DEBATT. Det nyligen väckta åtalet mot komikern Aron Flam och målet mot Kinaambassadören är goda exempel på ärenden som handlagts på ett märkligt sätt av Åklagarmyndigheten.
Text: Rolf Hillegren fd åklagare med 29 års yrkeserfarenhet | Artikeln har nyligen publicerats i Dagens Juridik och den återpubliceras med tillstånd av Hillegren Rolf Hillegren
Äldre fall skulle kunna nämnas utan större ansträngning av minnet. Många vanligtvis sansade skribenter har påstått att hanteringen av de nämnda fallen på ett eller annat sätt har styrts av regeringen. Jag har visserligen inga höga tankar om regeringen, men jag delar inte den uppfattningen. Den faller helt enkelt på sin egen orimlighet.
Spekulationer av ovan nämnt slag framförs oftast av personer utan juridiska insikter. Därför blev jag extra förvånad när jag såg att före detta hovrättslagmannen Thorsten Cars antydde att åtalet mot Flam ”knappast kan ha beslutats av en enskild åklagare utan riksåklagarens godkännande” (SvD 24/7). I övrigt är jag överens med Cars.
Den som kommer med ett sensationellt påstående bör rimligen på något sätt försöka göra det trovärdigt. I de två aktuella fallen har Ingen ens gjort ett försök. Jag ska däremot försöka förklara det orimliga i sådana påståenden. Låt oss leka med tanken att regeringen vill påverka utgången av ett mål. En minister bör då lämpligen agera, men på vilket sätt bör det ske för att utgången ska bli den önskade? De flesta torde inse att det vore olämpligt av ministern att direkt vända sig till en åklagare på operativ nivå.
Troligare är nog att ministern skulle börja med att kontakta RÅ, varefter RÅ skulle kontakta någon överåklagare som i sin tur skulle kontakta någon chefsåklagare som antingen skulle ta över målet själv eller överlämna det till en kammaråklagare. Antag att det hela skulle lyckas så långt, men då är vi ändå bara framme vid ett åtalsbeslut. Hur ska fortsättningen se ut fram till en fällande dom? Vem bör informeras på tingsrätten?
Lagmannen eller någon chefsrådman som i sin tur informerar en rådman om att regeringen vill se en fällande dom i målet? Om det trots allt skulle bli en fällande dom så finns det ju dessutom en hovrätt. Vem eller vilka i hovrätten bör upplysas om att domen bör stå fast enligt regeringens önskemål? Som en ytterligare komplikation bör ministern inse att vissa mål inte slutar förrän i HD. Och därtill kommer att vissa juridiska åtgärder stundom blir granskade av JO.
En god regel för den som vill ägna sig åt något skumt är att inte inviga alltför många i planerna, eftersom risken för upptäckt då ökar. Det är inget särskilt djärvt antagande att ett sådant här upplägg riskerar att spricka någonstans på vägen. Därefter skulle press, radio och teve kunna presentera en skandal av sällan skådat slag.
Målet mot Aron Flam handlar om att han påstås olovligen ha gjort ändringar i och publicerat ett upphovsrättsskyddat verk, nämligen Bertil Almqvists berömda svenska tiger. Den ändrade versionen, i vilken tigern försetts med hakkorsbindel och gör hitlerhälsning, har han sedan placerat på omslaget till en samhällskritisk bok som han skrivit. Med all respekt för Aron Flam hör det till saken att han inte är särskilt känd bland den stora allmänheten.
Detta gör att det skulle vara synnerligen oklokt av regeringen att försöka tysta honom. Genom regeringens åtgärder skulle ju Flam vid ett avslöjande av komplotten få betydligt bättre reklam för sin bok än han någonsin kunde skaffa av egen kraft. Den reklamen har han nu i stället fått genom Åklagarmyndighetens insats.
Vill man lösa ett problem är det klokt att börja söka efter den mest närliggande förklaringen. Och den är betydligt banalare än att Flam skulle vara utsatt för en komplott från regeringen. Den mest rimliga förklaringen finns i stället att söka på åklagarsidan och handlar snarast om bristande kunskap, erfarenhet och/eller omdöme hos åklagaren i det enskilda fallet. Gärningar av den typ som Flam står åtalad för är mycket ovanliga.
Detsamma gäller det brott som ambassadören åtalades för. Det innebär att det helt enkelt saknas åklagare med erfarenhet av måltyperna. I de fall upphovsrättsbrott åtalas handlar det vanligen om varumärkesintrång. Sådana är betydligt enklare att bedöma än mål med politiska inslag. Under mina 29 år som åklagare i Stockholm handlade jag ett enda upphovsrättsbrott och den gången gällde det plagiat av en översättning.
Det talas ibland – särskilt på nätet – om aktivistiska åklagare. Jag har aldrig träffat någon sådan. Min erfarenhet är i stället att majoriteten av åklagarna är tämligen ointresserade av samhällsfrågor. Jag lutar snarare åt att det är detta ointresse som kan ha gjort att åklagarna inte insett det problematiska med vissa åtal som blivit uppmärksammade.
Som en god provokatör har Aron Flam ingalunda slagit sig till ro. Jag har med stort intresse noterat att han, inspirerad av Bertil Almqvist, låtit framställa ytterligare en tiger. Denna gång med en black om foten och iklädd fångdräkt försedd med davidsstjärna. Jag kan tänka mig att detta tilltag knappast roar åklagaren. Men för en utomstående betraktare är det riktigt uppiggande. Hur kommer åklagaren att agera härnäst? Kommer han att inleda förundersökning på grund av den nya versionen av tigern? Det spricker möjligen på att den inte fått samma spridning som den förra. Men tanken är roande.
Jag ser med stort intresse fram mot den kommande rättegången och det skulle förvåna mig om inte Flam blir frikänd.
Text: Rolf Hillegren
