NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
KULTUR. ”Idag och med få undantag hänger flertalet muslimska länder efter i utvecklingen. Detta gäller inom de flesta områden, utbildning, forskning, hälsa, industri, jordbruk, förmågan till innovation…”. Det skriver Hesham Bahari som analyserat de samhällen som domineras av Islam.
Text: Hesham Bahari | Artikeln har tidigare publicerats på Alhambra.se
Storschejken vid det egyptiska lärosätet al-Azhar runt förrförra sekelskiftet, reformisten Muhammed Abdoh, yttrade under sin påtvingade förvisning i Frankrike någon gång på 1890-talet följande ord:
”Jag ser islam praktiseras utan muslimer i Frankrike medan hemma har vi muslimer som inte vet hur man ska praktisera islam.”
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men hans dom över islam och muslimerna står sig.
Idag och med få undantag hänger flertalet muslimska länder efter i utvecklingen. Detta gäller inom de flesta områden, utbildning, forskning, hälsa, industri, jordbruk, förmågan till innovation och återhämtning – den muslimska världen har alltsedan Abdohs tid och långt tidigare gradvis förlorat sin självständighet som kultursfär, alienerats, och de sista femtio åren har den alltmer blivit ett fritt spelfält för skoningslösa geopolitiska intressen.
Historien kan dock inte sammanfattas i enkla manualer i hur man bygger en civilisation och hur den går förlorad. Den har sin egen komplexitet och tillväxtmekanismer beroende av ett stort antal invecklade faktorer, rumsliga och tidsliga, materiella och immateriella, vilket Ibn Khaldun tog väl hänsyn till när han skulle förklara rikenas uppgång och fall på sin tid. (Se Prolegomena – En introduktion till världshistorien, av Ibn Khaldun, Alhambra, 2.a uppl 2001)
Alltsedan renässansen och med högre tempo från och med upplysningen har vetenskapernas utveckling och samhällets gradvisa sekularisering tvingat fram ett ifrågasättande av de religiösa urkunderna.
Sekularisering
Bibelns båda delar utsattes för en noggrann komparativ läsning och historiska svar söktes för första gången med hjälp av de växande filologiska och arkeologiska disciplinerna. Detta hade som effekt en sorts ”sekularisering” av kyrkan, som fråntogs sin politiska makt och hädanefter enbart tilläts ägna sig åt en själasörjande verksamhet. På sätt och vis blev denna förvandling av den kristna religionens roll i samhället dess räddningslina under turbulenta och blodiga tider, som ännu inte tagit slut.
Islam å sin sida har vuxit ur den politiska turbulensen som drabbat Arabien på sexhundratalet och som såg till att det skriftlösa arabiska språket inom loppet av blott två hundra år skulle bli det patriarkala paradigmets och vetenskapens mest avancerade medium, främst genom assimilering av grekiska, persiska och indiska tankegods.
Det som är mest slående i detta patriarkala tankegods, där religiösa urkunder och deras uttolkare ännu inte lyckats befria sig från ”politikens träsk” och de myter en sådan symbios mellan religion och politik ser till att underhålla och sprida, är samexistensen inom det av fullständigt motsatta, för att inte säga motsägelsefulla, världar.
Det är märkligt nog samma patriarkala grund där samhällets kvinnliga hälft döljs och förtigs som gett upphov, mycket tack vare Koranens förlösande kraft uppfattad som en övergång från den muntliga till den skriftliga kulturen, till den mystik och de mystiker som kom att hylla kvinnan och i henne se i lika hög grad som i mannen det gudomligas verkan och väsen.
Islams största mystiker genom tiderna, andalusiern Muhyiddin ibn Arabi, återkommer ofta till kvinnans roll i hans uppvaknande, och i utformningen av hans verk, vilket beskrivs av honom som ”en ocean utan stränder”. En av hans böcker, ”Längtans tolk”, ägnas den kvinna som inspirerat hans opus major. Boken som består av ett sextiotal kärleksdikter, sonetter, besjunger denna andliga förening i kroppsliga termer, vilket åsamkade honom kritik från de fromma lärda.
Det som mystiker upptäckte i Koranen var den skarpa skillnaden mellan det som hör det eviga och det som hör tiden till. Några av Koranens verser är fascinerande genom att de hänvisar till frågor som handlar om en förtidig förståelse av kosmisk relativitet.
”En ängels dag, för att nå de högre sfärerna, motsvarar femtiotusen av människans år”, står det att läsa i Boken.
Men det finns inget logiskt sätt som dessa två dimensioner, det eviga och det tidsliga, kan mötas på eller ens växelverka sinsemellan i den skapade världen. Enbart genom sublimation och transcendens kan detta ske.
En myt är en imaginär konstruktion, avsedd att förklara kosmiska eller sociala fenomen. Den lägger grunden för en social praxis enligt de grundläggande värdena i ett givet samhälle i strävan efter dess sammanhållning. Om man godkänner denna pragmatiska definition av myten kan man också betrakta historieskrivningen som en sådan, en myt som bara kan förklaras av eller bytas ut alltefter behov mot en annan myt.
