DEBATT. För ett par dagar sedan, närmare bestämt natten till i måndags, var det ett gäng ungdomar som brände ner en fin liten uteplats som tillhör ett hus där det bor sex kvinnor mellan 66 och 90 år. Kvinnorna hade skapat en egen liten oas där, med bord och bekväma korgstolar, och med vackra blomlådor som de pysslade om. En fristad i coronapandemins äldrekarantän, och en plats där de också kunde träffa nära och kära på avstånd.
Text: Bitte Assarmo | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
Nu är uteplatsen borta. Nerbränd av ett gäng ungdomar som under flera nätter ockuperat uteplatsen och suttit där och rökt och gjort brännmärken i bordet tills de avslutade sitt värv med att bränna ner alltsammans.
Jag fick reda på det här av en vän som är bekant med en av damerna. Det här är så genomvidrigt att jag har svårt att hitta ord för att beskriva det. Vad är det för slags ungdomar som gör intrång på människors uteplatser – och vad har de för vuxna i sina liv? Menlösa föräldrar som inte har en susning om hur man uppfostrar barn? Eller socialt utsedda myndighetspersoner som av missriktad godhet – eller passiv ondska, om man så vill – står på ligisternas sida, oavsett hur dessa skadar oskyldiga människor?
Man skulle kunna undra varför kvinnorna inte ringt polisen om de ständigt återkommande ligisterna. Svaret är enkelt: De vågade inte, av rädsla för att ungdomarna skulle hämnas på dem om polisen dök upp.
Jag tar det en gång till: De vågade inte.
Så långt har det alltså gått i Sverige, som en gång var ett så tryggt land, att brottsoffer inte längre vågar kontakta polisen.
Det finns en mycket enkel, och väldigt olustig, förklaring till den saken. Folkets förtroende för polis och andra myndigheter har blivit allt mindre, och undra på det. I takt med att kriminaliteten ökat har det gång på gång visar sig att samhället inte står på offrens sida, utan hellre vurmar för brottslingarna.
Nu är det förstås inte helt säkert att polisen hade haft tid att komma även om damerna hade ringt. De kunde ju ha varit upptagna med att hoppa käpphäst, bjuda kriminella på pizza eller något annat viktigt. Men ändå. Man ska fan i mig kunna känna sig trygg i att ringa polisen när man blir utsatt för brott.
Men så är det alltså inte längre och jag konstaterar, inte för första gången och sannolikt inte heller för sista, att Sverige har förändrats till oigenkännlighet. Det en gång så lovordade samhällskontraktet är brutet för längesen och idag tycks inte finnas någon politisk vilja att återupprätta det.
Själv tror jag mer och mer på hårdare straff. Jag vet att det inom vänstern hävdas att hårdare straff leder till mer kriminalitet, och länge trodde jag helt och fullt på det, men det mantrat har visat sig vara helt åt skogen. Om det vore sant skulle nämligen mildare straff, straffrabatter och annat trams leda till mindre kriminalitet. Istället har dialogpolis, så kallat lågaffektivt bemötande och straffrabatt skapat en våldsspiral som vi aldrig sett maken till i det här landet.
De som fortsätter att propagera för mildare straff måste därför antas värna gärningsmän före offer. Varför är inte helt lätt att förstå men förklaringen är att de ser en möjlighet att tjäna på sitt daltande med brottslingar, antingen i reda pengar eller i form av uppmärksamhet för projekt av olika slag. Att bry sig om offer är helt enkelt inte lika lukrativt i Sverige idag – i synnerhet inte om offren är vanliga skötsamma (och skattebetalande) medborgare som bara sköter sitt.
Text: Bitte Assarmo | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
