BOKANNONS. I boken ”Falsklarm om corona?” ifrågasätter de två tyska forskarna Sucharit Bhakdi och Karina Reiss flera av grundpelarna i den etablerade tolkningen av coronapandemin.
- Det nya coronaviruset är exceptionellt farligt!
- Det kan bara bekämpas genom stränga restriktioner som lockdown!
- Det kan bara besegras med nya vacciner!
Dessa påståenden ses av många som självklara sanningar och ligger till grund för den coronastrategi som tillämpas av nästan alla världens regeringar, men är dessa påståenden sanna?
Nej, menar Sucharit Bhakdi och Karina Reiss. I ”Falsklarm om corona?” analyserar forskarna den nya pandemin och hur den har hanterats. Bland annat drar de följande slutsatser:
- SARS-CoV-2 är inte farligare än andra luftvägsvirus som vi har lärt oss att leva med.
- Dödligheten är jämförbar med den för en vanlig säsongsinfluensa.
- Drakoniska motåtgärder är kontraproduktiva eftersom de orsakar större skador än viruset.
- Vacciner mot SARS-CoV-2 behövs inte, då de flesta redan är delvis immuna och då skadorna av vaccinerna kan bli stora.
”Vi sköt mygg med kanoner och myggen surrar obesvärat vidare. Samtidigt raserade vi under loppet av några månader grundpelarna i hälso- och sjukvårdssystemet, ekonomin och samhället vilket kan få mycket allvarliga följder på lång sikt.”
Förlag: Karneval, bokens sida
Två kapitel ur ”Falsklarm om corona?”
Den vansinniga självdestruktionen måste få ett slut
Av Sucharit Bhakdi och Karina Reiss
Luftvägsvirus är en betydande dödsorsak över hela världen och beräknas varje år ge upphov till mellan två och tre miljoner dödsfall. Många virus är ansvariga.
Nu har en ny medlem lagts till listan. Precis som är fallet vid andra virus utgör SARS-CoV-2-viruset ett hot främst mot äldre människor med allvarliga bakomliggande sjukdomar. Beroende på land och region dör mellan 0,02 och 0,4 procent av dem som fått infektionen, vilket är jämförbart med säsongsinfluensa. SARS-CoV-2 ska därför inte tilldelas någon speciell betydelse som luftvägspatogen.
SARS-CoV-2-epidemin var aldrig någon epidemi av nationell angelägenhet. Tillämpningen av undantagsregler i smittskyddslagstiftningen var ogrundad. I mitten av april 2020 stod det klart att epidemin närmade sig sitt slut och att de preventiva åtgärderna vållade irreparabla indirekta skador på alla livets områden. Ändå fortsatte regeringen sitt destruktiva korståg mot spökviruset och åsidosatte därmed fundamentet i en sann demokrati.
När du läser dessa rader är ett stort experiment med människor på väg att förverkligas med genbaserade vacciner vars olycksbådande risker aldrig har avslöjats för de tusentals ovetande försökspersonerna.
Med denna lilla bok vill vi vittna om hur vårt arv från upplysningstiden håller på att förskingras. Må den väcka Homo Sapiens och sporra henne att göra skäl för sitt namn. Den vansinniga självdestruktionen måste få ett slut.
Vaccinering eller inte vaccinering?
Utvecklingen av vacciner mot fruktade sjukdomar som smittkoppor, difteri, stelkramp och polio har utgjort viktiga milstolpar i medicinhistorien. Vaccination mot ytterligare ett antal sjukdomar har sedan dess utvecklats som numera hör till den förebyggande sjukvårdens standardrepertoar.
I nuläget är det en brännande fråga huruvida ett globalt vaccinationsprogram behövs för att få slut på coronaviruskrisen. Frågan är så viktig att man omedelbart bör inleda en debatt, så att en global överenskommelse kan nås när det gäller de tre mest grundläggande punkterna.
- När ska man rimligen utveckla ett vaccin?
Vi vågar påstå att det är när en infektion regelbundet orsakar svåra sjukdomstillstånd och/eller allvarliga följdverkningar hos friska individer. Så är inte fallet med SARS-CoV-2. - När är massvaccinering inte motiverad?
Vi anser att massvaccinering inte är motiverad om en stor del av befolkningen redan har ett tillräckligt starkt skydd mot en livshotande sjukdom. Så förhåller det sig med SARS-CoV-2 - När riskerar en vaccination att inte bli framgångsrik?
Vi förutspår att en vaccination kommer att misslyckas mot ett virus som redan samexisterar med människan och olika djur samt ständigt förändras genom mutationer och när infektionsspridningen innebär att individer kan utsättas för höga doser av virus.
Vår åsikt är att ett globalt vaccinationsprogram inte är meningsfullt. Riskerna överväger med god marginal de eventuella fördelarna redan från första början.
Om författarna
Sucharit Bhakdi är professor emeritus och forskare med inriktning på mikrobiologi och infektionsepidemiologi. Han var tidigare föreståndare för Institutet för medicinsk mikrobiologi och hygien vid Johannes Gutenberg-universitetet i Mainz och har publicerat över 300 artiklar i vetenskapliga tidskrifter.
Karina Reiss är professor och forskare vid Christian Albrechts-universitetet i Kiel med inriktning på biokemi, infektioner, cellbiologi och medicin. Hon har publicerat över 60 artiklar i vetenskapliga tidskrifter.