Haditherna och de olika levnadsteckningarna som berättar om Muhammeds liv och den islamska missionens första årtionden, vilka boken ”Profetens kvinnor” bygger på, skrevs ner långt senare under sen umayyadisk/tidig abbasidisk tid för att gå kalifernas ärenden.
Många detaljer kan ha blivit fabricerade av den tidens intellektuella för att tjäna makthavarnas syften och behöver inte alls motsvaras av historiska fakta, utan bara bygger på hörsägen. Som psykolog och psykoanalytiker ser författaren till ”Profetens kvinnor”, Houria Abdelouahed, på den tidens kvinnor genom samma prisma som vår tids kvinnor ser på sin långa, underdåniga ställning gentemot männen. Man kan alltid hävda att lidandet och dess påföljder för kvinnorna är desamma då som nu. Dock risken är att vi blir frågan, tagen ur sin historiska kontext, svarsskyldiga.
Problemet ligger i det dogmatiska närmandet till det skrivna ordet. Muslimernas enda chans till att återupptäcka Bokens andliga dimension, dess kvinnliga sida om man vågar sig på en sådan jämförelse, är att åter sätta den i dess historiska dimension. Låta det som hör till Gud i Boken återvända till Gud och det som hör till världen stanna kvar i världen.
Politisk Islam har ingen framtid
För detta måste muslimerna börja ”läsa” Boken istället för att ”recitera” den (”Vi har inte läst Koranen än…” hävdar den tunisiske filosofen och teologen Yusuf al-Siddiq på France24 arabiska kanal). Problemet är delvis, som under alla tider, de intellektuella som är beroende av makthavarna för sitt uppehälle, dogmtillverkarna, som är så måna om sina förmåner att de sällan lyckas befria sig från det som skänker dem vikt och betydelse i samhället. (För en gedigen beskrivning av detta fenomen se “Voltaire’s Bastards: The Dictatorship of Reason in the West” av John Ralston Saul, översatt till 23 språk, Simon & Schuster Paperbacks, NY, 1992.)
Varje socialt skikt i samhället har alltså skapat sin egen bild av profeten. För det enkla folket blir profeten den personifierade barmhärtigheten medan sufier ser i honom det som levnadsteckningarna förbisåg, inte den man som ”begåvats med fyrtio mäns kraft i sina samlag”, så som han beskrivs av de manliga levnadstecknarna, utan det andliga Näset (al-barzakh) som förbinder Boken med världsalltet och språket med livets mening, den fullkomliga Människan (al-insan al-kamil), så som en ”feminist” som Ibn Arabi skrev redan på 1200-talet.
Utan dessa nyanserade och idealiserade speglingar av en annars föga känd historisk period hade ingen levande muslimsk kultur värd namnet kunnat hävda sig, vinna folkens hjärtan och befästas på tre kontinenter under så lång tid. Makthavarnas politiska islam och dess snäva tolkningar å sin sida är inte förmögna att skapa något annat än förtryck, förvrängningar och förvillelser.
Det är med den tanken i bakhuvudet som läsaren bör närma sig Profetens kvinnor.
Boken: Profetens kvinnor
Houria Abdelouahed har avslöjat den patriarkala myten för vad den står för, för att värna om kvinnans rätt till ett ansikte och ett eget liv i ett ojämlikt samhälle. Hennes arbete har pionjärskapets vågsamhet och förbryllelser. Hon vill rensa den islamska kulturen från allt det världsligt efterhängsna som vidlått den i fjorton långa sekler och återge den dess mystiska glans genom att föra kvinnornas talan, och med Ibn Arabis ord, mystikern som var samtida med Hildegard von Bingen, påminna oss om att ”den jord som inte låter sig feminiseras är ej att lita på”.
Text: Hesham Bahari, Alhambra.se
Relaterat: ”Profetens kvinnor”
- Fransk-marockanska Houria Abdelouahed är psykoanalytiker och verksam vid universitetet Paris Diderot. Som psykoanalytiker arbetade hon med att hjälpa våldtäktsoffer från kriget i Syrien. Hon har bl a översatt Adonis stora diktverk al-Kitab (“Boken – Platsens gårdag nu”) till franska. Boken ”Våld och islam”, översatt till ett 15-tal språk, bla svenska, består av en intervju hon gjort med Adonis i detta brännande ämne.
- Houria Abdelouaheds bok ”Profetens kvinnor” kommer ut sista veckan i augusti. Vill du skaffa ett ex mejla din beställning med fullständigt namn och adress samt telefon till alhambra@alhambra.se
- ”Profetens kvinnor” är häftad med flikar, 186 sidor. Pris 184 kr (porto tillkommer med 60 kr). Svensk översättning från franska av Ingvar Rydberg (Alhambra, 2020) Originaltitel: Les femmes du prophète (Seuil, Paris 2016)
