EU:s papegojor älskar ett mantra som handlar om ”den olagliga annekteringen av Krim”, men Washingtons Brysselbaserade marionetter har ingenting att säga om den olagliga statskuppen i Kiev som föregick den. Det skriver Hans Myrebro.
Den 29 juni 2020 förlängdes de sanktioner och restriktiva åtgärder som EU införde i mars 2014, riktade mot Ryssland, och som undan för undan har förlängts och utvidgats under dessa år.
Det har nu blivit oundvikligt att lägga tomt prat åt sidan och fråga oss om det verkligen fanns en grund för att brådstörtat vidtaga straffåtgärder mot Ryssland endast några veckor efter statskuppen i Kiev. Man införde alltså sanktioner mot en stat, Ryssland, vars eventuella inblandning i oroligheterna i Ukraina inte var fastställd och aldrig har kunnat påvisas.
Någon folklig revolution var det aldrig frågan om då Ukrainas president Victor Janukovitj störtades med vapenmakt, utan om en av USA ledd statskupp där Barack Obama, John Kerry, Victoria Nuland, Joe Biden, John Mc Cain samt USA:s Kiev-ambassadör utgjorde stöttepelarna, och där amerikanska mutpengar möjliggjorde för USA:s sändebud Nuland att omedelbart efter den statskupp som de själva åstadkommit tillsätta en högerextrem och USA-lojal premiärminister – Arsenij Jatsenjuk.
EU:s papegojor älskar ett mantra som handlar om ”den olagliga annekteringen av Krim”, men har ingenting att säga om den olagliga statskuppen i Kiev – som innebar våldtäkten av ett helt land.
När det gäller beskyllningen mot Ryssland för en olaglig annektering av Krim, så har jag tillställt EU:s pressavdelning en fråga om vari denna olaglighet består, men inte fått något svar.
Den ryske professorn Alexandr Lukin har sammanfattat dramatiken kring Krim så här:
”Till följd därav uppfattas västs inställning om Krim, där dess ledare hänvisar till territoriell integritet och gränsers okränkbarhet, av Ryssland som inget annat än yttersta hyckleri… Eftersom principen om gränsers okränkbarhet inte längre upprätthålls (av USA/NATO), är det folkets vilja som måste tas i beaktande. Så om Krims invånare ville tillhöra Ryssland, varför fick de då inte göra det?”
Strax efter annekteringen av Krim genomfördes en folkomröstning, och den visade klart att 96 procent av befolkningen ville tillhöra Ryssland. För några år sedan genomförde ett tyskt team en opinionsundersökning som visade på samma tendens, och tyskarna fick besvikna åka hem.
EU:s och hela västvärldens upprördhet över att Ryssland tog tillbaka det som tillhörde dem historiskt har helt andra orsaker.
Den USA-inspirerade statskuppen i Kiev ägde rum den 22 februari 2014. Två veckor tidigare hade en amerikansk eskader avseglat från Norfolk, Virginia. Eskadern bestod av hangarfartyget Georg Bush av Nimitz-klass, med 50 stridsflygplan samt ett antal helikoptrar ombord. De eskorterades av 16 örlogsfartyg inklusive 3 kärnvapenbestyckade ubåtar. I stort sett samtidigt med statskuppen i Kiev passerade de Bosporen med destination Krim.
Så snart USA-marionetten Jatsenjuk blivit utsedd till premiärminister, skulle Krim ställas under amerikansk överhöghet med etnisk rensning av ryssar som följd. En gigantisk militärbas skulle upprättas med uppgift att strypa Ivan.
Därtill skulle Israel kunna erbjudas en förträfflig semesterregion. Välartade ukrainare skulle säkert få stanna kvar som tjänstefolk. Så var det tänkt och planerat. Men så kom Vladimir Putin stilla och försynt emellan, USA-eskadern vände och försvann i dimman medan falska demokrater i västvärlden grät strömmar.
Det är ytterst naivt att tro att USA/NATO engagerade sig med vapen och dollar i avsikt att förbättra livsvillkoren i Ukraina. Carl Gershman, chef för neokonservativa National Endowment for Democracy, uttryckte sig den 26 september 2014 med att beskriva Ukraina ”som den största trofén och ett viktigt steg på vägen att störta Putin”.
