KLIMATDEBATT. All debatt och politik om världens klimat utgår från ett enda antagande: att mer koldioxid skulle värma atmosfären till för Jordens liv farliga nivåer, men extremt låga CO2-halter under istiderna har hämmat Jordens växtlighet.
Text: Tege Tornvall, Klimatsans
Det skildras som ett faktum men är ändå bara ett antagande. Det baseras på att den globala medeltemperaturen sedan slutet av 1800-talet har ökat med en dryg grad och att atmosfärens halt av koldioxid samtidigt påstås ha ökat från ca 280 ppm (miljondelar) till nu ca 415 ppm, men påstådda 280 ppm CO2-halt mättes i 400.000 åriga borrkärnor från Antarktis. CO2-molekyler vandrar i isen och bildar föreningar med andra ämnen. Faktiska halter har därför nått högre än 280 ppm.
Säkrare data ger årsringar i gamla träd, kemiska analyser av gamla växter och studier av gamla växters klyvöppningar på bladens undersidor, där de tar upp koldioxid som näring ur atmosfären samt ”andas ut” icke använd luft.
Växlande CO2-halter
Dessa mätningar visar 300-400 ppm för de senaste två seklen (Kouwenberg m. fl.). För 1800-talet har den tyske biologen Ernst-Georg Beck noterat medeltalen 321 ppm för 1800-talet och 339 ppm för 1900-talet fram till 1961.
Den senaste årmiljonens istider visar CO2-halter på 100-200 ppm under varje istid och 300-400 ppm under varje mellanliggande värmeperiod – som den nuvarande. Atmosfärens CO2-halt har alltså INTE obrutet varit högst 280 ppm fram till slutet av 1800-talet utan tvärtom växlat med växlande temperaturer.
Extremt låga CO2-halter under istiderna har hämmat Jordens växtlighet. Så låga nivåer klarar bara de härdigaste växtslagen, men högre CO2-halter har under varje värmeperiod gynnat rikare växtlighet – precis som nu.
Koldioxid är ju växternas livsnödvändiga näring och ger genom fotosyntes atmosfären dess lika livsnödvändiga syre. Mer koldioxid får det att växa mer. Flera grader varmare perioder än nu har haft både rikare växt- och djurliv och flera gånger högre CO2-halter.
CO2-halten följer temperaturen
Det är nämligen temperaturen som styr CO2-halten, inte tvärtom. Varma hav gasar ut, och kalla hav löser (absorberar) koldioxid. Detta fysiska samband kan enkelt studeras med en öppen läskflaska i och utanför ett kylskåp. Inuti kylskåpet stannar koldioxiden. Utanför går den ut i omgivande, varmare luft.
Allt Jordens tidigare och nuvarande liv kommer från atmosfärens tidigare och nuvarande koldioxid. Jordens liv är i huvudsak organiskt och bygger alltså på kol. Något tillspetsat är kol livets bas och koldioxid livets gas.
I Jordens ungdom var atmosfären mest koldioxid, utspydd ur Jordens inre i enorma vulkanutbrott. Men sedan minst 2,9 miljarder år har långa och djupa istiders kalla hav löst nästan all koldioxid ur atmosfären. Fram till för ca 600 miljoner år sedan sjönk CO2-halten från 80-90 procent ned till 1 procent.
Sedan växlade varma perioder med rikt växt- och djurliv med nya istider, och CO2-halten sjönk ytterligare. Stora skogar band en del av kvarvarande koldioxid, och en ny lång och djup istid för 325-270 miljoner år sedan sänkte halten till 300-400 ppm precis som nu.
Största djuren och insekterna
Under perioden 270-66 miljoner år tillbaka rådde – med avbrott för istider -varmare klimat med flerfalt högre CO2-halter, högre syrehalt och rikare växt- och djurliv med dinosaurier, jätteinsekter och även de första små däggdjuren.
Detta ändades med Jordens största kända meteornedslag för 66 miljoner år sedan med gigantisk eld- och tryckvåg och enorm tsunami runt hela Jorden. Frånsett en värmeperiod för 55-33 miljoner år sedan går sedan dess den långa trenden mot kallare klimat.
De senaste 2,6 miljoner åren är egentligen en enda istid med fasta landisar i både norr (Grönland) och söder (Antarktis). Nedisningarna var först ca 40.000 år långa och är sedan en miljon år ca 100.000 år. Mellanliggande värmeperioder är 10-15.000 år, varav vår nuvarande är den senaste.
Under dessa 2,6 miljoner år växlade Jordens medeltemperatur från runt 8 till runt 17 plusgrader. Nuvarande medeltemperatur är ca 15 grader – och alltså på inget vis extrem. Nedisningarna täckte nordliga delar av norra halvklotets landmassor.
Även värmeperioderna hade växlande temperatur. Varmast sedan senaste stora nedisning var Holocen maximum för ca 9.000-6.000 år sedan. Minst lika varma som nu var också bronsåldern, romartiden och högmedeltiden. Kallare var den tidiga antiken, den tidiga medeltiden samt Lilla Istiden ca 1300-1870.
Återhämtning från nöd och svält
Under Lilla Istiden rådde långa perioder av kyla, missväxt, nöd och svält. Under 1697/98 dog i Sverige runt 100.000 personer och i Finland 80.000 av missväxt och svält. Så sent som 1867/68 svalt och frös 10.000 i Norrlands inland ihjäl för att för små och för sena hjälpsändningar hindrades av snö och is.
De ca två grader som Jorden globalt har värmts sedan djupaste Lilla Istiden är en välkommen återhämtning. Våra breddgrader har värmts flera grader. Värmda hav har gasat ut mer koldioxid.
Mer värme och koldioxid har gynnat växtlighet och grödor. Sedan 1930 har världens skördar ökat mer än fem gånger. Fler har fått det bättre. Färre lider nöd och svält – vilket Hans Rosling inte tröttnade på att upprepa.
Det är det konkreta resultatet av den globala uppvärmning som FN:s klimatpanel IPCC och andra alarmister varnar för. Men den kan nu ha upphört.
Frånsett varma El Nino-strömmar i Stilla Havet 1997/98 och 2015/16 har Jorden knappast värmts sedan 1996. Men för fortsatta anslag behöver amerikanska forskare kunna visa fortsatt uppvärmning. Därför räknar de fram sådan genom att i efterhand justera ned 1930-talets värme och upp de senaste årens.
Solmagnetism och kosmisk strålning
Temperaturen beror på hur mycket värmande (kortvågig) solstrålning som når jordytan. Hinder är nätter, låg solvinkel och skylande moln och stoft. Växlande solmagnetism i samspel med inkommande kosmisk strålning styr molnbildning och nederbörd.
Nu är Solens magnetiska aktivitet åter lika låg som på Lilla Istiden. Det släpper in mer kosmisk strålning med ökande molnbildning och mer kylande nederbörd som följd. Detta förebådar kommande kallare klimat – inte varmare. Men IPCC fortsätter att räkna växternas näring koldioxid – helt i onödan.
Text: Tege Tornvall, Klimatsans
