Elinor Torps bok om ”skuggorna” som gör grovjobbet – Recension

Elinor Torp som är reporter på Dagens Arbete har skrivit ”Vi, skuggorna. Ett Sverige du inte känner till”. Den har kommit ut på Leopard förlag. Boken handlar om hur vi i Sverige utnyttjar människor långtifrån. Det är inte bara i fattiga länder som vi suger ut dem. Vi hämtar hit dem också. De finns överallt. Byggen, restauranger och hotell och städning. De är ett parallellsamhälle som arbetar hårt för oss för att Sverige skall fungera. Utsugningen av utländska chaufförer tas inte upp.

Text: Hans Sternlycke

Enligt en uppskattning förlorar Sverige 66 miljarder kronor om året i skatt på det. De som arbetar får några tusen i månaden kvar efter att de fått betala några tusen för att dela ett källarrum med flera andra eller i en sovsal i ett ruffigt industriområde, kanske utan all sanitet. De kan också bo i ett husvagnsvrak eller under en presenning i skogen och få göra sitt tarv på marken.

De luras hit av Sveriges goda rykte och av agenter med stora löften. När de kommer hit tar arbetsgivaren hand om det mesta av lönen för alla utlägg inklusive skatt han säger han skall stå för. Resan till Sverige och falska papper dras också av för. Den lilla lön som blir kvar är i kontanter. Den hämtas av ”gångare” från bankomater eller från Baltikum. De stora vinsterna i mellanskillnaden tvättas bort av falska fakturor från skenföretag med en ”målvakt” som bulvan och hamnar i något skattesmitarland. Bankerna hjälper till i penningtvätten.

De som utnyttjas har inte medel att återvända och kan det kanske inte utan fara. I landet de kommer ifrån är förhållandena ofta ännu värre. Det de får över skickar de hem till familjen. Där hade de inte kunnat försörja den. Då är tre tusen i månaden i Sverige bättre. De arbetar alla vakna timmar och måste det också för att stå ut. Skadas de eller dör förnekar arbetsgivaren att de varit anställda.

Lagen om offentlig upphandling tvingar det offentliga att ta lägsta budet. Någon samkörning av information från olika myndigheter eller kontroll av brottslighet och historia görs inte, eller får inte göras av sekretesskäl. Beställningen av ett bygge går till någon stor betrodd entreprenör. Denne har underentreprenörer som i sin tur har underentreprenörer. Där finns svartarbetarna. De finns från många främmande länder: Bolivia, Nicaragua, Uzbekistan, Mongoliet. Det blir helt ogenomskinligt. Ingen personalliggare förs.

För att få finnas på bygget måste man ha ett identitetskort, men de utfärdas till långt fler än det finns arbetare, kan förfalskas eller lånas ut. Städbolag har kortare entreprenörskedjor och kommunen upphandlar ofta direkt från de kriminella. En av tio anställda är vit för att hålla fasaden,men resten är svartarbetare. Anställda tvingas bli egna företagare genom F-skattefusk. I Sverige kan man ha hur låg lön som helst eftersom det inte finns någon lagstadgad lägsta lön, utan det är en fråga om facklig förhandling.

Av de flyktingar som utvisas lär en femtedel gömma sig kvar i Sverige. Rakmath Akilov tog en lastbil och körde ihjäl människor på Drottninggatan i Stockholm, när han fick sitt utvisningsbesked. Innan var han asbestsanerare utan skyddsutrustning och utan arbetstillstånd som många andra.

Det är en stor kriminell verksamhet som möjliggörs av marknadsliberalismen vi tror på och EU har som lag. I tillväxtens namn underlätta företagande genom att minska regleringarna. Revisionsplikten för mindre bolag är avskaffad. Arbetslivsinstitutet har lagts ned och Arbetsmiljöverket bantats och har inte längre samma möjlighet att göra inspektioner, och man undviker stora arbetsplatser, där det finns alltför många med falska arbetstillstånd. Arbetskraftsinvandring har underlättats och företagen själva får avgöra behovet av utländsk arbetskraft. Skatteverket har slutat kontrollera rätten att jobba innan man utfärdar samordningsnummer som alla anställda från utanför EU måste ha.

Det är en förfärlig bok som Elinor Torp skrivit, som alla de borde läsa, och särskilt de som angriper invandrarna som problemet, men inte det råkapitalistiska samhällssystemet vi skapat. Här får vi möta dem som tänkande och kännande individer inte en homogen grupp vi tilldelar våra fördomar. Boken varieras med kapitel om Aura, som följs tiden från resan från Stockholm till en restaurang i Arjeplog tills polisen gör ett tillslag, och hon berättar allt och övertalas att med ett par kamrater stämma för ocker, men hon förlorade och nu väntar på ett utvisningsbeslut.

Boken varvas med fakta om hur bedrägerierna görs, reportage om miljöerna, intervjuer med företagaren som blev utkonkurrerad, arbetsmarknadsinspektören som bytte till Arbetsmarknad för att arbeta mot osund konkurrens men gett upp. och med domaren som frikände för våldet och utsugningen.

Skatteverket ville varken verifiera eller dementera polisens uppgifter och kunde inte avslöja om ärendet lämnats till Ekobrottsmyndigheten för domstolen. Tingsrätten, en domare och tre nämndemän, hörde bara de tre målsägandena, ägaren och den våldsamme kocken, inte de andra som arbetat på restaurangen. Restaurangägaren förnekade allt och friades. Kocken frikändes på sin utsaga av att man varit en enda stor familj. På grund av det tilldelades kärandena mindre tilltro utan ansågs ha överdrivit för att få stanna i Sverige. Domaren kände inte till den senaste arbetsrättslagstiftningen och ansåg att eftersom inte alla uppgifter kunde verifieras måste vi tro på de tilltalade. Aura och hennes kamrater orkade inte överklaga.

Text: Hans Sternlycke