Där står alltså bakgrunden och avsikten med kuppen, men det är tydligen väldigt svårt för EU:s, läs Washingtons Brysselbaserade marionetter att förstå – eller så har man kanske fått order om att inte förstå.
När president Eisenhower tillträdde sin post startade han ganska omgående en infiltrations och propaganda-kampanj genom CIA. Kampanjen, som gick under namnet Gladio, hade som mål att i de västra delarna av Ukraina uppamma anti-sovjetiska stämningar och bygga på krafter som arbetade underjordiskt sedan andra världskriget. Detta arbete fanns kvar och hade utvecklats in på 2000-talet då också EU kopplat på och gav ett starkt stöd till så kallade ”frontgrupper”. Detta anti-ryska hat-arbete blommade ut med full kraft år 2014 i en USA-inspirerad statskupp. Detta förhindrade naturligtvis inte EU att snabbt fördöma Ryssland och inleda sanktioner som fortfarande består.
Ett delmål var uppfyllt, men det fanns mer kvar att göra. Därför kom den av USA tillsatta marionetten Jatsenjuk att inleda ett arbete som gick ut på att försämra livsvillkoren för den rysktalande befolkningen.
Till och med extrema åtgärder vidtogs, som att ge den nazistiska Azov-bataljonen nationell status och i princip fria händer att jaga ryssarna österut med en etnisk rensning som mål. Ett steg i den riktningen var när cirka 150 ryssar brändes inne i fackföreningens hus i Odessa medan Maidan-aktivister som bommat igen dörrarna stod utanför och skrek hatord. Det här har inte mainstreammedia skrivit om, därför att de har en helt annan agenda än att berätta sanningen.
Azov och para-militära enheter fortsatte hela tiden österut med flyende ryssar framför sig. Till slut drog man upp en gräns för att skydda sig mot den ukrainska territoriella aggressionen. Ryssland ingrep försiktigt men tillräckligt för att förhindra ett folkmord. En fråga till EU-folket: hur menade ni att Ryssland skulle ha agerat?
Europaparlamentets motivering för sitt beslut att i mars 2019 stämpla Ryssland som en ovärdig partner är häpnadsväckande, byggd på okunnighet och helt rättsstatsvidrig.
Man säger till exempel att Ryssland har intervenerat i Syrien, till synes helt ovetande om att Ryssland i enlighet med folkrätten agerat på inbjudan av Syriens statschef för att bekämpa USA-stödda terrorgrupper.
Man nämner rysk inblandning i Libyen. Rysk närvaro i det landet är ett försök att rädda Libyen ur den totala katastrof som NATO-länder åstadkommit. Detta medan NATO-landet Turkiets närvaro i samma land är mer destruktiv tack vare effektivt dödande vapen från EU-landet Bulgarien.
Man framhåller även att Ryssland stöder EU-fientliga partier och högerextrema rörelser. Där bör då framhållas att ingen är så fientlig mot EU, som EU självt. EU:s kraftfulla stöd till högerextrema rörelser i främst Ukraina har jag därtill just behandlat i denna artikel.
Man nämner också Minsk-avtalet, som naturligtvis inte kan uppfyllas så länge USA förser Ukraina med massiv militär hjälp, och så länge Ukraina är helt ovillig att uppfylla Minsk II-avtalet. Slutligen anklagar man Ryssland för penningtvätt, samtidigt som sådan utförs i EU-länder såsom de baltiska staterna samt Danmark.
Som EU-medborgare hade jag aldrig föreställt mig att de styrande inom Unionen skulle kunna grunda sin politik på total okunskap. En politik som när det gäller sanktionerna mot Ryssland också slagit mycket hårt mot EU:s medborgare och företag genom att ha förorsakat dem förluster på 100-tals miljarder euro.
Rent allmänt måste EU-sanktionerna ses ett humanitärt terrorkrig mot Rysslands 150 miljoner invånare. Samtidigt hävdar EU en ”rättsstatsprincip” där man till att börja med läxar upp Polen och Ungern och gör man vad man kan för att föra 100-tals miljoner ryssar in i ett Gulag-liknande svältlandskap. Allt i enlighet med den amerikanska demon-smedjan RAND:s intentioner.
Text: Hans Myrebro | Artikeln har tidigare publicerats i Nya Dagbladet
