördelen med motion, frisk luft och rent vatten insåg han tydligt, fast hans tids läkekonstnärer inte visste något om infektioner och hade vilsna idéer om syftet med blodomlopp, andetag och andra fysiologiska tilldragelser.
Namnet Hippokrates har alltid varit aktuellt i den s.k. hippokratiska eden, som skall avläggas av läkare vid legitimeringen. Men hans rykte som fackman har gått lite upp och ned. Idag är det framför allt som dietist som han är intressant. Om bröd skrev han till exempel:
”Kroppen påverkas på olika sätt av bröd, beroende på hur det är bakat. Det är skillnad beroende på om det är gjort på rent mjöl eller mjöl med kli, eller om det är gjort på siktat eller osiktat mjöl…”
Det var historiens första anteckning om att kroppen reagerar olika på bröd av raffinerat mjöl och fullkornsbröd, men förra seklet blev Hippokrates belastad. Sjukhusen fick nya diagnosmetoder med förfinade instrument, så nu handlar det mindre om att undersöka patienter än om att fastställa deras ”värden”, som måste justeras till ett förespeglat ideal. Läkare strävar inte längre efter att bota patienter, de ”ställer in” normdata. En frisk patient, skrev en kollega, är en som inte blivit tillräckligt analyserad.
Och så den 10/12 1972 noterades i Svenska Dagbladet att:
”det läkarideal som Hippokrates representerade tillhör en värld som för längesedan lagts i ruiner.”
I förordet till en engelsk utgåva från 1978 fastställs att:
”det mesta om anatomi, fysiologi och patologi i de hippokratiska skifterna sedan länge varit förlegat…”
Sedan dess har hanteringen blivit alltmer raffinerad. Pillerfirmorna forskar inte längre efter nya produkter för att fylla befintliga kliniska behov, de uppfinner nya kliniska behov som kan fyllas med befintliga produkter. Sådant skapar intressanta sjukdomar som tidigare inte fanns. Doktorn letar inte längre efter symptom; han registrerar ”riskfaktorer” som kan påverkas med medicin. Med hjälp av datorer har man förvandlat medicinen till samhällsvetenskap.
När en viss riskfaktor pressas ned på konstlad väg kan andra gå upp, så att patientens totala risk blir oförändrad eller försämras. Men eftersom det finns medicin för påverkan av varje enskilt värde, och doktorn bara ansvarar för sitt specialområde, kan han ge sig på separata riskfaktorer utan att bekymra sig om totaleffekten.
I detta läge var det inte överraskande att några klarsynta personer åter började snegla mot Hippokrates. Ett urval ur den svenska översättningen från 1909 gavs ut i nytryck 1989. I förordet nämndes en ”opinionsmässig vindkantring”:
”Under seklernas gång har spekulationer, dogmatism eller fanatism bringat den akademiska medicinen och därmed sjukvården på avvägar…”
Men det dröjde innan man vågade att allvarligt fundera över den nya synen. I Sverige fick vindkantringen ett intressant uttryck den 15/12 2004. Då blev Hippokrates återupprättad, och på samma ställe i samma tidning som dömt ut honom trettiotvå år tidigare. Under rubriken Hippokrates visste hur man håller dieten presenterades ett referat av hans syn på kostens betydelse för hälsan med förbehållslöst uppskattande kommentarer, men det var inte det mest intressanta. Det mest intressanta var författarens identitet: Stephan Rössner, berömd fetmabekämpare i Huddinge.
Det var en överraskning, eftersom Hippokrates´ syn på fetma stämmer illa med den som Rössner själv hade förkunnat. Länge var han ju Sveriges mest uppmärksammade fettfobist, men den Hippokrates som han nu återupprättade hade, som sagt, ett annat råd till den korpulente som vill förlora vikt:
”Hvad han förtär bör vara fett, ty på det sättet blir man mätt på litet nog.”
Den ryktbara svenska högfettrörelsen tycks överens med Hippokrates, men det hade Stephan Rössner aldrig varit. Ett par år tidigare hade han faktiskt förklarat att ”man blir fet av fett – inget annat” och han hade, som sagt, en helt annan idé om hur man blir mätt.
Kursändring?
”Allmänheten är mera förvirrad än någonsin”, skrev han nu i tidningen. Jo, nog stämmer det, men vilket evangelium skall tas på allvar? Västvärldens kostrådgivare står inför ett byte av vetenskaplig grundsyn, och Rössner har hört till den skola som är på väg ut. Förberedde han en diskret kursändring?
Tydligen inte. Samma år utkom Rössners bok Viktskolan med oförändrad ortodoxi. Så vad var orsaken till detta säregna snedsprång? Det förblir en gåta. Alla iakttagelser som skulle kunna avgöra frågan leder tillbaka till Hippokrates, och den ”överviktige” som vill satsa på denne kan dessutom notera att hans lära hade en vidsynt generositet som saknas hos många av vår tids kostapostlar. En av hans aforismer slår fast att…
”…vad beträffar mat och dryck är det bättre att taga något som är en aning mindre lämpligt men behagligt än något mera lämpligt men mindre behagligt.”
Det bör vara trösterikt för dem som fåfängt kämpat med olustig surrogatmat eller meningslösa snabbkurer à la veckopressens dietprofeter.
Text: Lars O. Berglund
